Tack och på återseende

Virvelvind.

Så känner jag att de senaste två månaderna beskrivs bäst. Fast det är nog inte helt sant heller. Sedan jag kom hem från Kalifornien för nästan sju veckor sedan har det gått i ett och hänt massor med kul saker, men det är inte som att jag inte hunnit ta det lugnt eller inte haft sommarlov alls. Det har bara varit många intryck. 

Efter en vecka var jetlagen någorlunda åtgärdad och det var dags att börja jobba med Stockeviks simskola. Det var lika kul som det brukar, även om man vissa dagar verkligen inte alls vill bada, så är det bara att se glad ut och hoppa i med barnen. Sommaren 2019 var ändå en bra simskolesommar, hyfsat varmt i vattnet och bara några få dagar med regn och maneter. Dessutom hade vi det bästa teamet simlärare på länge. Efter att fyra veckors simskola var slut drog vi upp till Lofoten i knappt två veckor, och dessa rader skrivs i bilen på väg ner tillbaka till Skåne. Vi lämnade Moskenes med 07:00 färjan till Bodö imorse och har nu 30 mil kvar innan stoppet för natten som blir Östersund. Lofoten har varit lika fantastiskt som vanligt och min kamera har gått varm, se ett litet exempel nedan. 

Jag kollade på min kamera och insåg att sedan jag köpte den för ett år sedan har jag tagit nästan 10 000 bilder. Jag tycker fotografi är hemskt roligt och tänker att det kanske är det som denna blogg, mitt lilla hörn av internet, kommer att övergå till nu när jag inte har anledning att hålla folk där hemma uppdaterade om mitt liv på andra sidan havet. Lite bilder och text med reflektioner om livet när jag har tid och lust (fast mest bilder lär ses på instagram), och kanske en liten bas för information om mig, det är ju viktigt med det digitala avtrycket och att ha kontroll över det. Det blir nog till att bygga om denna sida lite. Men det kommer i sinom tid. Först vill jag, för min egen skull, skriva några rader om att återvända hem och summera ett år i Kalifornien. 

Jag klev av planet i Köpenhamn och tog mig hem över Öresundsbron. När jag sedan hoppade ur taxin utanför huset på Körsbärsvägen och rullade min väska uppför uppfarten var jag tvungen att stanna ett ögonblick och nypa mig själv i armen. Allt såg ut precis som jag minns det från när jag lämnade för knappt tio månader sedan. Jag öppnade dörren och behövde inte tänka när jag knappade in koden på huslarmet, det satt i ryggmärgen. Mitt gamla rum såg likadant ut, vägen till den närmaste mataffären och centrala Lund med. Det var fint att cykla på min blå cykel, spela på min Fender-gitarr och krama om folk jag inte sett på länge.

Men jag ska villigt erkänna att jag redan efter mindre än ett dygn på svensk mark kunde diagnostisera mig själv med ett ganska allvarligt fall av hemvändarblues. Det är kanske klassiskt, ute och reser, växer och förändras och kommer hem och tycker att hembygden är liten och att “ingenting har hänt här”, även om det inte riktigt stämmer. 

Jag tror att utmaningar och situationer som är lite utanför ens comfort zone är prima utgångsläge för att växa som människa, om man väljer att göra det. Men det betyder inte att man måste resa bort för att växa eller förändras. Det betyder inte heller att tillväxt behöver avstanna eller återgå för att man återvänder hem. Jag tror att det där är min personliga lilla rädsla med att komma hem. Att sluta växa. Att stagnera. Att inte vara i en ny situation, att inte ha en ny och spännande identitet som “utbytesstudent i Kalifornien” som känns full av möjligheter, utan att behöva plocka upp en gammal samling epitet som kanske inte längre passar, eller som man inte längre vill ha, men som kommer med de handlings- och tankemönster man lätt faller tillbaka i när man återvänder. 

Fast det är ju det där som är det fina i kråksången, att man inte behöver plocka upp några epitet eller etiketter om man inte vill. Att man själv får bestämma vad som definierar en och att man har med sig allt man gör, bra som mindre bra. Att livet går upp och ner men alltid framåt. Så även om det går fort att åter vänja mig vid allt från att skriva månaderna med liten bokstav först till att inte behöva översätta hastighetsskyltar och temperaturer till km/h och °C, så kommer vissa förändringar (förhoppningsvis förbättringar) hos mig att bestå även på hemmaplan, och mitt år i Kalifornien har jag alltid med mig. Här kommer ett axplock av bilder som jag själv gillar från året.

Nu sitter jag här medans ett skogbeklätt och regnigt Lappland rullar förbi utanför bilfönstret och känner en enorm tacksamhet. För att jag fick möjlighet att åka iväg, för att jag haft ett fantastiskt år och fått lära mig så mycket och för att jag är hemma igen med så många bra minnen och erfarenheter. Till alla som jag haft privilegiet att träffa, lära mig av, skratta med och dela intryck och tankar med, i verkligheten eller via denna blogg, utan onödiga krusiduller men rakt igenom uppriktigt: tack.

