Hola!
Jag anlände till Managua Airport i söndags, tog mig igenom tullen med hjälp av en mix av påhittad spanska, engelska och handgester och klev rakt in i en vägg av hetta, stekos från kyckling och matbanan och spanska ord som kastas fram och tillbaka i halsbrytande hastighet (men som jag inte förstår alls). Jag bor på ett surfcamp/resort en bit ner längs Nicaraguas Stilla Havskust, nära gränsen til Costa Rica, cirka 3.5 timme från huvudstaden. Campet är ganska ”upscale” men erbjöd 50% rabatt på bokningar gjorda i december i ett försök att attrahera gäster efter att ha varit stängt de senaste månaderna på grund av oroligheter i landet (främst i huvudstaden). Det är alltså ett ställe för resenärer med lite större budget, men gästerna här är typerna du vanligtvis hittar på ett hostel. Vi är en salig blandning av åldrar och nationaliteter vilket är jättekul. Surfen är bra, de lagar veganmat åt mig och jag lyxade till det och bokade ett eget rum åt mig själv, vilket jag anser att jag kan vara förtjänt av efter att inte ha haft en dörr att stänga om mitt “rum” (det vill säga lilla hörna ovanför trappan) på tre månader.

Yogan är bra, min surfinstruktör är hysteriskt rolig och beskriver allting som ”suuuuper trippy man”, stranden är fin och solnedgångarna är inte så tokiga de heller som kanske framgår av bilderna. Jag har en massa annat jag skulle kunna berätta, men jag visar lite bilder och sparar reflektionerna tills jag samlat tankarna lite.
Som vanligt, tack för att du läser, ta hand om dig och gå och krama någon du tycker om!