Blog - Kerstin Bergentz

Thank you and au revoir

August 18, 2019September 10, 2019

Whirlwind.

That’s how I feel the past two months are best described. But that’s probably not entirely true either. Since I came home from California almost seven weeks ago the pace has been high and so many fun things have happened, though I have had a little bit of time to relax and have summer break. A lot of impressions though.

After a week my jetlag was somewhat fixed and it was time to start work with Stockevik swim school. This was my eight summer as a swim teacher running the show and it was as fun as always, though there are definitely days when you really don’t want to get in the water but all you can do is to put on a smile and jump in with the kids. Summer 2019 will still go down in the books as a pretty decent swim school summer, relatively warm waters and only a few days with rain and jelly fish. In addition we had one of the best team of teachers in a while. After four weeks of swim school was done, we headed up north to Lofoten for a week and a halv and these lines are written in he car driving back down to Skåne again. We left Moskenes with the 07:00 ferry to Bodö this morning and have about 30 miles left before stopping for the night in Östersund. Lofoten have been as amazing as always and my camera have been with me a lot. Below are a few samples.

I looked at my camera and realized that since I bought it a year ago I’ve taken almost 10 000 photos. I love photography and perhaps that is what this blog, my little corner of the internet, will morph into now that I no longer have the need to keep friends and family at home updated about my life on the other side of the ocean. Some photos and a little bit of text when I feel like it (but most photos will probably be on Instagram), and perhaps some information and marketing about me, I mean, it’s important to be on top of your digital footprint. This site will have to be rebuilt a little, but that will come at a later stage. First I want, for my own sake, to write a couple of lines about returning home and and sum up a year in California.

I stepped off the plane in Copenhagen and made my way home over the Öresundbridge. When I got out of the taxi outside the house on Körsbärsvägen, and rolled my suitcase up the driveway, I had to stop for a moment and pinch myself. Everything looked exactly the same as I remember from leaving almost 10 months ago. I opened the door and punched in the code for the alarm, without even thinking. Just muscle memory. My old room looked the same, the road to the grocery store and the city center of little Lund too. It was nice to ride my blue bike, to play my Fender and hug people I haven’t seen in a while. But I’ll also willingly admit that already after less than 24 hours I was able to diagnose myself with a pretty serious case of the “coming home blues”. Perhaps it’s a tale as old as times, out traveling, returns home and finds home to be a little small and like “nothing has changed”, even though it’s not entirely true.

I am of the firm opinion that challenges and situations that push you a little bit outside of your comfort zone are excellent opportunities to grow as a person, if you chose to. But that doesn’t mean that you have to travel or leave home to grow. It also doesn’t mean that growth stops, or reverses, when you return home. I think that is what scares me, what I’m a little bit afraid of about returning home, to stop growing. Stagnation. To not be in a new situation all the time, to not have the new and exciting identity of “exchange student in California”, that feels full of possibilities, but to be back in environments and situations where you have a set of old epithets and labels that you don’t feel fit or want anymore, but that are quite difficult to not pick back up with the thought patterns and habits you so very easily fall back into upon return.

But I guess that it is there the beauty lies. In the fact that you actually don’t have to pick up any epithets or labels if you don’t want to. That you are free to decide for yourself what defines you and that everything you do adds to who you are, for better or worse. That life goes up and down, but it always moves forward. Thus, even if I rather quickly once again got used to everything from writing the names of months and days of the week all in lower case letters, or not having to convert between pounds, dollars, miles and inches, there are some permanent changes in me (hopefully for the better) that are here to stay, even when I’m back on my home turf, and my year in California is something I’ll always have. Here are some of my personal favorite photos from the year.

One of the first days in San Diego, jet lagged and sweaty in the heat, but happy in Torrey Pines, one on my favorite hiking areas.

Out on a camping trip with the housemates

On the hunt for hot springs in the desert with new friends.

Visited Atlanta and got to experience my first ever real game.

And to San Fransisco and hung out with the best gang.

A fun photo project in one of my classes

… and then to Whistler to ski and hung out in an ice cave.

I got to spend a week on a research vessel…

… and build a sensor and throw it in the ocean.

I’ve watched and photographed about a thousand sunsets…

Now I’m sat here in the backseat with a rainy Lappland (northern Sweden), covered in forest, rolls by outside the window, and I’m feeling immense gratitude. For having had the opportunity to do this year abroad, to have had an amazing time and learned so much, and to be back home again with so many great experiences and memories. To everyone I’ve had the privilege to meet, learn from, laugh with and share impressions and thoughts with, in real life or through this blog, without superfluous embellishments, but all through honest and genuine: thank you.

Until next time,
Over and out…

På svenska

Tack och på återseende

August 18, 2019

Virvelvind.