Tills vi ses igen,
Over and out…

Stilla Havet och slutet

Så plötsligt var den här.
Dagen då det blivit dags för mig att lämna Kalifornien (för den här gången in alla fall).

Det faktum att jag tycker att det känns som om denna dag kom från ingenstans kanske får ses som ett tecken på att jag lyckats vara här och nu och göra det mesta av tiden här.

Dessa rader skrivs 10 000 meter upp i luften, någonstans över typ Arizona, på planet mellan Los Angeles och Köpenhamn och får väl läggas upp vid ett något senare tillfälle, och en full summering av året tror jag inte att jag kommer kunna göra förrän jag hunnit landa hemma i Sverige, men jag vill ändå ha några rader och bilder från de sista dagarna i San Diego här på mitt lilla hörn av internet. Denna blogg tänkte jag först skulle vara ett sätt att hålla folk hemma uppdaterade om mina äventyr, men den har utvecklats till något som jag inser att även jag kommer vara jätteglad för att kunna se tillbaka på.

Alltså, de sista dagarna i San Diego tillbringades med lite av allt. Jag arbetade i labbet och fick följa med ner till varvet när alla transducers skulle placeras i vaggan som ska monteras under R/V Revelle. Nog tyckte jag att det var lite överflödigt att sätta kardborreband varje foot på 110 feet kablar när jag sorterade dem i rätt ordning för några veckor sedan, men nu var jag tacksam för varenda ett av dem som höll ordning på 68 stycken kablar när vi försiktigt trädde dem genom specialbyggda hållare. Tyvärr missar jag att live få se hur allt sätts på plats under båten, men det har varit väldigt kul att få vara med på en del av resan.

Vädret i San Diego har varit typiskt “June gloom”, det vill säga att det är molnigt och inte så varmt på morgonen, men klarnar oftast upp efter lunch. Jag har både hikeat, seglat och surfat med olika kompisar. 

Att städa ur huset och packa ihop mina saker har också tagit en del tid. Men den mesta tiden har ägnats åt att hänga med alla fantastiska människor jag mött här och dela ut en massa kramar. Att säga hejdå när man lämnar en plats utan direkta planer på att komma tillbaka inom en synbar framtid är alltid speciellt, även om det är lätt att hålla kontakten med folk nu för tiden. Det har varit många fina, uppriktiga möten och konversationer som jag kommer se tillbaka på med värme.

Den sista kvällen i San Diego tog jag mig ner till havet, surfade lite  med ett sjölejon som sällskap, och satt sedan och såg på hur Stilla Havet rullade in våg för våg. Himlen var täckt av majestätiska moln och när solen till slut ramlande ner bakom horisonten var den halvt skymd bakom dem. Men det gör ingenting, Kalifornien har bjudit på så många fina solnedgångar och jag satt mest och tänkte på hur himla lyckligt lottad jag är som haft möjligheten att göra detta ett helt år, hur många fina människor jag mött och himla kul jag har haft. 

I morse packade jag in alla mina saker i en hyrbil och rullade upp till Los Angeles flygplats, där jag iklädd vinterkängor, långbyxor, hatt och dubbla tjocktröjor (man måste ju försöka hålla vikten på det incheckade bagaget nere…) gick ombord på flyget österut som om ungefär 11 timmar kommer sätta ner mig på hemmaplan igen. Sedan har jag ungefär en vecka på mig att bli av med jetlaggen innan jag ska arbeta som simlärare i några veckor, med världens bästa lillasyster som sidekick.

Någon slags summering/reflektion/bild-overload kommer med tiden, men tills dess: som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!

Graduation och grovjobb

Hej!
Var det någon som tryckte på turboknappen för tid eller? De senaste veckorna har känts som om de passerade på ett ögonblick men det har hänt så mycket. Sista veckan i skolan var förra veckan och i helgen var det graduation. Om mindre än två veckor sitter jag på ett flyg tillbaka till Sverige. Galet. 

De sista veckorna av denna quartern (ja, eller egentligen heal quartern faktiskt) präglades av tid ute på havet. Seglingsklubben hade en regatta som jag fotade lite på.

Jag hade två olika kurser där vi spenderade en dag ombord på R/V Robert Gordon Sproul, ett forskningsfartyg som tillhör Scripps Institution of Oceanography. Med den första kursen var vi ute en hel lördag och testade våra egentillverkade CTD’s som vi byggt. Min grupp byggde en open source CTD kallad “CTDizzle” (på hemsidan beskrivs den som “the CTD Snoop Dogg would use if he was an oceanographer…”). Det fanns en lista med delar vi gavs, och kod att köra, men vi fick komma på hur vi skulle sätta ihop allting, bygga kretsen, löda och testa alla sensorer själva. Denna lördag ombord på Sproul fick vi spänna fast vår sensor på båtens CTD och se den försvinna ner i djupet, och höll fingrar och tår i kors för att inget skulle läcka… Ända ner till 86 meter kom den, och upp igen, utan läckage, och trots att vår sensor för att mäta salthalten inte riktigt gav rimliga värden, så var vi ändå väldigt nöjda med vårt arbete.

