Sjöfärd ombord Sikuliaq
Hej,
Dessa rader skrivs ombord på RV Sikuliaq, ett forskningsfartyg som just nu befinner sig utanför Kaliforniens kust strax norr om Santa Barbara. Det är med en av mina kurser jag läser denna quarter där professorn frågade om vi fyra studenter som läser kursen ville följa med hans forskningsgrupp på en “research cruise”.
Vi lämnade San Diego i måndags morse och ska vara ute en hel vecka och både hämta in och sätta ut ett antal forskningsbojar som min professors lab ansvarar för. Det är bojar som har både meteorologiska instrument på toppen och längs hela linan ner till botten sitter en mängd olika instrument som mäter allt från salinitet, temperatur, pH värde, syrehalt, näringsämnen, PAR (photosynthetically active radiation) med mera.
Vi har varit ute i drygt två dagar nu och det har varit full rulle. Vi har fått göra allt från att öva på hur vi överger skeppet i en katastrofsituation (drar på oss polarklassade räddningsdräkter, som ser ut som astronautdräkter i storlek XXXL, och klättrar ombord i livbåtarna), till lite med forskningsorienterade saker som att till exempel göra “CTD-casts”. CTD står för “conductivity, temperature, depth” där “conductivity”, alltså elektrisk ledningsförmåga, används för att mäta salthalten i vattnet eftersom de båda har med antalet lösta joner i vattnet att göra. Med kunskap om salthalt och temperatur på olika djup i havet kan man beräkna vattnets densitet och energiinnehåll vilket är grundläggande för att först hur vatten cirkulerar i haven.
En CTD-cast är en standard oceanografisk procedur där man släpper ut en så kallad CTD-rosette från båten. Det en rund ram i metall på vilken det sitter flera (ofta 12-24 stycken beroende på storlek) långsmala flaskor som kan öppnas i båda ändar. När rosetten släpps ner i vattnet är alla flaskor helt öppna, och den kan sänkas flera hundra meter ner i havet (igår gjorde vi en ner till 1800 meters djup). När CTDn har nått önskat djup skickas en signal via linan ner att stänga topp och botten på vissa flaskor och på så sätt fångas vatten från det djupet. Sedan hissas instrumentet långsamt upp (det får max gå i 60 meter per minut både upp och ner, så ner och tillbaka från 1800 meter tar en stund) och på vägen upp stängs fler flaskor och det samlas in vatten från olika djup som är av intresse.
När CTDn kommer upp till ytan igen kan flaskorna tömmas och vattnet i dem behandlas på olika sätt beroende på vad som ska mätas. För salinitet hälls vattnet upp i mindre flaskor som försluts och packas för analys tillbaka på land, för plankton filtreras vattnet noga direkt och de filter som fångar planktonen fryses och packas för senare analys, och för syrgas tillsätts kemikalier innehållande jod som reagerar med syret i flaskorna så det löses ut innan de försluts och packas mörkt.
Det är väldigt noga med exakt hur proverna tas för att inget ska kontamineras. För salinitet till exempel måste allting sköljas noga för att inget intorkat salt från andra ställen ska hamna i provet. Flaskan ska sköljas tre gånger med vattnet som samlats in, likaså korken och dina händer för att inte riskera kontamination. Det kan vara rätt kallt om händerna att samla prov från en av de flaskor som stängts på djupt vatten (6°C eller kallare), men det är också ganska häftigt att tänka att vattnet vattnet som rinner ut kommer från nästan två kilometer ner i havet, ett ställe man garanterat inte skulle befinna sig på annars.
Jag har väldigt mycket mer jag vill berätta om denna veckan, mer än vad som får plats i ett inlägg, och eftersom wifi ombord på båten är långsammare än en sömning snigel så fick det bli att jag lägger upp detta i efterhand. Alltså, detta blir det första av ett par inlägg från Sikuliaq. Stay tuned!
Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!