Så känner jag att de senaste två månaderna beskrivs bäst. Fast det är nog inte helt sant heller. Sedan jag kom hem från Kalifornien för nästan sju veckor sedan har det gått i ett och hänt massor med kul saker, men det är inte som att jag inte hunnit ta det lugnt eller inte haft sommarlov alls. Det har bara varit många intryck.

Efter en vecka var jetlagen någorlunda åtgärdad och det var dags att börja jobba med Stockeviks simskola. Det var lika kul som det brukar, även om man vissa dagar verkligen inte alls vill bada, så är det bara att se glad ut och hoppa i med barnen. Sommaren 2019 var ändå en bra simskolesommar, hyfsat varmt i vattnet och bara några få dagar med regn och maneter. Dessutom hade vi det bästa teamet simlärare på länge. Efter att fyra veckors simskola var slut drog vi upp till Lofoten i knappt två veckor, och dessa rader skrivs i bilen på väg ner tillbaka till Skåne. Vi lämnade Moskenes med 07:00 färjan till Bodö imorse och har nu 30 mil kvar innan stoppet för natten som blir Östersund. Lofoten har varit lika fantastiskt som vanligt och min kamera har gått varm, se ett litet exempel nedan.

Jag kollade på min kamera och insåg att sedan jag köpte den för ett år sedan har jag tagit nästan 10 000 bilder. Jag tycker fotografi är hemskt roligt och tänker att det kanske är det som denna blogg, mitt lilla hörn av internet, kommer att övergå till nu när jag inte har anledning att hålla folk där hemma uppdaterade om mitt liv på andra sidan havet. Lite bilder och text med reflektioner om livet när jag har tid och lust (fast mest bilder lär ses på instagram), och kanske en liten bas för information om mig, det är ju viktigt med det digitala avtrycket och att ha kontroll över det. Det blir nog till att bygga om denna sida lite. Men det kommer i sinom tid. Först vill jag, för min egen skull, skriva några rader om att återvända hem och summera ett år i Kalifornien.

Jag klev av planet i Köpenhamn och tog mig hem över Öresundsbron. När jag sedan hoppade ur taxin utanför huset på Körsbärsvägen och rullade min väska uppför uppfarten var jag tvungen att stanna ett ögonblick och nypa mig själv i armen. Allt såg ut precis som jag minns det från när jag lämnade för knappt tio månader sedan. Jag öppnade dörren och behövde inte tänka när jag knappade in koden på huslarmet, det satt i ryggmärgen. Mitt gamla rum såg likadant ut, vägen till den närmaste mataffären och centrala Lund med. Det var fint att cykla på min blå cykel, spela på min Fender-gitarr och krama om folk jag inte sett på länge.

Men jag ska villigt erkänna att jag redan efter mindre än ett dygn på svensk mark kunde diagnostisera mig själv med ett ganska allvarligt fall av hemvändarblues. Det är kanske klassiskt, ute och reser, växer och förändras och kommer hem och tycker att hembygden är liten och att “ingenting har hänt här”, även om det inte riktigt stämmer.

Jag tror att utmaningar och situationer som är lite utanför ens comfort zone är prima utgångsläge för att växa som människa, om man väljer att göra det. Men det betyder inte att man måste resa bort för att växa eller förändras. Det betyder inte heller att tillväxt behöver avstanna eller återgå för att man återvänder hem. Jag tror att det där är min personliga lilla rädsla med att komma hem. Att sluta växa. Att stagnera. Att inte vara i en ny situation, att inte ha en ny och spännande identitet som “utbytesstudent i Kalifornien” som känns full av möjligheter, utan att behöva plocka upp en gammal samling epitet som kanske inte längre passar, eller som man inte längre vill ha, men som kommer med de handlings- och tankemönster man lätt faller tillbaka i när man återvänder.

Fast det är ju det där som är det fina i kråksången, att man inte behöver plocka upp några epitet eller etiketter om man inte vill. Att man själv får bestämma vad som definierar en och att man har med sig allt man gör, bra som mindre bra. Att livet går upp och ner men alltid framåt. Så även om det går fort att åter vänja mig vid allt från att skriva månaderna med liten bokstav först till att inte behöva översätta hastighetsskyltar och temperaturer till km/h och °C, så kommer vissa förändringar (förhoppningsvis förbättringar) hos mig att bestå även på hemmaplan, och mitt år i Kalifornien har jag alltid med mig. Här kommer ett axplock av bilder som jag själv gillar från året.

En av de första dagarna i San Diego i Torrey Pines State Reserve, ett av mina favoritställen att ta en promenad på.

På äventyr och på jakt efter varma källor i öknen utanför Los Angeles.

På besök hos släkt i Atlanta och mitt livs första football game.

