Stilla Havet och slutet

Så plötsligt var den här.
Dagen då det blivit dags för mig att lämna Kalifornien (för den här gången in alla fall).

Det faktum att jag tycker att det känns som om denna dag kom från ingenstans kanske får ses som ett tecken på att jag lyckats vara här och nu och göra det mesta av tiden här.

Hela ÅÄÖ-gänget

Dessa rader skrivs 10 000 meter upp i luften, någonstans över typ Arizona, på planet mellan Los Angeles och Köpenhamn och får väl läggas upp vid ett något senare tillfälle, och en full summering av året tror jag inte att jag kommer kunna göra förrän jag hunnit landa hemma i Sverige, men jag vill ändå ha några rader och bilder från de sista dagarna i San Diego här på mitt lilla hörn av internet. Denna blogg tänkte jag först skulle vara ett sätt att hålla folk hemma uppdaterade om mina äventyr, men den har utvecklats till något som jag inser att även jag kommer vara jätteglad för att kunna se tillbaka på.

Alltså, de sista dagarna i San Diego tillbringades med lite av allt. Jag arbetade i labbet och fick följa med ner till varvet när alla transducers skulle placeras i vaggan som ska monteras under R/V Revelle. Nog tyckte jag att det var lite överflödigt att sätta kardborreband varje foot på 110 feet kablar när jag sorterade dem i rätt ordning för några veckor sedan, men nu var jag tacksam för varenda ett av dem som höll ordning på 68 stycken kablar när vi försiktigt trädde dem genom specialbyggda hållare. Tyvärr missar jag att live få se hur allt sätts på plats under båten, men det har varit väldigt kul att få vara med på en del av resan.

Vädret i San Diego har varit typiskt “June gloom”, det vill säga att det är molnigt och inte så varmt på morgonen, men klarnar oftast upp efter lunch. Jag har både hikeat, seglat och surfat med olika kompisar. 

Djurliv på hike: ekorre…
… och delfin…
Vy på hike…
…och en Kerstin…

Att städa ur huset och packa ihop mina saker har också tagit en del tid. Men den mesta tiden har ägnats åt att hänga med alla fantastiska människor jag mött här och dela ut en massa kramar. Att säga hejdå när man lämnar en plats utan direkta planer på att komma tillbaka inom en synbar framtid är alltid speciellt, även om det är lätt att hålla kontakten med folk nu för tiden. Det har varit många fina, uppriktiga möten och konversationer som jag kommer se tillbaka på med värme.

Den sista kvällen i San Diego tog jag mig ner till havet, surfade lite  med ett sjölejon som sällskap, och satt sedan och såg på hur Stilla Havet rullade in våg för våg. Himlen var täckt av majestätiska moln och när solen till slut ramlande ner bakom horisonten var den halvt skymd bakom dem. Men det gör ingenting, Kalifornien har bjudit på så många fina solnedgångar och jag satt mest och tänkte på hur himla lyckligt lottad jag är som haft möjligheten att göra detta ett helt år, hur många fina människor jag mött och himla kul jag har haft. 

I morse packade jag in alla mina saker i en hyrbil och rullade upp till Los Angeles flygplats, där jag iklädd vinterkängor, långbyxor, hatt och dubbla tjocktröjor (man måste ju försöka hålla vikten på det incheckade bagaget nere…) gick ombord på flyget österut som om ungefär 11 timmar kommer sätta ner mig på hemmaplan igen. Sedan har jag ungefär en vecka på mig att bli av med jetlaggen innan jag ska arbeta som simlärare i några veckor, med världens bästa lillasyster som sidekick.

Någon slags summering/reflektion/bild-overload kommer med tiden, men tills dess: som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!