Blog

Sjöfärd ombord Sikuliaq

Hej,
Dessa rader skrivs ombord på RV Sikuliaq, ett forskningsfartyg som just nu befinner sig utanför Kaliforniens kust strax norr om Santa Barbara. Det är med en av mina kurser jag läser denna quarter där professorn frågade om vi fyra studenter som läser kursen ville följa med hans forskningsgrupp på en “research cruise”.

Vi lämnade San Diego i måndags morse och ska vara ute en hel vecka och både hämta in och sätta ut ett antal forskningsbojar som min professors lab ansvarar för. Det är bojar som har både meteorologiska instrument på toppen och längs hela linan ner till botten sitter en mängd olika instrument som mäter allt från salinitet, temperatur, pH värde, syrehalt, näringsämnen, PAR (photosynthetically active radiation) med mera. 

Vi har varit ute i drygt två dagar nu och det har varit full rulle. Vi har fått göra allt från att öva på hur vi överger skeppet i en katastrofsituation (drar på oss polarklassade räddningsdräkter, som ser ut som astronautdräkter i storlek XXXL, och klättrar ombord i livbåtarna), till lite med forskningsorienterade saker som att till exempel göra “CTD-casts”. CTD står för “conductivity, temperature, depth”  där “conductivity”, alltså elektrisk ledningsförmåga, används för att mäta salthalten i vattnet eftersom de båda har med antalet lösta joner i vattnet att göra. Med kunskap om salthalt och temperatur på olika djup i havet kan man beräkna vattnets densitet och energiinnehåll vilket är grundläggande för att först hur vatten cirkulerar i haven. 

En CTD-cast är en standard oceanografisk procedur där man släpper ut en så kallad CTD-rosette från båten. Det en rund ram i metall på vilken det sitter flera (ofta 12-24 stycken beroende på storlek) långsmala flaskor som kan öppnas i båda ändar. När rosetten släpps ner i vattnet är alla flaskor helt öppna, och den kan sänkas flera hundra meter ner i havet (igår gjorde vi en ner till 1800 meters djup). När CTDn har nått önskat djup skickas en signal via linan ner att stänga topp och botten på vissa flaskor och på så sätt fångas vatten från det djupet. Sedan hissas instrumentet långsamt upp (det får max gå i 60 meter per minut både upp och ner, så ner och tillbaka från 1800 meter tar en stund) och på vägen upp stängs fler flaskor och det samlas in vatten från olika djup som är av intresse. 

När CTDn kommer upp till ytan igen kan flaskorna tömmas och vattnet i dem behandlas på olika sätt beroende på vad som ska mätas. För salinitet hälls vattnet upp i mindre flaskor som försluts och packas för analys tillbaka på land, för plankton filtreras vattnet noga direkt och de filter som fångar planktonen fryses och packas för senare analys, och för syrgas tillsätts kemikalier innehållande jod som reagerar med syret i flaskorna så det löses ut innan de försluts och packas mörkt.

Det är väldigt noga med exakt hur proverna tas för att inget ska kontamineras. För salinitet till exempel måste allting sköljas noga för att inget intorkat salt från andra ställen ska hamna i provet. Flaskan ska sköljas tre gånger med vattnet som samlats in, likaså korken och dina händer för att inte riskera kontamination. Det kan vara rätt kallt om händerna att samla prov från en av de flaskor som stängts på djupt vatten (6°C eller kallare), men det är också ganska häftigt att tänka att vattnet vattnet som rinner ut kommer från nästan två kilometer ner i havet, ett ställe man garanterat inte skulle befinna sig på annars. 

Jag har väldigt mycket mer jag vill berätta om denna veckan, mer än vad som får plats i ett inlägg, och eftersom wifi ombord på båten är långsammare än en sömning snigel så fick det bli att jag lägger upp detta i efterhand. Alltså, detta blir det första av ett par inlägg från Sikuliaq. Stay tuned!

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!

Snö och snörvlande

Hej och glad påsk!
Jag ska villigt erkänna att det faktum att det är påskhelgen så när som helt passerade utan att jag märkte det. Finns inte påsklov och påskhelg här riktigt. Äggletande och påskgodis har de visserligen, men det märks knappt.

Insåg plötsligt att det var nästan tre veckor sedan jag befann mig i Kanada. Dagarna är långa men veckorna korta. Nu är jag tillbaka i San Diego och snart halvvägs genom denna min sista quarter på UCSD. Huvudet fylls av tankar när jag skriver det, och vid tillfälle ska jag sätta mig ner och reflektera ordentligt, men tills dess kommer här lite bilder och text om den sista biten av min Kanada-resa och lite om vad jag sysslar med denna termin.