Andra gången på Highway One, nu med housemates.

Superbloom supertidigt en morgon i februari

… och åkte skidor och besökte isgrottor i Whistler.

Jag fick vara en vecka på en forskningsbåt….

Nu sitter jag här medans ett skogbeklätt och regnigt Lappland rullar förbi utanför bilfönstret och känner en enorm tacksamhet. För att jag fick möjlighet att åka iväg, för att jag haft ett fantastiskt år och fått lära mig så mycket och för att jag är hemma igen med så många bra minnen och erfarenheter. Till alla som jag haft privilegiet att träffa, lära mig av, skratta med och dela intryck och tankar med, i verkligheten eller via denna blogg, utan onödiga krusiduller men rakt igenom uppriktigt: tack.

Tills vi ses igen,
Over and out…

English Blog

Gloomy days and goodbyes

June 30, 2019

Then suddenly it came.
The day when it’s time for me to leave California (for now at least).

The fact that I feel as if this day came out of nowhere I hope can be a testamente to my ability to be present in the moment and make the most of my time here.

These words are typed 10 000 meter up in the air somewhere over Arizona or something, on the flight between LAX and Copenhagen and will have to be posted at a later time, and I feel like there will be some sort of full summary of this year written at some point when I’m back, but I still want a few lines and photos from these last days here on my little corner of the Internet. This blog was initially a way for me to try to keep friends and family updated about my adventures, but it has evolved into something I think I too will be happy to have and look back on.

Thus: the last days in San Diego were spent doing a little bit of everything. I spent a lot of time in the lab, and got to go down to the shipyard by Point Loma when the transducers were to be put in the gondola that will attach to the R/V Revelle. I must admit to quietly questioning if it was really necessary to put Velcro every 1-2 feet for 110 feet along the cable bundles I helped sort out a couple of weeks ago, but now I was very grateful for every single one of them strips of velcro, keeping 68 cables in order as we carefully threaded them though custom made holes. Unfortunately I won’t be able to watch in person as the transducers actually go on the ship, but it’s been great to be part of the journey.

The weather in San Diego has been the typical “June gloom”, that is, grey and pretty cold in the morning until the sun burns off the clouds. I’ve been hiking, sailing and surfing with different friends.

Cleaning out he house and packing up my things has taken some time too, but most of my time the last week has been spent hanging out with some of the amazing people I’ve had the privilege to meet here and give out a bunch of hugs. Saying goodbye when you’re leaving a place with out any real concrete plans to come back is always a bit strange, even though it’s relatively easy to stay in touch nowadays, at least the technology is there, but the human effort is still required. There has been many beautiful, honest meetings and conversations that I will cherish.

My last night in San Diego I ventured down to the beach, went for a surf accompanied by a sea lion and then sat down to watch the Pacific waves roll in one by one. The sky was covered in majestic clouds, and when the sun, at last, fell down behind the horizon it was obscured by them. But that’s alright, California has served up so many beautiful sunsets this year, and I was mostly caught up in thinking about how incredibly fortunate I am to have had the opportunity to do this year abroad, all the nice people I’ve met and how much fun I’ve had.

This morning I loaded my things in a rental car and drove to LAX airport where I, dressed in my winter boots, long pants, a hat and double swathers (gotta keep the checked luggage light you know…), boarded a flight heading east and that in about 11 hours will set me down on my home turf again. After that I have about a week to adjust back to Swedish time before I’ll work as a swim teacher for a couple of weeks, with the best sister ever as my sidekick.

Some form of summary/reflection/image-overload will come in time, but until then: as always, thank you for reading and take care!

På svenska

Stilla Havet och slutet

June 30, 2019

Så plötsligt var den här.
Dagen då det blivit dags för mig att lämna Kalifornien (för den här gången in alla fall).

Det faktum att jag tycker att det känns som om denna dag kom från ingenstans kanske får ses som ett tecken på att jag lyckats vara här och nu och göra det mesta av tiden här.

Dessa rader skrivs 10 000 meter upp i luften, någonstans över typ Arizona, på planet mellan Los Angeles och Köpenhamn och får väl läggas upp vid ett något senare tillfälle, och en full summering av året tror jag inte att jag kommer kunna göra förrän jag hunnit landa hemma i Sverige, men jag vill ändå ha några rader och bilder från de sista dagarna i San Diego här på mitt lilla hörn av internet. Denna blogg tänkte jag först skulle vara ett sätt att hålla folk hemma uppdaterade om mina äventyr, men den har utvecklats till något som jag inser att även jag kommer vara jätteglad för att kunna se tillbaka på.