Mindre än en vecka senare var det dags att ge sig ut på Sproul igen, denna gången med samma gäng som var med ombord Sikuliaq. Det var en grå och lång torsdag (Sveriges nationaldag och allt) där vi jobbade hårt och gjorde flera djupa CTD casts (300 och 700 meter) och sedan la i en av mätbojarna vi hämtade upp när vi var ute med Sikuliaq. Vi såg mycket djurliv, val och delfin, och till min stora förvåning också en “Sunfish” eller “mola mola” som de också kallas. De är stora klumpar till fiskar som ofta syns ligga och värma upp sig i solen vid ytan och äter maneter och som anklagas för att vara slöa och inte vidare bra på att simma. Men, som jag fick lära mig i min Marine Biology kurs faktiskt är väldigt aktiva och bra på att simma. Kul att få se det, en bra liten bonus till en annars lång dag, vi lade till i San Diego först klockan två på morgonen efter att ha varit ute i nästan 17 timmar.

Nästa dag var det dags för en traditionell tacksittning i bästa lundastil som vi i ÅÄÖ huset höll för alla de andra studenterna från Lunds Universitet, följt av fest där diverse folk vi lärt känna i San Diego dök upp. Bra hålligång vart det och nästa dag fick vi laga både mikrovågsugn och myggnät för fönster samt torka öl från köksgolvet och spya från heltäckningsmattan. Som det kan gå… Snygga på bild är vi i alla fall, åtminstone innan festen drog igång på riktigt.

Sen var vi plötsligt mitt upp i finalsweek och jag skrev en tenta, skickade in en rapport och hade en munta, samtidigt som jag spenderade många timmar i labbet där jag volontärarbetar med att bygga sensorer och hjälpa till att förbereda transducers som ska monteras under ett av Scripps stora forskningsfartyg. De används för att skicka och ta emot ljudsignaler under vattnet  och detta kan användas för att kartlägga havsbotten samt mäta strömmar i havet. På bilden sorterar och tejpar jag ihop 10 stycken 50 meter långa kablar som måste ligga i rätt ordning. Hårt jobb… Här kan man se en timelapse film som Arnaud gjorde på när vi jobbar.

Fredagen i finals week var det så plötsligt skolavslutning nere på Scripps och även om jag inte anses ha tagit examen och inte blev firad, så var det väldigt kul att få hänga med och gratulera några av mina kompisar som tar examen. På Scripps kör man på Hawaii skjortor på alla typer av ceremonier, och de som tog examen fick blomhalsband. I lördags var det UCSD’s stora graduation ceremony och jag hade skrivit upp mig på att jobba som volontär under dagen, utan att riktigt veta vad jag gett mig in på. 15000 studenter, vänner och familjemedlemmar vällde in på den stora gräsplanen på skolan där det var en stor scen uppställd, komplett med världens ljudsystem och storbildsskärmar. Alla som tog examen hade sina svarta dräkter, fyrkantiga hattar och band i olika färger runt halsen. På scen stod Madeleine Albright och gav ett mycket bra tal med precis lagom mycket pikar till sittande president. Jag ska villigt erkänna att jag blev förvånad, för när jag såg henne backstage var min första tanke att hon såg ut som en liten och skör dam, inte mycket högre än till midjan på mig, men hon var en riktig kruttant i så fall. Hur det kom sig att jag fick hänga backstage i VIP rummet? Jag har volontärat på en massa olika evenemang på skolan, så när jag kom på morgonen frågade volontärledaren, som kände igen mig, om jag ville vara med och bära en fana under ceremonin istället för att hålla koll på att studenterna satte sig på rätt plats. Jajjemän sa jag och fick tåga med Scripps fana nerför alla stolsrader ledandes alla från fakulteten, och jag fick till och med låna en svart dräkt att ha på mig och fick mina 3.5 sekunder of fame på storbildsskärmen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, de är bra på att arrangera evenemang de kära amerikanerna. Det var foto och video och live syntolkning och hela köret. Traditionerna bakom, med akademiska dräkter, lustiga kantiga hattar och olika färger på saker är jag inte helt hundra om jag förstår, men det var fint att få vara med och ta del av det. 

Det är något speciellt med skolavslutningar. Det är en särskild stämning i luften. Glädje och förväntan blandat med lite sorg över att ett kapitel i livet nu är slut, och man inte riktigt vet vem eller vad man är när man inte är student längre. Jag tänkte dock mest på att jag saknade min familj när jag såg alla stolta föräldrar och syskon och alla kramar som delades ut. Snart!

Jag har nu knappt två veckor kvar i San Diego där jag ska ha semester och ta det riktigt lugnt. Jobba lite i labbet, kanske surfa och segla lite och samla ihop mig själv och mina saker efter detta fantastiska år här innan jag åker hem till Sverige.