Whistler.
Mytomspunnet och välrenommerat i skidåkarkretsar, tycker det finns bilder därifrån i vartenda exemplar av Åka Skidor som man plockar upp. Jag tog bussen från Vancouver, vilket tog strax under två timmar, och checkade in på mitt hotell som var väldigt chict och ett så kallat “pod-hotell”. Det innebär att det inte finns några egna rum, utan varje gäst har istället ett eget litet krypin på cirka 2×1.5×1 meter med en madrass, klädkrokar, liten hylla och ladd-uttag. Allt man behöver ungefär. Toalett, dusch, skidförvaring med mera var gemensamt med andra gäster, och det fanns en restaurang på hotellet. Jag provade faktiskt inte den, men Whistler hade ungefär allt man någonsin skulle kunna behöva. Många restauranger och caféer med veganalternativ och flera mataffärer. Alla större outdoor-märken verkade ha en butik i byn, och det fanns allt för att underhålla även de som inte åker skidor, spa, shopping, yoga studios, gym, ungefär allt man skulle kunna önska, och många sätt att spendera pengar på.

Whistler Mountain självt var fantastiskt. Tvärs över en liten dal ligger Blackcomb Mountain och systemen sitter ihop till ett stort system, Whistler-Blackcomb, med en linbana som går tvärs över dalen och tar drygt 15 minuter. Sammanlagt blir systemet enormt. Man skulle kunna åka flera dagar utan att behöva åka samma backe två gånger. Det är så stort att alla barnen i skidskolan är tvungna att ha speciella trackers på sig när de åker. De sätter en sändare i ett band runt benen på barnen och om någon tappar bort sig, vilket tydligen händer relativt ofta, så kan man pinga och hitta dem.

Även om de backar som är off-pist hade kunnat få lite mer snö (det var mest isig störtlopps-puckelpist på många ställen) så var skidåkningen överlag riktigt bra. Om man klev av gondolen på toppen, satte på sig utrustningen och vände skidspetsarna neråt så kunde man åka från högalpin terräng med kall snö och 17 minuter senare landa nere i sorbetslask i Whistler by utan att behöva staka sig en enda gång. 

Mitt favoritåk var på Blackcomb Mountain. Med en skraltig ankarlift kom man nästan ända upp till toppen, innan man fick ta av sig skidorna och bära dem på axeln sista biten. Sedan väntade Blackcomb-glaciären som fyllde en hel dal och var täckt av bästa snön på hela berget. I botten av glaciären fanns en grotta i isen. Jag som precis avslutat en kurs om is var ju tvungen att gå in och kolla och stod med hakan i handen ett tag och bara glodde. Som virvlande marmor i blåskala, massiv och förvånansvärt varm när man rörde den. Häftigt.

Måste också kommentera hur trevliga kanadensarna är i backen.
De senaste åren har jag mest åkt skidor i Riksgränsen där systemet är så litet att det nästan aldrig blir någon kö, eller i Alperna där det alltid är lite brötigt i liftkön, lite armbågar och sådär. I Kanada var det nästan löjligt välorganiserat i liftkön. Alltid tydliga fållor, blixtlåsprincipen tillämpades till perfektion utan att någon sagt det, och det fanns till och med “sniffle stations” med gratis näsdukar (såklart bredvid en soptunna) för att slippa störa dina medpassagerare i liften med ditt snörvlande. Det satt också skyltar uppe som påminde om att det var förbjudet att röka på berget, och att ovårdat språk undanbedes. Som sagt, Kanada är välorganiserat.

Efter fyra dagar i Whistler åkte jag tillbaka till Vancouver och spenderade två dagar med att upptäcka staden, gå på konsert, konstmuseum och en hike i utkanten av stan innan jag flög hem till San Diego en måndag kväll. 10 timmar senare satt jag i skolbänken och quartern var officiellt igång. 