Alltså, de sista dagarna i San Diego tillbringades med lite av allt. Jag arbetade i labbet och fick följa med ner till varvet när alla transducers skulle placeras i vaggan som ska monteras under R/V Revelle. Nog tyckte jag att det var lite överflödigt att sätta kardborreband varje foot på 110 feet kablar när jag sorterade dem i rätt ordning för några veckor sedan, men nu var jag tacksam för varenda ett av dem som höll ordning på 68 stycken kablar när vi försiktigt trädde dem genom specialbyggda hållare. Tyvärr missar jag att live få se hur allt sätts på plats under båten, men det har varit väldigt kul att få vara med på en del av resan.

Vädret i San Diego har varit typiskt “June gloom”, det vill säga att det är molnigt och inte så varmt på morgonen, men klarnar oftast upp efter lunch. Jag har både hikeat, seglat och surfat med olika kompisar.

Att städa ur huset och packa ihop mina saker har också tagit en del tid. Men den mesta tiden har ägnats åt att hänga med alla fantastiska människor jag mött här och dela ut en massa kramar. Att säga hejdå när man lämnar en plats utan direkta planer på att komma tillbaka inom en synbar framtid är alltid speciellt, även om det är lätt att hålla kontakten med folk nu för tiden. Det har varit många fina, uppriktiga möten och konversationer som jag kommer se tillbaka på med värme.

Den sista kvällen i San Diego tog jag mig ner till havet, surfade lite med ett sjölejon som sällskap, och satt sedan och såg på hur Stilla Havet rullade in våg för våg. Himlen var täckt av majestätiska moln och när solen till slut ramlande ner bakom horisonten var den halvt skymd bakom dem. Men det gör ingenting, Kalifornien har bjudit på så många fina solnedgångar och jag satt mest och tänkte på hur himla lyckligt lottad jag är som haft möjligheten att göra detta ett helt år, hur många fina människor jag mött och himla kul jag har haft.

I morse packade jag in alla mina saker i en hyrbil och rullade upp till Los Angeles flygplats, där jag iklädd vinterkängor, långbyxor, hatt och dubbla tjocktröjor (man måste ju försöka hålla vikten på det incheckade bagaget nere…) gick ombord på flyget österut som om ungefär 11 timmar kommer sätta ner mig på hemmaplan igen. Sedan har jag ungefär en vecka på mig att bli av med jetlaggen innan jag ska arbeta som simlärare i några veckor, med världens bästa lillasyster som sidekick.

Någon slags summering/reflektion/bild-overload kommer med tiden, men tills dess: som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!

English Blog

Graduation and good times

June 20, 2019

Hi there,
Did anyone press the time turbo button or what?
The last couple of weeks seems to have passed by in an instant, but so many things have happened. My last finals week here at UCSD is over and this weekend was the big graduation ceremony. In less than two weeks I’m back in Sweden. Crazy.

The last weeks of this quarter, well technically most of this quarter actually, has been focused on time spent at sea. The sailing team had a regatta a couple of weeks back that I took pictures of.

I’ve had two different courses where we spent a day aboard R/V Robert Gordon Sproul, a research vessel belonging to Scripps Institution of Oceanography. With the first course we spent a full Saturday just outside of San Diego harbor testing our sensors that we’ve built. My group made an open source CTD called the “CTDizzle” (on Github it is described as “the CTD Snoop Dogg would use if he was an oceanographer”…). We got a bunch of parts and some code to run on it, but had to figure out how to put it together, solder and test allt he sensors ourselves. This Saturday we strapped our sensor to the CTD rosette on the boat and saw it disappear down into the ocean, crossing all fingers and toes that nothing would leak. It went all the way down to 86 meters, and back up again, without a leak and despite the fact that our conductivity sensor didn’t really give us great values, we were very happy and proud of our work.

Our sensor on the CTD rosette. It’s the one with eyes on it, because that is just so much more fun…

We had a professional photographer onboard to take some pictures to be used for marketing of Scripps and the undergraduate program in oceanic and atmospheric sciences. You never know, one might be the new face of Scripps soon… Anyways, this is how excited one can be after your sensor surviving a deployment down to 86 meters. Photo credit: Andrew Jorgensen.

Less than a week later I was back on the Sproul, this time with the same gang that was on the Sikuliaq. It was a gray and long Thursday (Sweden’s National day and all) where we worked hard and did some deep CTD casts (300 and 700 meters) and the deployed one of the buoys we recovered while aboard the Sikuliaq. We got to see a lot of wildlife, both whales and dolphins and to my surprise also an Ocean Sunfish, or Mola Mola. They are big, clumsy looking fish known to hang out at the surface enjoying the sun and eating jellyfish, and are also accused of being rather lazy and bad swimmers. But, as I learned in my Intro to Marine Biology course here, they are actually pretty active fish moving up and down a lot and are good swimmers. Fun to see and a nice addition to an otherwise long day, we arrived back in San Diego around two in the morning after having been out for almost 17 hours.