Någon form av summering kommer, men tills dess, som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!  

Bilder och barnacles

Hej!
Här en en sista drös med bilder från min vecka ombord på Sikuliaq. Allt från midterms till att lägga i bojar gick bra och vi hade väldigt kul.
För att summera: långa dagar, mycket att lära sig och ett härligt gäng.

Som sagt, en riktigt kul vecka. Att det svajade lite när man låg i sägen i flera dagar efteråt var det helt klart värt.

Som alltid, tack och ta hand om dig!

Båtliv och bojar

Hej!
Här kommer ännu ett inlägg skrivet ombord på Sikuliaq…

Det rullar ganska bra ombord på Sikuliaq just nu. Jag förstår varför det finns handtag att hålla sig i precis överallt (inklusive i duschen) och varför borden har runda hål för glasen (som är i plast). Som tur är verkar jag har lyckats skaffa sjöben ganska snabbt och märker inte så mycket av båtens rörelser. Fast när man ligger i sängen bör man ligga på rygg snarare än på sidan eftersom det blir ganska vingligt annars.

Annars är livet ombord ganska lyxigt. Tre mål mat om dagen serveras i mässen, och eftersom vi är den enda forskningsgruppen ombord är det gott om plats. Det finns en bastu, gym, och bibliotek med en stor TV och massor med filmer. Inte för att det finns så mycket tid över till nöje dock. Allting styrs av väderlek och instrumenten som ska hämtas in/placeras ut. Häromdagen var vi uppe till efter midnatt och jobbade i strålkastarljuset på akterdäck med att hala in en boj som varit placerad på 700 meters djup. Det är världens procedur som kräver många händer, flera vinscher, rep, säkringar, tunga instrument med mera. Ur havets djup halas meter efter meter med kedjor, linor och olika instrument upp. De instrument som suttit relativt högt upp nära bojen är ofta helt täckta av diverse olika alger, havstulpaner och andra djur. 

Igår gick ingenting som det var tänkt. Först gjorde alla sig redo för att lägga ut en boj på 4000 meters djup, och vi stod alla redo och i position ända tills någon kom på att eftersom vi lagt om rutten i sista sekund så hade vi inte hämtat upp den boj från vilken det var tänkt att vi skulle använda ett antal flytelement (stora glasbollar i plastfodral som klarar trycket nere på 4000 meter och hjälper till att få upp all lina som annars blir väldigt tung). Således blev det helt om för att först hämta upp den boj från vilken vi skulle plocka flytelement. 

Först skulle det dock göras en CTD cast på 4000 meter vilket tog ett par timmar (60 meter per minut som sagt), och sedan strulade tekniken. Bojarna läggs i med tunga ankare (gamla tågvagnshjul) men med en så kallad “acoustic release” längst ner på linan. Det är en tung mackapär som håller fast i linan ända tills någon skickar en speciell ljudsignal (där av namnet “acoustic”) vilket får en spärr att släppa och linan lossnar från ankaret så att den kan plockas upp (men ankaret lämnas kvar på botten). Denna mackapär ville dock inte släppa, och inte heller den som satt som backup. Så med allting redo igen stod vi alla och väntade nervöst medan ingenjörerna svor, kaptenen var otålig och den franske teknikern såg plågad ut och rökte cigarett på cigarett. Tillslut, efter en dryg timme, sade det dock “ping” och linan var lös. Det tog en bra stund att hala in 4000 meter lina med diverse olika instrument på. Jag fick sköta vinschen och se till att linan rullades upp ordentligt på spolen, och efter fem timmar när allting var uppe ur vattnet såg jag fortfarande rullande spolar och linor när jag blundade.

Med hela akterdäck fullt av stora bojar gick alla och lade sig. Utom den stackars kocken som fick ställa sig och filea fisk som några ur besättningen roade sig med att dra upp från akterdäck medan 4 kilometer lina rullade förbi. 

Nästa steg blir att faktiskt lägga i de två bojar som ska ersätta de som hämtats upp. Och så ska jag skriva ett midterm ombord på båten, eftersom jag lyckades övertyga mina andra lärare att jag kunde få missa mitterminsprovet och skriva det ombord istället. Vi får se hur det här går…

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!

Sjöfärd ombord Sikuliaq

Hej,
Dessa rader skrivs ombord på RV Sikuliaq, ett forskningsfartyg som just nu befinner sig utanför Kaliforniens kust strax norr om Santa Barbara. Det är med en av mina kurser jag läser denna quarter där professorn frågade om vi fyra studenter som läser kursen ville följa med hans forskningsgrupp på en “research cruise”.

Vi lämnade San Diego i måndags morse och ska vara ute en hel vecka och både hämta in och sätta ut ett antal forskningsbojar som min professors lab ansvarar för. Det är bojar som har både meteorologiska instrument på toppen och längs hela linan ner till botten sitter en mängd olika instrument som mäter allt från salinitet, temperatur, pH värde, syrehalt, näringsämnen, PAR (photosynthetically active radiation) med mera. 