Denna sista läsperiod tar jag som det ser ut nu fyra kurser. En om satelliter och fjärranalys, två om mätinstrument för fysisk oceanografi och en ingenjörskurs som heter “Design for Development” där vi ska lösa ett problem åt ett lokalt community eller NGO som behöver hjälp. Jag valde den för att kanske kunna blåsa lite liv i mina ingenjörskunskaper. Så här långt är alla kurser roliga och en bra blandning mellan mycket teori och mer praktiskt. Förutom det så arbetar jag en dag i veckan i labbet där jag får pilla med allt möjligt, från att förbereda elektriska kablar till att rengöra transducers som ska renoveras. Jag volontärar på akvariet då och då, och har också lyckats gå med i UCSD’s seglingsteam (jag kommer ha fullt upp tills det är dags at åka hem…). Seglingssäsongen är nästan över, så det är inga regattor kvar vilket gör att det är inte så höga krav på att komma med i teamet, och det är mest segling för att det är kul att segla. Jag är ju inte på långa vägar någon expert, jag kan ta mig runt i en Laser, och det är mycket nytt att lära sig när vi seglar FJ’s vilket är ungefär 4.5 meter långa tvåmanna båtar med två segel. Dels att segla två, vilket jag inte gjort mycket innan, men också alla termer på engelska. När de frågar om jag kan slå en “bowline” så får man svara kanske, be någon visa och sedan säga att det är klart att jag vet hur man slår en pålstek (“paaauulstekk” som de säger när de försöker härma, ganska lustigt). Lite blåslagen blir man av att hoppa runt i båten innan man klurat ut hur man ska göra ett slag utan att slå smalben och armar i allt möjligt, men kul är det.

Nu ska jag återgå till att plugga lite och njuta av att jag har huset för mig själv denna helgen då mina housemates är på festival.

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig.

Vägar och valar

Hej,
Jag plockar upp där mitt förra inlägg slutade. Varning för massor med bilder!

En tidig morgonfärja från Powell River, en halvtimme söder om Lund tog mig till Vancouver Island där jag än en återigen körde till vägens ände. Fast västerut denna gång, the Trans-Canada Highway (99) har sin västra ände i Tofino, på utsidan av Vancouver Island. Jag sov en natt på ett motel i Uclulet och skrockade lite åt skylten utanför mitt rum som påminde gästerna om att det inte är tillåtet att rensa eller förvara fisk inne på rummen. Måste finnas en anledning till att de sätter upp en sådan skylt tänker jag?

Jag utforskade nationalparken Pacific Rim vilket var en fantastisk mix av ruffiga klippor, piskade av starka vindar och Stilla Havsvågor som tar med sig massor med drivved, och böjer träden, och regnskog. Japp, du läste rätt, regnskog, tempererad regnskog närmare bestämt. Det enda som krävs är hög luftfuktighet och mycket nederbörd, vilket Pacific Rim har gott om.

Nästa dag gjorde jag något jag inte gjort förut och åkte på valsafari i Tofino. Att åka båt och titta på naturen hade varit tillräckligt för mig, men vi fick se lite djurliv också. Två sorters sjölejon, utter, en gråval, massor med fåglar, inklusive ett halvt dussin örnar som lekte med sin frukost, och vilda kossor som tydligen lever på en del av öarna där de äter en diet bestående av tång från stranden och vanligt gräs. Intressant.

Jag lyckades ta mig tillbaka till Vancouver med den sista kvällsfärjan, trots en trasig GPS, inget internet i telefonen och en inställd färja, som gjorde att jag var tvungen att hitta till en annan färjeterminal, och sov en natt innan jag nästa morgon hoppade på bussen till Whistler där jag nu befinner mig för några dagars skidåkning. 

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig.
Fortsättning följer…

Hemma vid vägens ände

Hej från British Columbia,

Jag landade i Vancouver i lördags morse och begav mig ut på stan. Vancouver är en fascinerande mix av storstad med skyskrapor i glas och naturupplevelse med snötäckta berg som bakgrund till en strandpromenad full av drivved och snäckskal. Det känns nära havet. Stranden är vit och finkornig och vid horisonten syns stora fraktfartyg på väg in eller ut. Då och då mullrar det till när ett sjöplan med pontoner flyger förbi för att landa längst in i viken. 

Efter knappa 24 timmar i Vancouver hämtade jag ut en hyrbil och rullade norrut. Två bilfärjor, och en bra bit körning på skumpig asfalt omgiven av skog, senare fann jag mig stå hemma vid vägens ände. Bokstavligt talat. Lund, det vill säga Lund i British Columbia, är slutet, eller starten om man vill se det så, av Highway 101 vars andra ände ligger mer än 15 000 km söderut i Puerto Montt, Chile. Lund, BC, grundades av bröderna Thulin, från Lund, Sverige, 1889 och de namngav staden efter stället där de pluggade. Det ska tilläggas att Thulinarna såklart inte var först på plats egentligen. Kanada har lite att jobba med när det gäller deras “first nations”, det vill säga ursprungsbefolkning som inte hör till de två största grupperna (Inuiter norr om polcirkeln och Metis som har starkt europeiska påbrå). Här kan man läsa mer.