Dolphins having some fun in the wake of the ship.

The next day it was time for a traditional “thank you sitting” à la Lund (for those of you that don’t know, a “sittning” is a very typical thing students in Lund do, kind of like a dinner party with songs and lots of alcohol…) that we in the ÅÄÖ-house organized for the rest of the group from Lund University. This was immediately followed by a party where many friends we’ve made in San Diego showed up. It was a party alright, the next day I had to fix both the microwave door, a mosquito net fro one of the windows, scrub bear from the kitchen floor and clean up puke from the carpet. Well well, people had a good time at least. And I must say, the Lund University gang looks pretty sharp, at least before the party…

Team Lund. Can you tell we’re from Sweden?

Then suddenly we were in the middle of finals week, and I wrote one exam, handed in a report and had one oral exam while also spending several hours in the lab where I volunteer. I am helping out with building sensors and refurbishing and preparing a bunch of transducers that will be mounted on one of the Scripps ships. These will be used to send and receive sound signals underwater that will map the seafloor and measure currents in the water. In the picture I’m detangling and organizing and putting velcro around 10 wires, each 50 meter long, that have to be sorted in a specific order. Trickier than it might seem… Here is a link to a time-lapse video of some of the process.

The Friday of finals week came and suddenly it was graduation day at Scripps. I’m only an exchange student, so nothing special for me, but it was fun to see some of my friends graduate. At Scripps any sort of ceremony is pretty laid back and the dresscode is generally “Hawaiian” and the graduating students got leis (the flower necklace you image everyone in Hawaii walks around with). Saturday was the big graduation ceremony for the whole of UCSD and I had signed up to volunteer without really knowing what to expect. 15 000 students, friends and family filled the big field next to the gym and there was a huge stage, sound system, big screens etcetera. Everyone who is graduating wears black gowns and funny, square hats and sashes in different colors round their necks. On stage was Madeleine Albright giving a great speech with just the right amount of sneer towards the sitting president. I’ll admit to being quite surprised, because when I saw her backstage my first thought was that she looked very small and fragile old lady, standing at barley a meter and a half (5 feet), but she was one cool grandma and her speech was great. How I got to hang out backstage? Well, I’ve been volunteering at enough events at school that the guy in charge of the volunteers recognized me and asked if I wanted to carry a gonfalon and walk in the procession instead of seating graduates during the ceremony. I said “yes please” and suddenly found myself carrying the Scripps flag down the big field leading the faculty members to be seated on stage and I even got to borrow a black gown and got my 3.5 second of fame on the big screen. I’ve said it before and will say it again, the dear Americans are pretty good at organizing events. There was photographers (yes, plural), video, live interpretation for the hard of hearing and the whole shebang. All the traditions behind it, with academic attire, aka medieval robes and funny hats in different colors, I’m not 100% sure I fully understand, but I was fun to get to be a part of it.

There is something special about graduations. There is a certain something in the air. Joy and excitement mixed with a little bit of sadness, and perhaps also fear, because it’s the end of a chapter in life and you’re no longer a student. I, however, was mostly thinking about missing my dear family seeing all proud parents and siblings hugging the graduates. Yup, I’m missing my mom…

I now have less than two weeks in San Diego where I’m going to have a proper vacation and take it real slow. Do some lab work, perhaps surf and sail a bit and then collect myself and my things before heading home to Sweden.

Hoping for some nice sunsets for my last few days here…

Some form of summary of this year is on the horizon, but until then, as always, thank you for reading and take care!

På svenska

Graduation och grovjobb

June 20, 2019June 20, 2019

Hej!
Var det någon som tryckte på turboknappen för tid eller? De senaste veckorna har känts som om de passerade på ett ögonblick men det har hänt så mycket. Sista veckan i skolan var förra veckan och i helgen var det graduation. Om mindre än två veckor sitter jag på ett flyg tillbaka till Sverige. Galet.

De sista veckorna av denna quartern (ja, eller egentligen heal quartern faktiskt) präglades av tid ute på havet. Seglingsklubben hade en regatta som jag fotade lite på.

Jag hade två olika kurser där vi spenderade en dag ombord på R/V Robert Gordon Sproul, ett forskningsfartyg som tillhör Scripps Institution of Oceanography. Med den första kursen var vi ute en hel lördag och testade våra egentillverkade CTD’s som vi byggt. Min grupp byggde en open source CTD kallad “CTDizzle” (på hemsidan beskrivs den som “the CTD Snoop Dogg would use if he was an oceanographer…”). Det fanns en lista med delar vi gavs, och kod att köra, men vi fick komma på hur vi skulle sätta ihop allting, bygga kretsen, löda och testa alla sensorer själva. Denna lördag ombord på Sproul fick vi spänna fast vår sensor på båtens CTD och se den försvinna ner i djupet, och höll fingrar och tår i kors för att inget skulle läcka… Ända ner till 86 meter kom den, och upp igen, utan läckage, och trots att vår sensor för att mäta salthalten inte riktigt gav rimliga värden, så var vi ändå väldigt nöjda med vårt arbete.