Vi har varit ute i drygt två dagar nu och det har varit full rulle. Vi har fått göra allt från att öva på hur vi överger skeppet i en katastrofsituation (drar på oss polarklassade räddningsdräkter, som ser ut som astronautdräkter i storlek XXXL, och klättrar ombord i livbåtarna), till lite med forskningsorienterade saker som att till exempel göra “CTD-casts”. CTD står för “conductivity, temperature, depth”  där “conductivity”, alltså elektrisk ledningsförmåga, används för att mäta salthalten i vattnet eftersom de båda har med antalet lösta joner i vattnet att göra. Med kunskap om salthalt och temperatur på olika djup i havet kan man beräkna vattnets densitet och energiinnehåll vilket är grundläggande för att först hur vatten cirkulerar i haven. 

En CTD-cast är en standard oceanografisk procedur där man släpper ut en så kallad CTD-rosette från båten. Det en rund ram i metall på vilken det sitter flera (ofta 12-24 stycken beroende på storlek) långsmala flaskor som kan öppnas i båda ändar. När rosetten släpps ner i vattnet är alla flaskor helt öppna, och den kan sänkas flera hundra meter ner i havet (igår gjorde vi en ner till 1800 meters djup). När CTDn har nått önskat djup skickas en signal via linan ner att stänga topp och botten på vissa flaskor och på så sätt fångas vatten från det djupet. Sedan hissas instrumentet långsamt upp (det får max gå i 60 meter per minut både upp och ner, så ner och tillbaka från 1800 meter tar en stund) och på vägen upp stängs fler flaskor och det samlas in vatten från olika djup som är av intresse. 

När CTDn kommer upp till ytan igen kan flaskorna tömmas och vattnet i dem behandlas på olika sätt beroende på vad som ska mätas. För salinitet hälls vattnet upp i mindre flaskor som försluts och packas för analys tillbaka på land, för plankton filtreras vattnet noga direkt och de filter som fångar planktonen fryses och packas för senare analys, och för syrgas tillsätts kemikalier innehållande jod som reagerar med syret i flaskorna så det löses ut innan de försluts och packas mörkt.

Det är väldigt noga med exakt hur proverna tas för att inget ska kontamineras. För salinitet till exempel måste allting sköljas noga för att inget intorkat salt från andra ställen ska hamna i provet. Flaskan ska sköljas tre gånger med vattnet som samlats in, likaså korken och dina händer för att inte riskera kontamination. Det kan vara rätt kallt om händerna att samla prov från en av de flaskor som stängts på djupt vatten (6°C eller kallare), men det är också ganska häftigt att tänka att vattnet vattnet som rinner ut kommer från nästan två kilometer ner i havet, ett ställe man garanterat inte skulle befinna sig på annars. 

Jag har väldigt mycket mer jag vill berätta om denna veckan, mer än vad som får plats i ett inlägg, och eftersom wifi ombord på båten är långsammare än en sömning snigel så fick det bli att jag lägger upp detta i efterhand. Alltså, detta blir det första av ett par inlägg från Sikuliaq. Stay tuned!

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!

Snö och snörvlande

Hej och glad påsk!
Jag ska villigt erkänna att det faktum att det är påskhelgen så när som helt passerade utan att jag märkte det. Finns inte påsklov och påskhelg här riktigt. Äggletande och påskgodis har de visserligen, men det märks knappt.

Insåg plötsligt att det var nästan tre veckor sedan jag befann mig i Kanada. Dagarna är långa men veckorna korta. Nu är jag tillbaka i San Diego och snart halvvägs genom denna min sista quarter på UCSD. Huvudet fylls av tankar när jag skriver det, och vid tillfälle ska jag sätta mig ner och reflektera ordentligt, men tills dess kommer här lite bilder och text om den sista biten av min Kanada-resa och lite om vad jag sysslar med denna termin.

Whistler.
Mytomspunnet och välrenommerat i skidåkarkretsar, tycker det finns bilder därifrån i vartenda exemplar av Åka Skidor som man plockar upp. Jag tog bussen från Vancouver, vilket tog strax under två timmar, och checkade in på mitt hotell som var väldigt chict och ett så kallat “pod-hotell”. Det innebär att det inte finns några egna rum, utan varje gäst har istället ett eget litet krypin på cirka 2×1.5×1 meter med en madrass, klädkrokar, liten hylla och ladd-uttag. Allt man behöver ungefär. Toalett, dusch, skidförvaring med mera var gemensamt med andra gäster, och det fanns en restaurang på hotellet. Jag provade faktiskt inte den, men Whistler hade ungefär allt man någonsin skulle kunna behöva. Många restauranger och caféer med veganalternativ och flera mataffärer. Alla större outdoor-märken verkade ha en butik i byn, och det fanns allt för att underhålla även de som inte åker skidor, spa, shopping, yoga studios, gym, ungefär allt man skulle kunna önska, och många sätt att spendera pengar på.