Att beskriva Lund som litet är en underdrift. 
En liten småbåtshamn med en “water taxi” station, ett hotell, som enligt receptionisten är hemsökt av en av Thulinarnas fru, ett litet kafé och en lanthandel som är sådär underbart udda som bara lanthandlar i glesbefolkade områden kan vara. Den enda maten som inte kommer i en förpackning är potatis eller lök, det finns en stor avdelning för alkohol, en för fiskeutrustning och du kan köpa allt från skvallertidningar till 13 olika sorters lim för olika hemmafix och målarböcker med Disney prinsessor. 

Resan hit var en fröjd för ögonen. Det är lite av en mix av Västkustens skärgård, Mellansveriges djupaste skogar och Lofoten. Bergen är runda som i Bohuslän, men höga och ödsliga som i Norge och den där speciella lukten av kallt, salt vatten fyller näsborrarna. Och så är det massor med skog. Barrträd så långt ögat når.

I Lund fick jag sova en natt hos en familj jag hittade via Couchsurfing. De flyttade med fyra barn från Quebec till British Columbia och hamnade i Lund av alla ställen. Jag fick hjälpa till med lästräning på franska, fick lära mig om alla lokala typer av ostron och diskuterade för och nackdelar med olika länders skolsystem vilket var väldigt intressant, och nyttigt. Inser att det börjar bli dags att träna franska igen – man kan inte leva på gamla meriter…

Sedan jag lämnade Lund har jag tagit mig vidare till Vancouver Island.
Fortsättning följer!

Super bloom och spring break

God morgon,
Eller vilken tid det nu råkar vara när du läser detta.

När jag skriver detta är det i alla fall morgon. Tidig morgon. Kockan är strax före fem och jag sitter på San Diegos flygplats. Solen har inte gått upp ännu och hörnet av flygplatsen där jag hamnat är tomt, så när som på mig och en vaktmästare som sitter och skrubbar armstödet på stolsraden med en tandborste. Det ser ganska jobbigt ut.

Jag sitter och funderar på om jag fått med mig allt i min ryggsäck. Hoppas det. Veckan som gått har varit lite körig, finals week och mycket att göra, men nu har jag äntligen spring break och om en timme sitter jag på ett plan till Kanada. Jag ska hänga några dagar runt Vancouver och sedan åka till Whistler och åka lite skidor innan jag åker hem. Lovar att skriva mer om detta och visa bilder om några dagar. Men här kommer istället ett litet axplock av vad jag hittat på de senaste veckorna.

I början av mars åkte jag på campingtrip med skolan. Vi åkte till Anza Borrego State Park som verkligen känns som öken. Under hundratusentals år har vatten långsamt sipprat ner i springor or holkat ur grottor i sandstenen. Vi gick in med hjälmar och pannlampor och kom ut täckta i damm (inte lite på knäna sådär, utan verkligen helt täckta i damm). Vissa grottor gick att gå upprätt i, andra fick man krypa genom.

I en av grottorna fanns det inget ljusinsläpp längst in och där släckte vi alla våra pannlampor. Det var nog det mörkaste jag varit med om, så svart att hjärnan spelar spratt med en och tror att man ser former som inte finns. “Här är kanten” tänker man, sen säger det smack och man är glad att man har hjälm på huvudet. Vi provade på att krypa ut ur grottan utan att tända lamporna igen, mycket svårare än man tror att det skulle vara, men en häftig upplevelse.

Efter grottorna badade vi i varma källor och såg himlen fyllas av stjärnor innan vi lade oss att sova tält. Det var ganska kallt, men med dubbla byxor, fleece och dunjacka plus en hemstickad mössa gick det finemang.