Vår CTD är den med lite lustiga ögon på sig. Blir mycket roligare så…

Fanns en fotograf med ombord också i syfte att ta reklambilder för Scripps, har man tur så blir man alltså Scripps nya ansikte utåt… Så här glad blir man i alla fall när sensorn man byggt höll tätt ner till 86 meter.
Photo credit: Andrew Jorgensen

Mindre än en vecka senare var det dags att ge sig ut på Sproul igen, denna gången med samma gäng som var med ombord Sikuliaq. Det var en grå och lång torsdag (Sveriges nationaldag och allt) där vi jobbade hårt och gjorde flera djupa CTD casts (300 och 700 meter) och sedan la i en av mätbojarna vi hämtade upp när vi var ute med Sikuliaq. Vi såg mycket djurliv, val och delfin, och till min stora förvåning också en “Sunfish” eller “mola mola” som de också kallas. De är stora klumpar till fiskar som ofta syns ligga och värma upp sig i solen vid ytan och äter maneter och som anklagas för att vara slöa och inte vidare bra på att simma. Men, som jag fick lära mig i min Marine Biology kurs faktiskt är väldigt aktiva och bra på att simma. Kul att få se det, en bra liten bonus till en annars lång dag, vi lade till i San Diego först klockan två på morgonen efter att ha varit ute i nästan 17 timmar.

Hade sällskap av flottan som också var ute på tur…

Nästa dag var det dags för en traditionell tacksittning i bästa lundastil som vi i ÅÄÖ huset höll för alla de andra studenterna från Lunds Universitet, följt av fest där diverse folk vi lärt känna i San Diego dök upp. Bra hålligång vart det och nästa dag fick vi laga både mikrovågsugn och myggnät för fönster samt torka öl från köksgolvet och spya från heltäckningsmattan. Som det kan gå… Snygga på bild är vi i alla fall, åtminstone innan festen drog igång på riktigt.

Sen var vi plötsligt mitt upp i finalsweek och jag skrev en tenta, skickade in en rapport och hade en munta, samtidigt som jag spenderade många timmar i labbet där jag volontärarbetar med att bygga sensorer och hjälpa till att förbereda transducers som ska monteras under ett av Scripps stora forskningsfartyg. De används för att skicka och ta emot ljudsignaler under vattnet och detta kan användas för att kartlägga havsbotten samt mäta strömmar i havet. På bilden sorterar och tejpar jag ihop 10 stycken 50 meter långa kablar som måste ligga i rätt ordning. Hårt jobb… Här kan man se en timelapse film som Arnaud gjorde på när vi jobbar.

Transducers till vänster och en massa sladdar till höger…

Fredagen i finals week var det så plötsligt skolavslutning nere på Scripps och även om jag inte anses ha tagit examen och inte blev firad, så var det väldigt kul att få hänga med och gratulera några av mina kompisar som tar examen. På Scripps kör man på Hawaii skjortor på alla typer av ceremonier, och de som tog examen fick blomhalsband. I lördags var det UCSD’s stora graduation ceremony och jag hade skrivit upp mig på att jobba som volontär under dagen, utan att riktigt veta vad jag gett mig in på. 15000 studenter, vänner och familjemedlemmar vällde in på den stora gräsplanen på skolan där det var en stor scen uppställd, komplett med världens ljudsystem och storbildsskärmar. Alla som tog examen hade sina svarta dräkter, fyrkantiga hattar och band i olika färger runt halsen. På scen stod Madeleine Albright och gav ett mycket bra tal med precis lagom mycket pikar till sittande president. Jag ska villigt erkänna att jag blev förvånad, för när jag såg henne backstage var min första tanke att hon såg ut som en liten och skör dam, inte mycket högre än till midjan på mig, men hon var en riktig kruttant i så fall. Hur det kom sig att jag fick hänga backstage i VIP rummet? Jag har volontärat på en massa olika evenemang på skolan, så när jag kom på morgonen frågade volontärledaren, som kände igen mig, om jag ville vara med och bära en fana under ceremonin istället för att hålla koll på att studenterna satte sig på rätt plats. Jajjemän sa jag och fick tåga med Scripps fana nerför alla stolsrader ledandes alla från fakulteten, och jag fick till och med låna en svart dräkt att ha på mig och fick mina 3.5 sekunder of fame på storbildsskärmen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, de är bra på att arrangera evenemang de kära amerikanerna. Det var foto och video och live syntolkning och hela köret. Traditionerna bakom, med akademiska dräkter, lustiga kantiga hattar och olika färger på saker är jag inte helt hundra om jag förstår, men det var fint att få vara med och ta del av det.