Whistler Mountain självt var fantastiskt. Tvärs över en liten dal ligger Blackcomb Mountain och systemen sitter ihop till ett stort system, Whistler-Blackcomb, med en linbana som går tvärs över dalen och tar drygt 15 minuter. Sammanlagt blir systemet enormt. Man skulle kunna åka flera dagar utan att behöva åka samma backe två gånger. Det är så stort att alla barnen i skidskolan är tvungna att ha speciella trackers på sig när de åker. De sätter en sändare i ett band runt benen på barnen och om någon tappar bort sig, vilket tydligen händer relativt ofta, så kan man pinga och hitta dem.

Även om de backar som är off-pist hade kunnat få lite mer snö (det var mest isig störtlopps-puckelpist på många ställen) så var skidåkningen överlag riktigt bra. Om man klev av gondolen på toppen, satte på sig utrustningen och vände skidspetsarna neråt så kunde man åka från högalpin terräng med kall snö och 17 minuter senare landa nere i sorbetslask i Whistler by utan att behöva staka sig en enda gång. 

Mitt favoritåk var på Blackcomb Mountain. Med en skraltig ankarlift kom man nästan ända upp till toppen, innan man fick ta av sig skidorna och bära dem på axeln sista biten. Sedan väntade Blackcomb-glaciären som fyllde en hel dal och var täckt av bästa snön på hela berget. I botten av glaciären fanns en grotta i isen. Jag som precis avslutat en kurs om is var ju tvungen att gå in och kolla och stod med hakan i handen ett tag och bara glodde. Som virvlande marmor i blåskala, massiv och förvånansvärt varm när man rörde den. Häftigt.

Måste också kommentera hur trevliga kanadensarna är i backen.
De senaste åren har jag mest åkt skidor i Riksgränsen där systemet är så litet att det nästan aldrig blir någon kö, eller i Alperna där det alltid är lite brötigt i liftkön, lite armbågar och sådär. I Kanada var det nästan löjligt välorganiserat i liftkön. Alltid tydliga fållor, blixtlåsprincipen tillämpades till perfektion utan att någon sagt det, och det fanns till och med “sniffle stations” med gratis näsdukar (såklart bredvid en soptunna) för att slippa störa dina medpassagerare i liften med ditt snörvlande. Det satt också skyltar uppe som påminde om att det var förbjudet att röka på berget, och att ovårdat språk undanbedes. Som sagt, Kanada är välorganiserat.

Efter fyra dagar i Whistler åkte jag tillbaka till Vancouver och spenderade två dagar med att upptäcka staden, gå på konsert, konstmuseum och en hike i utkanten av stan innan jag flög hem till San Diego en måndag kväll. 10 timmar senare satt jag i skolbänken och quartern var officiellt igång. 

Denna sista läsperiod tar jag som det ser ut nu fyra kurser. En om satelliter och fjärranalys, två om mätinstrument för fysisk oceanografi och en ingenjörskurs som heter “Design for Development” där vi ska lösa ett problem åt ett lokalt community eller NGO som behöver hjälp. Jag valde den för att kanske kunna blåsa lite liv i mina ingenjörskunskaper. Så här långt är alla kurser roliga och en bra blandning mellan mycket teori och mer praktiskt. Förutom det så arbetar jag en dag i veckan i labbet där jag får pilla med allt möjligt, från att förbereda elektriska kablar till att rengöra transducers som ska renoveras. Jag volontärar på akvariet då och då, och har också lyckats gå med i UCSD’s seglingsteam (jag kommer ha fullt upp tills det är dags at åka hem…). Seglingssäsongen är nästan över, så det är inga regattor kvar vilket gör att det är inte så höga krav på att komma med i teamet, och det är mest segling för att det är kul att segla. Jag är ju inte på långa vägar någon expert, jag kan ta mig runt i en Laser, och det är mycket nytt att lära sig när vi seglar FJ’s vilket är ungefär 4.5 meter långa tvåmanna båtar med två segel. Dels att segla två, vilket jag inte gjort mycket innan, men också alla termer på engelska. När de frågar om jag kan slå en “bowline” så får man svara kanske, be någon visa och sedan säga att det är klart att jag vet hur man slår en pålstek (“paaauulstekk” som de säger när de försöker härma, ganska lustigt). Lite blåslagen blir man av att hoppa runt i båten innan man klurat ut hur man ska göra ett slag utan att slå smalben och armar i allt möjligt, men kul är det.

Nu ska jag återgå till att plugga lite och njuta av att jag har huset för mig själv denna helgen då mina housemates är på festival.

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig.

Vägar och valar

Hej,
Jag plockar upp där mitt förra inlägg slutade. Varning för massor med bilder!