Nästa morgon åkte vi och kollade på “the super bloom”. Kalifornien är ju mycket öken, men när allting klaffar (mycket regn, lagom temperaturer, vindar etc) så kan det bli perfekta förhållanden för öknens alla blommor som slår ut samtidigt i frenesi när det gäller att blomma allt vad det går för att locka till sig pollinatörer (framförallt fjärilar som svärmar i tusentals över fälten) och den annars gråbruna öknen färgas lila, vit, gul, orange och blå. Till och med kaktusarna blommar. Självklart sätts det då upp “flower watching stations” längs vägkanten som fylls med bilar, och vatten, solkräm och kartor finns till försäljning från bakluckan på bilar med hemsnickare skyltar och man får ducka mellan selfiepinnarna. Man kan himla med ögonen och säga vad man vill om detta, och göra jämförelser med en svensk sommaräng, men hursom, det är ganska fint.

I skolan har det i och med att denna quarter tagit slut varit dags att redovisa diverse olika projekt som gjorts under terminen. Allt från att bygga kloridjon-sensorer till att skriva uppsatser om hur Arktis kommer vara isfritt om sommaren till 2050 och vi kommer kunna börja frakta saker med båt där. I min programmeringskurs gjorde jag ett projekt där jag använde en databas med en massa stjärnor och deras ljusstyrka och position, och skrev lite kod som låter dig knappa in din plats och tid för att få fram en bild av vilka stjärnor som syns på natthimlen just då. Jag satte ihop det till en liten film också, se nedan för at få se alla stjärnor som syns från nordpolen.

Sist men inte minst har jag i min “Climate Change and Global Health” kurs gjort ett litet fotoprojekt som skulle dokumentera lokala klimatförändringar. Jag valde att titta på vattenkvalitet och surfare (jag tar alla ursäkter att få hänga på stranden…) och hur förändringar i nederbördsmönster påverkar översvämningsrisk med mera. Det finns många studier som dokumenterat hur mycket föroreningar som rinner från land ner i havet, och hur kraftiga regn (likt de vi haft i San Diego hela vintern och kommer får mer av med klimatförändingarna) gör att allt möjligt spolas ut när översvämnningsskydd slår till och avloppsvatten som inte är fullt renat blandas med regnvatten. Det finns en anledning till att rekommendationen är att inte gå i vattnet 48-72 timmar efter att det regnat… Se några av bilderna jag tog till det projektet nedan. 

Men nu är allting inlämnat och redovisat, alla tentor är skrivna och jag har lov i tio dagar. Känns lite lustigt att när vårvärmen äntligen kommit till San Diego så drar jag norrut för att hänga i snön. Men det ska bli jättekul.

Avslutar med lite bilder från en tur jag och en kompis gjorde en supertidig morgon till bergen utanför LA för att kolla på solen som gick upp över vallmofälten. Har aldrig sett orange vallmo förut, men det är tydligen Kaliforniens “state flower”. Det är något med det orangea här, deras “state fish”, en art som heter Garibaldi, är också helt orange.

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig.
Dags för mig att gå ombord på planet. Kanada nästa!

Nattkyla och naturupplevelser

Hej!
(Tjena, halloj, läget? – alltid lite osäker på hur man börjar ett inlägg…)

Det börjar närma sig slutet på februari och i San Diego är vårvärmen efterlängtad. Va? Är det kallt i Kalifornien? Allt är relativt så klart, men vädret här har varit ovanligt kallt (och regnigt) denna vinter med frosttemperaturer på morgonen och strax under 15°C på dagarna. Låter som en svensk vår kan man tycka och nog hade det varit okej om det inte vore för att de flesta hus här är fruktansvärt dåligt isolerade. Vi snackar glipa-under-ytterdörren och fönster-man-kan-känna-vinden-genom dåligt isolerade. Särskilt på morgon, kväll och under natten är det kallt, så vi har extra filtar till frukost och sover i dubbla tjocktröjor och mössa. Självklart finns det värme i huset, men dels är det dyrt och med tanke på den dåliga isoleringen känns det lite som att elda för kråkorna, alltså är det kläder på som gäller.

Mina kurser i skolan fortsätter vara kul, men tidskrävande, och det börjar märkas att vi närmar oss slutet på denna quarter. Av 10 veckors vanlig undervisning är det nu tre kvar och sedan är det finals-week där det mesta ska redovisas och lämnas in. Jag skulle kunna skriva en massa saker om vad jag lärt mig i skolan på sistone (att Sverige har världens längsta mätserie över en glaciärs massbalans, hur man kodar en konisk Lambert projektion i Python, hur en spektrofotometer för pH mätning fungerar, och hur vi kopplar ihop modeller för klimatförändringar och framtida mat-försörjning för världens fattiga), men istället visar jag en bild från en av mina kurser som handlar om mätinstrument för havsforskning. Vi har fått plocka isär, rengöra och sätta ihop något kallat en ”SeapHOx” som är en kombinerad mätenhet för pH, salthalt, tryck, temperatur, och syrehalt. Som en del av kalibreringsprocessen har våra instrument fått sitta i en stor tank med havsvatten några dagar. Sedan manipulerade vi pH-värdet genom att slänga i torr-is i vattnet och gjorde fristående pH-mätningar med en spektrofotometer (ett väldigt noggrant pH-mätinstrument, i ett visst intervall på pH skalan beroende på den isosbestiska punkten hos indikatorn). Torr-is var kul, det blev mycket rök och bubblor. All kemi är mindre kul – det var aldrig mitt favoritämne, men det är ändå intressant att lära sig.