Det är något speciellt med skolavslutningar. Det är en särskild stämning i luften. Glädje och förväntan blandat med lite sorg över att ett kapitel i livet nu är slut, och man inte riktigt vet vem eller vad man är när man inte är student längre. Jag tänkte dock mest på att jag saknade min familj när jag såg alla stolta föräldrar och syskon och alla kramar som delades ut. Snart!

Jag har nu knappt två veckor kvar i San Diego där jag ska ha semester och ta det riktigt lugnt. Jobba lite i labbet, kanske surfa och segla lite och samla ihop mig själv och mina saker efter detta fantastiska år här innan jag åker hem till Sverige.

Hoppas San Diego levererar några fina solnedgångar de sista dagarna här!

Någon form av summering kommer, men tills dess, som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!

På svenska

Bilder och barnacles

May 20, 2019

Hej!
Här en en sista drös med bilder från min vecka ombord på Sikuliaq. Allt från midterms till att lägga i bojar gick bra och vi hade väldigt kul.
För att summera: långa dagar, mycket att lära sig och ett härligt gäng.

Detta är var trycket på 4000 meter kan göra med utrustning. Detta är de flytelement, bestående av en glaskula i plastfodral, som används för att få upp linor som legat djupt

Iläggning av en av bojarna som väger nästan 700 kg

“Gooseneck barnacles”, en slags havstulpan som jag spenderat många timmar med att skrapa från utrustningen som legat i vattnet. Extra roligt när de är ett par dagar gamla och börjar lukta.

Självklart blir det inget inlägg utan lite solnedgångsbilder…

Utanför Santa Barbara, notera oljeplattformen

Som sagt, en riktigt kul vecka. Att det svajade lite när man låg i sägen i flera dagar efteråt var det helt klart värt.

Som alltid, tack och ta hand om dig!

English Blog

Buoys and boats

May 18, 2019

Hi,
I’m back in San Diego after great week at sea aboard the Sikuliaq.
The days were long, working past midnight most days, and there was so much to see and learn with a great bunch of people. Here is an image download from the week:

Spent many hours scraping these guys off the buoys

The views didn’t hurt the eyes so to speak

You really think I wouldn’t include some sunset photos?

Heading into the last four weeks of this quarter and time just seems to fly by at lightning speed (though it of course is just as fast/slow as always). However, the time I have left here in the US holds promise to be pretty great.

As always, thank you for stopping by and take care!

På svenska

Båtliv och bojar

May 18, 2019

Hej!
Här kommer ännu ett inlägg skrivet ombord på Sikuliaq…

Det rullar ganska bra ombord på Sikuliaq just nu. Jag förstår varför det finns handtag att hålla sig i precis överallt (inklusive i duschen) och varför borden har runda hål för glasen (som är i plast). Som tur är verkar jag har lyckats skaffa sjöben ganska snabbt och märker inte så mycket av båtens rörelser. Fast när man ligger i sängen bör man ligga på rygg snarare än på sidan eftersom det blir ganska vingligt annars.

Annars är livet ombord ganska lyxigt. Tre mål mat om dagen serveras i mässen, och eftersom vi är den enda forskningsgruppen ombord är det gott om plats. Det finns en bastu, gym, och bibliotek med en stor TV och massor med filmer. Inte för att det finns så mycket tid över till nöje dock. Allting styrs av väderlek och instrumenten som ska hämtas in/placeras ut. Häromdagen var vi uppe till efter midnatt och jobbade i strålkastarljuset på akterdäck med att hala in en boj som varit placerad på 700 meters djup. Det är världens procedur som kräver många händer, flera vinscher, rep, säkringar, tunga instrument med mera. Ur havets djup halas meter efter meter med kedjor, linor och olika instrument upp. De instrument som suttit relativt högt upp nära bojen är ofta helt täckta av diverse olika alger, havstulpaner och andra djur.

Igår gick ingenting som det var tänkt. Först gjorde alla sig redo för att lägga ut en boj på 4000 meters djup, och vi stod alla redo och i position ända tills någon kom på att eftersom vi lagt om rutten i sista sekund så hade vi inte hämtat upp den boj från vilken det var tänkt att vi skulle använda ett antal flytelement (stora glasbollar i plastfodral som klarar trycket nere på 4000 meter och hjälper till att få upp all lina som annars blir väldigt tung). Således blev det helt om för att först hämta upp den boj från vilken vi skulle plocka flytelement.