En tidig morgonfärja från Powell River, en halvtimme söder om Lund tog mig till Vancouver Island där jag än en återigen körde till vägens ände. Fast västerut denna gång, the Trans-Canada Highway (99) har sin västra ände i Tofino, på utsidan av Vancouver Island. Jag sov en natt på ett motel i Uclulet och skrockade lite åt skylten utanför mitt rum som påminde gästerna om att det inte är tillåtet att rensa eller förvara fisk inne på rummen. Måste finnas en anledning till att de sätter upp en sådan skylt tänker jag?

Jag utforskade nationalparken Pacific Rim vilket var en fantastisk mix av ruffiga klippor, piskade av starka vindar och Stilla Havsvågor som tar med sig massor med drivved, och böjer träden, och regnskog. Japp, du läste rätt, regnskog, tempererad regnskog närmare bestämt. Det enda som krävs är hög luftfuktighet och mycket nederbörd, vilket Pacific Rim har gott om.

Nästa dag gjorde jag något jag inte gjort förut och åkte på valsafari i Tofino. Att åka båt och titta på naturen hade varit tillräckligt för mig, men vi fick se lite djurliv också. Två sorters sjölejon, utter, en gråval, massor med fåglar, inklusive ett halvt dussin örnar som lekte med sin frukost, och vilda kossor som tydligen lever på en del av öarna där de äter en diet bestående av tång från stranden och vanligt gräs. Intressant.

Jag lyckades ta mig tillbaka till Vancouver med den sista kvällsfärjan, trots en trasig GPS, inget internet i telefonen och en inställd färja, som gjorde att jag var tvungen att hitta till en annan färjeterminal, och sov en natt innan jag nästa morgon hoppade på bussen till Whistler där jag nu befinner mig för några dagars skidåkning. 

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig.
Fortsättning följer…

Hemma vid vägens ände

Hej från British Columbia,

Jag landade i Vancouver i lördags morse och begav mig ut på stan. Vancouver är en fascinerande mix av storstad med skyskrapor i glas och naturupplevelse med snötäckta berg som bakgrund till en strandpromenad full av drivved och snäckskal. Det känns nära havet. Stranden är vit och finkornig och vid horisonten syns stora fraktfartyg på väg in eller ut. Då och då mullrar det till när ett sjöplan med pontoner flyger förbi för att landa längst in i viken. 

Efter knappa 24 timmar i Vancouver hämtade jag ut en hyrbil och rullade norrut. Två bilfärjor, och en bra bit körning på skumpig asfalt omgiven av skog, senare fann jag mig stå hemma vid vägens ände. Bokstavligt talat. Lund, det vill säga Lund i British Columbia, är slutet, eller starten om man vill se det så, av Highway 101 vars andra ände ligger mer än 15 000 km söderut i Puerto Montt, Chile. Lund, BC, grundades av bröderna Thulin, från Lund, Sverige, 1889 och de namngav staden efter stället där de pluggade. Det ska tilläggas att Thulinarna såklart inte var först på plats egentligen. Kanada har lite att jobba med när det gäller deras “first nations”, det vill säga ursprungsbefolkning som inte hör till de två största grupperna (Inuiter norr om polcirkeln och Metis som har starkt europeiska påbrå). Här kan man läsa mer.

Att beskriva Lund som litet är en underdrift. 
En liten småbåtshamn med en “water taxi” station, ett hotell, som enligt receptionisten är hemsökt av en av Thulinarnas fru, ett litet kafé och en lanthandel som är sådär underbart udda som bara lanthandlar i glesbefolkade områden kan vara. Den enda maten som inte kommer i en förpackning är potatis eller lök, det finns en stor avdelning för alkohol, en för fiskeutrustning och du kan köpa allt från skvallertidningar till 13 olika sorters lim för olika hemmafix och målarböcker med Disney prinsessor. 

Resan hit var en fröjd för ögonen. Det är lite av en mix av Västkustens skärgård, Mellansveriges djupaste skogar och Lofoten. Bergen är runda som i Bohuslän, men höga och ödsliga som i Norge och den där speciella lukten av kallt, salt vatten fyller näsborrarna. Och så är det massor med skog. Barrträd så långt ögat når.

I Lund fick jag sova en natt hos en familj jag hittade via Couchsurfing. De flyttade med fyra barn från Quebec till British Columbia och hamnade i Lund av alla ställen. Jag fick hjälpa till med lästräning på franska, fick lära mig om alla lokala typer av ostron och diskuterade för och nackdelar med olika länders skolsystem vilket var väldigt intressant, och nyttigt. Inser att det börjar bli dags att träna franska igen – man kan inte leva på gamla meriter…

Sedan jag lämnade Lund har jag tagit mig vidare till Vancouver Island.
Fortsättning följer!

Super bloom och spring break

God morgon,
Eller vilken tid det nu råkar vara när du läser detta.

