Virvelvind.

Så känner jag att de senaste två månaderna beskrivs bäst. Fast det är nog inte helt sant heller. Sedan jag kom hem från Kalifornien för nästan sju veckor sedan har det gått i ett och hänt massor med kul saker, men det är inte som att jag inte hunnit ta det lugnt eller inte haft sommarlov alls. Det har bara varit många intryck. 

Efter en vecka var jetlagen någorlunda åtgärdad och det var dags att börja jobba med Stockeviks simskola. Det var lika kul som det brukar, även om man vissa dagar verkligen inte alls vill bada, så är det bara att se glad ut och hoppa i med barnen. Sommaren 2019 var ändå en bra simskolesommar, hyfsat varmt i vattnet och bara några få dagar med regn och maneter. Dessutom hade vi det bästa teamet simlärare på länge. Efter att fyra veckors simskola var slut drog vi upp till Lofoten i knappt två veckor, och dessa rader skrivs i bilen på väg ner tillbaka till Skåne. Vi lämnade Moskenes med 07:00 färjan till Bodö imorse och har nu 30 mil kvar innan stoppet för natten som blir Östersund. Lofoten har varit lika fantastiskt som vanligt och min kamera har gått varm, se ett litet exempel nedan. 

Jag kollade på min kamera och insåg att sedan jag köpte den för ett år sedan har jag tagit nästan 10 000 bilder. Jag tycker fotografi är hemskt roligt och tänker att det kanske är det som denna blogg, mitt lilla hörn av internet, kommer att övergå till nu när jag inte har anledning att hålla folk där hemma uppdaterade om mitt liv på andra sidan havet. Lite bilder och text med reflektioner om livet när jag har tid och lust (fast mest bilder lär ses på instagram), och kanske en liten bas för information om mig, det är ju viktigt med det digitala avtrycket och att ha kontroll över det. Det blir nog till att bygga om denna sida lite. Men det kommer i sinom tid. Först vill jag, för min egen skull, skriva några rader om att återvända hem och summera ett år i Kalifornien. 

Jag klev av planet i Köpenhamn och tog mig hem över Öresundsbron. När jag sedan hoppade ur taxin utanför huset på Körsbärsvägen och rullade min väska uppför uppfarten var jag tvungen att stanna ett ögonblick och nypa mig själv i armen. Allt såg ut precis som jag minns det från när jag lämnade för knappt tio månader sedan. Jag öppnade dörren och behövde inte tänka när jag knappade in koden på huslarmet, det satt i ryggmärgen. Mitt gamla rum såg likadant ut, vägen till den närmaste mataffären och centrala Lund med. Det var fint att cykla på min blå cykel, spela på min Fender-gitarr och krama om folk jag inte sett på länge.

Men jag ska villigt erkänna att jag redan efter mindre än ett dygn på svensk mark kunde diagnostisera mig själv med ett ganska allvarligt fall av hemvändarblues. Det är kanske klassiskt, ute och reser, växer och förändras och kommer hem och tycker att hembygden är liten och att “ingenting har hänt här”, även om det inte riktigt stämmer. 

Jag tror att utmaningar och situationer som är lite utanför ens comfort zone är prima utgångsläge för att växa som människa, om man väljer att göra det. Men det betyder inte att man måste resa bort för att växa eller förändras. Det betyder inte heller att tillväxt behöver avstanna eller återgå för att man återvänder hem. Jag tror att det där är min personliga lilla rädsla med att komma hem. Att sluta växa. Att stagnera. Att inte vara i en ny situation, att inte ha en ny och spännande identitet som “utbytesstudent i Kalifornien” som känns full av möjligheter, utan att behöva plocka upp en gammal samling epitet som kanske inte längre passar, eller som man inte längre vill ha, men som kommer med de handlings- och tankemönster man lätt faller tillbaka i när man återvänder. 

Fast det är ju det där som är det fina i kråksången, att man inte behöver plocka upp några epitet eller etiketter om man inte vill. Att man själv får bestämma vad som definierar en och att man har med sig allt man gör, bra som mindre bra. Att livet går upp och ner men alltid framåt. Så även om det går fort att åter vänja mig vid allt från att skriva månaderna med liten bokstav först till att inte behöva översätta hastighetsskyltar och temperaturer till km/h och °C, så kommer vissa förändringar (förhoppningsvis förbättringar) hos mig att bestå även på hemmaplan, och mitt år i Kalifornien har jag alltid med mig. Här kommer ett axplock av bilder som jag själv gillar från året.

Nu sitter jag här medans ett skogbeklätt och regnigt Lappland rullar förbi utanför bilfönstret och känner en enorm tacksamhet. För att jag fick möjlighet att åka iväg, för att jag haft ett fantastiskt år och fått lära mig så mycket och för att jag är hemma igen med så många bra minnen och erfarenheter. Till alla som jag haft privilegiet att träffa, lära mig av, skratta med och dela intryck och tankar med, i verkligheten eller via denna blogg, utan onödiga krusiduller men rakt igenom uppriktigt: tack.

Tills vi ses igen,
Over and out…