Först skulle det dock göras en CTD cast på 4000 meter vilket tog ett par timmar (60 meter per minut som sagt), och sedan strulade tekniken. Bojarna läggs i med tunga ankare (gamla tågvagnshjul) men med en så kallad “acoustic release” längst ner på linan. Det är en tung mackapär som håller fast i linan ända tills någon skickar en speciell ljudsignal (där av namnet “acoustic”) vilket får en spärr att släppa och linan lossnar från ankaret så att den kan plockas upp (men ankaret lämnas kvar på botten). Denna mackapär ville dock inte släppa, och inte heller den som satt som backup. Så med allting redo igen stod vi alla och väntade nervöst medan ingenjörerna svor, kaptenen var otålig och den franske teknikern såg plågad ut och rökte cigarett på cigarett. Tillslut, efter en dryg timme, sade det dock “ping” och linan var lös. Det tog en bra stund att hala in 4000 meter lina med diverse olika instrument på. Jag fick sköta vinschen och se till att linan rullades upp ordentligt på spolen, och efter fem timmar när allting var uppe ur vattnet såg jag fortfarande rullande spolar och linor när jag blundade.

Med hela akterdäck fullt av stora bojar gick alla och lade sig. Utom den stackars kocken som fick ställa sig och filea fisk som några ur besättningen roade sig med att dra upp från akterdäck medan 4 kilometer lina rullade förbi.

Nästa steg blir att faktiskt lägga i de två bojar som ska ersätta de som hämtats upp. Och så ska jag skriva ett midterm ombord på båten, eftersom jag lyckades övertyga mina andra lärare att jag kunde få missa mitterminsprovet och skriva det ombord istället. Vi får se hur det här går…

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!

English Blog

The Sikuliaq and the sea

May 14, 2019May 14, 2019

Hello,
These lines are typed aboard the RV Sikuliaq, a research vessel currently braving the waves off the coast of California just north of Santa Barbara. It was in one of the courses I’m taking this quarter where my professor asked the four of us who are in that class if we would like to join his lab on a weeklong research cruise – Ehm, yes!

We left San Diego Harbor early Monday morning and will be out all week recovering and deploying moorings (research buoys) that his lab runs. The buoys have both meteorological and oceanographical instruments measuring everything from salinity, temperatur, pH, oxygen levels, nutrients and PAR (photosynthetically active radiation).

We’ve been out for about two days now and it’s been action non stop. We’ve been doing everything from practicing “abandon ship” (where you have to put on a polar class immersion suit, that looks like a space suit in size XXXL, and climb aboard the life boats) to more research oriented things like doing CTD-casts. CTD stands for conductivity, temperature and depth and is on of the most fundamental measurements you can do in the ocean. The conductivity gives you the salinity of the water, and together with temperature at certain depths you calculate the density and energy content of the water which is important for understanding ocean circulation, locally and globally.

A CTD-cast consists of deploying a so called CTD-rosette, a circular steel frame to which several long and thin bottles are attached. The bottles can open in both ends and when the rosette is lowered into the water they are all open. The instrument is then winched down to the desired depth, which can be several hundred meters (yesterday we did a cast down to 1800 m). Once the instrument is in position down there you fire a signal via the line to close a bottle and in that way you capture the water at that depth inside the bottle. You then slowly winch the instrument back up and fire as many bottles you want at different depths to capture water from different parts of the ocean. Usually a CTD-rosette has 12-24 bottles and the whole process takes some time as you should only go at about 60 meters/minute both up and down, and you might want to stop for 10-15 minutes at certain depths to allow the onboard instruments to stabilize.

Once the CTD is back at the surface you empty the bottles and collect the water in them depending on what measurements you want to make. For salinity you fill up smaller bottles that are sealed and packed for later analysis back on land, for plankton the water is filtered in a special machine and the filters with all the plankton in them are stored in the freezer until the can be analyzed on land, and for oxygen you add chemicals containing iodine to the water, seal the bottles and store them in a cool and dark place, which preserves it for later analysis.

It is very crucial that the samples are taken in the correct way to minimize the risk of contamination. For salinity for example everything needs to be rinsed very carefully to prevent any dried salt from other places ending up in the sample. The bottle is rinsed three times, as is the cap and your hands, before the sample is taken. Your fingers get pretty cold taking samples from the bottles that were closed at depth (6°C or colder), but it’s also pretty cool thinking about how that water comes from about two kilometers down in the ocean, definitely not a place you would otherwise find yourself.

I have a lot more to tell and show from this week, more than would fit in one post, and as wifi on board is slower than a sleepy snail, this will all be posted in a couple of different posts once I’m back in San Diego. Thus, stay tuned!

As always, thanks for reading and take care!