Graduation och grovjobb

Hej!
Var det någon som tryckte på turboknappen för tid eller? De senaste veckorna har känts som om de passerade på ett ögonblick men det har hänt så mycket. Sista veckan i skolan var förra veckan och i helgen var det graduation. Om mindre än två veckor sitter jag på ett flyg tillbaka till Sverige. Galet. 

De sista veckorna av denna quartern (ja, eller egentligen heal quartern faktiskt) präglades av tid ute på havet. Seglingsklubben hade en regatta som jag fotade lite på.

Jag hade två olika kurser där vi spenderade en dag ombord på R/V Robert Gordon Sproul, ett forskningsfartyg som tillhör Scripps Institution of Oceanography. Med den första kursen var vi ute en hel lördag och testade våra egentillverkade CTD’s som vi byggt. Min grupp byggde en open source CTD kallad “CTDizzle” (på hemsidan beskrivs den som “the CTD Snoop Dogg would use if he was an oceanographer…”). Det fanns en lista med delar vi gavs, och kod att köra, men vi fick komma på hur vi skulle sätta ihop allting, bygga kretsen, löda och testa alla sensorer själva. Denna lördag ombord på Sproul fick vi spänna fast vår sensor på båtens CTD och se den försvinna ner i djupet, och höll fingrar och tår i kors för att inget skulle läcka… Ända ner till 86 meter kom den, och upp igen, utan läckage, och trots att vår sensor för att mäta salthalten inte riktigt gav rimliga värden, så var vi ändå väldigt nöjda med vårt arbete.

Vår CTD är den med lite lustiga ögon på sig. Blir mycket roligare så…
Fanns en fotograf med ombord också i syfte att ta reklambilder för Scripps, har man tur så blir man alltså Scripps nya ansikte utåt… Så här glad blir man i alla fall när sensorn man byggt höll tätt ner till 86 meter.
Photo credit: Andrew Jorgensen
Credit: Andrew Jorgensen
Team CTDizzle

Mindre än en vecka senare var det dags att ge sig ut på Sproul igen, denna gången med samma gäng som var med ombord Sikuliaq. Det var en grå och lång torsdag (Sveriges nationaldag och allt) där vi jobbade hårt och gjorde flera djupa CTD casts (300 och 700 meter) och sedan la i en av mätbojarna vi hämtade upp när vi var ute med Sikuliaq. Vi såg mycket djurliv, val och delfin, och till min stora förvåning också en “Sunfish” eller “mola mola” som de också kallas. De är stora klumpar till fiskar som ofta syns ligga och värma upp sig i solen vid ytan och äter maneter och som anklagas för att vara slöa och inte vidare bra på att simma. Men, som jag fick lära mig i min Marine Biology kurs faktiskt är väldigt aktiva och bra på att simma. Kul att få se det, en bra liten bonus till en annars lång dag, vi lade till i San Diego först klockan två på morgonen efter att ha varit ute i nästan 17 timmar.

Hade sällskap av flottan som också var ute på tur…
Delfiner som leker i svallvågorna…
En Mola Mola

Nästa dag var det dags för en traditionell tacksittning i bästa lundastil som vi i ÅÄÖ huset höll för alla de andra studenterna från Lunds Universitet, följt av fest där diverse folk vi lärt känna i San Diego dök upp. Bra hålligång vart det och nästa dag fick vi laga både mikrovågsugn och myggnät för fönster samt torka öl från köksgolvet och spya från heltäckningsmattan. Som det kan gå… Snygga på bild är vi i alla fall, åtminstone innan festen drog igång på riktigt.

Team Lund…

Sen var vi plötsligt mitt upp i finalsweek och jag skrev en tenta, skickade in en rapport och hade en munta, samtidigt som jag spenderade många timmar i labbet där jag volontärarbetar med att bygga sensorer och hjälpa till att förbereda transducers som ska monteras under ett av Scripps stora forskningsfartyg. De används för att skicka och ta emot ljudsignaler under vattnet  och detta kan användas för att kartlägga havsbotten samt mäta strömmar i havet. På bilden sorterar och tejpar jag ihop 10 stycken 50 meter långa kablar som måste ligga i rätt ordning. Hårt jobb… Här kan man se en timelapse film som Arnaud gjorde på när vi jobbar.

Transducers till vänster och en massa sladdar till höger…

Fredagen i finals week var det så plötsligt skolavslutning nere på Scripps och även om jag inte anses ha tagit examen och inte blev firad, så var det väldigt kul att få hänga med och gratulera några av mina kompisar som tar examen. På Scripps kör man på Hawaii skjortor på alla typer av ceremonier, och de som tog examen fick blomhalsband. I lördags var det UCSD’s stora graduation ceremony och jag hade skrivit upp mig på att jobba som volontär under dagen, utan att riktigt veta vad jag gett mig in på. 15000 studenter, vänner och familjemedlemmar vällde in på den stora gräsplanen på skolan där det var en stor scen uppställd, komplett med världens ljudsystem och storbildsskärmar. Alla som tog examen hade sina svarta dräkter, fyrkantiga hattar och band i olika färger runt halsen. På scen stod Madeleine Albright och gav ett mycket bra tal med precis lagom mycket pikar till sittande president. Jag ska villigt erkänna att jag blev förvånad, för när jag såg henne backstage var min första tanke att hon såg ut som en liten och skör dam, inte mycket högre än till midjan på mig, men hon var en riktig kruttant i så fall. Hur det kom sig att jag fick hänga backstage i VIP rummet? Jag har volontärat på en massa olika evenemang på skolan, så när jag kom på morgonen frågade volontärledaren, som kände igen mig, om jag ville vara med och bära en fana under ceremonin istället för att hålla koll på att studenterna satte sig på rätt plats. Jajjemän sa jag och fick tåga med Scripps fana nerför alla stolsrader ledandes alla från fakulteten, och jag fick till och med låna en svart dräkt att ha på mig och fick mina 3.5 sekunder of fame på storbildsskärmen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, de är bra på att arrangera evenemang de kära amerikanerna. Det var foto och video och live syntolkning och hela köret. Traditionerna bakom, med akademiska dräkter, lustiga kantiga hattar och olika färger på saker är jag inte helt hundra om jag förstår, men det var fint att få vara med och ta del av det. 

Det är något speciellt med skolavslutningar. Det är en särskild stämning i luften. Glädje och förväntan blandat med lite sorg över att ett kapitel i livet nu är slut, och man inte riktigt vet vem eller vad man är när man inte är student längre. Jag tänkte dock mest på att jag saknade min familj när jag såg alla stolta föräldrar och syskon och alla kramar som delades ut. Snart!

Jag har nu knappt två veckor kvar i San Diego där jag ska ha semester och ta det riktigt lugnt. Jobba lite i labbet, kanske surfa och segla lite och samla ihop mig själv och mina saker efter detta fantastiska år här innan jag åker hem till Sverige.

Hoppas San Diego levererar några fina solnedgångar de sista dagarna här!

Någon form av summering kommer, men tills dess, som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!