När jag skriver detta är det i alla fall morgon. Tidig morgon. Kockan är strax före fem och jag sitter på San Diegos flygplats. Solen har inte gått upp ännu och hörnet av flygplatsen där jag hamnat är tomt, så när som på mig och en vaktmästare som sitter och skrubbar armstödet på stolsraden med en tandborste. Det ser ganska jobbigt ut.

Jag sitter och funderar på om jag fått med mig allt i min ryggsäck. Hoppas det. Veckan som gått har varit lite körig, finals week och mycket att göra, men nu har jag äntligen spring break och om en timme sitter jag på ett plan till Kanada. Jag ska hänga några dagar runt Vancouver och sedan åka till Whistler och åka lite skidor innan jag åker hem. Lovar att skriva mer om detta och visa bilder om några dagar. Men här kommer istället ett litet axplock av vad jag hittat på de senaste veckorna.

I början av mars åkte jag på campingtrip med skolan. Vi åkte till Anza Borrego State Park som verkligen känns som öken. Under hundratusentals år har vatten långsamt sipprat ner i springor or holkat ur grottor i sandstenen. Vi gick in med hjälmar och pannlampor och kom ut täckta i damm (inte lite på knäna sådär, utan verkligen helt täckta i damm). Vissa grottor gick att gå upprätt i, andra fick man krypa genom.

I en av grottorna fanns det inget ljusinsläpp längst in och där släckte vi alla våra pannlampor. Det var nog det mörkaste jag varit med om, så svart att hjärnan spelar spratt med en och tror att man ser former som inte finns. “Här är kanten” tänker man, sen säger det smack och man är glad att man har hjälm på huvudet. Vi provade på att krypa ut ur grottan utan att tända lamporna igen, mycket svårare än man tror att det skulle vara, men en häftig upplevelse.

Efter grottorna badade vi i varma källor och såg himlen fyllas av stjärnor innan vi lade oss att sova tält. Det var ganska kallt, men med dubbla byxor, fleece och dunjacka plus en hemstickad mössa gick det finemang.

Nästa morgon åkte vi och kollade på “the super bloom”. Kalifornien är ju mycket öken, men när allting klaffar (mycket regn, lagom temperaturer, vindar etc) så kan det bli perfekta förhållanden för öknens alla blommor som slår ut samtidigt i frenesi när det gäller att blomma allt vad det går för att locka till sig pollinatörer (framförallt fjärilar som svärmar i tusentals över fälten) och den annars gråbruna öknen färgas lila, vit, gul, orange och blå. Till och med kaktusarna blommar. Självklart sätts det då upp “flower watching stations” längs vägkanten som fylls med bilar, och vatten, solkräm och kartor finns till försäljning från bakluckan på bilar med hemsnickare skyltar och man får ducka mellan selfiepinnarna. Man kan himla med ögonen och säga vad man vill om detta, och göra jämförelser med en svensk sommaräng, men hursom, det är ganska fint.

I skolan har det i och med att denna quarter tagit slut varit dags att redovisa diverse olika projekt som gjorts under terminen. Allt från att bygga kloridjon-sensorer till att skriva uppsatser om hur Arktis kommer vara isfritt om sommaren till 2050 och vi kommer kunna börja frakta saker med båt där. I min programmeringskurs gjorde jag ett projekt där jag använde en databas med en massa stjärnor och deras ljusstyrka och position, och skrev lite kod som låter dig knappa in din plats och tid för att få fram en bild av vilka stjärnor som syns på natthimlen just då. Jag satte ihop det till en liten film också, se nedan för at få se alla stjärnor som syns från nordpolen.

Sist men inte minst har jag i min “Climate Change and Global Health” kurs gjort ett litet fotoprojekt som skulle dokumentera lokala klimatförändringar. Jag valde att titta på vattenkvalitet och surfare (jag tar alla ursäkter att få hänga på stranden…) och hur förändringar i nederbördsmönster påverkar översvämningsrisk med mera. Det finns många studier som dokumenterat hur mycket föroreningar som rinner från land ner i havet, och hur kraftiga regn (likt de vi haft i San Diego hela vintern och kommer får mer av med klimatförändingarna) gör att allt möjligt spolas ut när översvämnningsskydd slår till och avloppsvatten som inte är fullt renat blandas med regnvatten. Det finns en anledning till att rekommendationen är att inte gå i vattnet 48-72 timmar efter att det regnat… Se några av bilderna jag tog till det projektet nedan. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Men nu är allting inlämnat och redovisat, alla tentor är skrivna och jag har lov i tio dagar. Känns lite lustigt att när vårvärmen äntligen kommit till San Diego så drar jag norrut för att hänga i snön. Men det ska bli jättekul.

Avslutar med lite bilder från en tur jag och en kompis gjorde en supertidig morgon till bergen utanför LA för att kolla på solen som gick upp över vallmofälten. Har aldrig sett orange vallmo förut, men det är tydligen Kaliforniens “state flower”. Det är något med det orangea här, deras “state fish”, en art som heter Garibaldi, är också helt orange.

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig.
Dags för mig att gå ombord på planet. Kanada nästa!