Annars rullar det på här i San Diego. Jag tränar gymnastik med skolan en gång i veckan, vilket är jättekul, men också något som lämnar en ödmjuk inför den nivå av kroppskontroll som krävs för att kasta sig/snurra/stå på händer och allt annat. Att vara stark och hyfsat vig är en sak, men att ha kontroll över alla muskler, inklusive de små, och få dem att samarbeta för göra komplexa rörelser är något helt annat. Kul är det i alla fall, förutom när jag förförra veckan stukade foten ordentligt och fick gå på kryckor i tre dagar. Lite mitt eget fel för att jag försökte spela tuff och inte behövde is/kompression när det hände och fortsatte gå runt på foten hela kvällen vilket jag fick igen dagen efter. Vissa läxor får man lära sig den hårda vägen…

Förra helgen var det långhelg här, ”President’s Day”, och alla var lediga en måndag, så hela ÅÄÖ-sororityn bestämde sig för att åka på en liten roadtrip. På torsdagen satte vi oss på en nattbuss till San Fransisco och efter nio timmar sittandes, och en bråkdel av dem sovandes, vaknade vi tidigt på fredagsmorgonen i centrala San Fransisco. Kanske inte det  bekvämaste sättet att resa, men det kostade oss 15 dollar att åka San Diego – San Fransisco, och för det priset kan man stå ut med ganska mycket. 

Vi tillbringade fredagen i San Fransisco med sightseeing och restaurangbesök, och rullade på lördagsmorgonen neråt kusten i en bil vi hyrt.

Det blev lite sightseeing stopp på vägen innan vi landade i Monterey och där körde ”17-mile drive”, en särskilt vacker kuststräcka mellan Monterey och Carmel (där Clint Eastwood är borgmästare). Nog var det finfint, men… jag kunde inte låta bli att skrocka lite åt hela konceptet. Att betala 10.50 dollar för att få åka in i det inhägnade området, åka längs en asfalterad väg med markerade stopp ”Vista Point” för att få uppleva fin utsikt och knäppa samma fotografi som hundratusentals före dig, utan att knappt behöva lämna din bil (amerikanarna gillar ju sina bilar).

När vi sedan kom till ett av de sista stoppen, ”The Lone Cypress” som är ett ensamt cypressträd som står en bit ut på en klippa (förstärkt med en murad stenvägg och vajrar för att hålla det uppe), tyckte jag att det nästan började bli lit löjligt. På en skylt vid trappan ner till terassen där man kan kolla på trädet satt en skylt som varnade för att ”The Lone Cypress” var ett registrerat varumärke för Pebble Beach Company (det närmsta lilla samhället) och alla reproduktioner, fotografier eller målningar, för kommersiella ändamål är olagliga. Tur då att jag inte tjänar ett öre på den här bloggen, så här kommer en bild på vad som sägs vara ett av Nordamerikas mest fotograferade träd. Varsågoda.

Vi fortsatte vår roadtrip ner längs Highway 1, gjorde lite fotostop på vägen, åt lunch i Morro Bay och fikade i Solvang innan vi på kvällen landade i Santa Barbara där vi sov över hos några andra studenter från Lund som pluggar på UC Santa Barbara.

Santa Barbara är ett intressant ställe. Vackert beläget med bergen i bakgrunden, natur och hav, men samtidigt en massa oljeplattformar vid horisonten (fast de är sällan med på vykorten man kan köpa längs strandpromenaden). Många med välfyllda plånböcker och många hemlösa. Spanskinfluerad arkitektur, men väldigt amerikanskt överlag. En kontrasternas stad i ett kontrasternas land.

Nog med filosoferande, dags att återgå till uppsatsskriving och programmerande.

Som alltid, tack och ta hand om dig!