Hej och glad påsk!
Jag ska villigt erkänna att det faktum att det är påskhelgen så när som helt passerade utan att jag märkte det. Finns inte påsklov och påskhelg här riktigt. Äggletande och påskgodis har de visserligen, men det märks knappt.

Insåg plötsligt att det var nästan tre veckor sedan jag befann mig i Kanada. Dagarna är långa men veckorna korta. Nu är jag tillbaka i San Diego och snart halvvägs genom denna min sista quarter på UCSD. Huvudet fylls av tankar när jag skriver det, och vid tillfälle ska jag sätta mig ner och reflektera ordentligt, men tills dess kommer här lite bilder och text om den sista biten av min Kanada-resa och lite om vad jag sysslar med denna termin.

Whistler.
Mytomspunnet och välrenommerat i skidåkarkretsar, tycker det finns bilder därifrån i vartenda exemplar av Åka Skidor som man plockar upp. Jag tog bussen från Vancouver, vilket tog strax under två timmar, och checkade in på mitt hotell som var väldigt chict och ett så kallat “pod-hotell”. Det innebär att det inte finns några egna rum, utan varje gäst har istället ett eget litet krypin på cirka 2×1.5×1 meter med en madrass, klädkrokar, liten hylla och ladd-uttag. Allt man behöver ungefär. Toalett, dusch, skidförvaring med mera var gemensamt med andra gäster, och det fanns en restaurang på hotellet. Jag provade faktiskt inte den, men Whistler hade ungefär allt man någonsin skulle kunna behöva. Många restauranger och caféer med veganalternativ och flera mataffärer. Alla större outdoor-märken verkade ha en butik i byn, och det fanns allt för att underhålla även de som inte åker skidor, spa, shopping, yoga studios, gym, ungefär allt man skulle kunna önska, och många sätt att spendera pengar på.

Whistler Mountain självt var fantastiskt. Tvärs över en liten dal ligger Blackcomb Mountain och systemen sitter ihop till ett stort system, Whistler-Blackcomb, med en linbana som går tvärs över dalen och tar drygt 15 minuter. Sammanlagt blir systemet enormt. Man skulle kunna åka flera dagar utan att behöva åka samma backe två gånger. Det är så stort att alla barnen i skidskolan är tvungna att ha speciella trackers på sig när de åker. De sätter en sändare i ett band runt benen på barnen och om någon tappar bort sig, vilket tydligen händer relativt ofta, så kan man pinga och hitta dem.

Även om de backar som är off-pist hade kunnat få lite mer snö (det var mest isig störtlopps-puckelpist på många ställen) så var skidåkningen överlag riktigt bra. Om man klev av gondolen på toppen, satte på sig utrustningen och vände skidspetsarna neråt så kunde man åka från högalpin terräng med kall snö och 17 minuter senare landa nere i sorbetslask i Whistler by utan att behöva staka sig en enda gång. 

Mitt favoritåk var på Blackcomb Mountain. Med en skraltig ankarlift kom man nästan ända upp till toppen, innan man fick ta av sig skidorna och bära dem på axeln sista biten. Sedan väntade Blackcomb-glaciären som fyllde en hel dal och var täckt av bästa snön på hela berget. I botten av glaciären fanns en grotta i isen. Jag som precis avslutat en kurs om is var ju tvungen att gå in och kolla och stod med hakan i handen ett tag och bara glodde. Som virvlande marmor i blåskala, massiv och förvånansvärt varm när man rörde den. Häftigt.

Måste också kommentera hur trevliga kanadensarna är i backen.
De senaste åren har jag mest åkt skidor i Riksgränsen där systemet är så litet att det nästan aldrig blir någon kö, eller i Alperna där det alltid är lite brötigt i liftkön, lite armbågar och sådär. I Kanada var det nästan löjligt välorganiserat i liftkön. Alltid tydliga fållor, blixtlåsprincipen tillämpades till perfektion utan att någon sagt det, och det fanns till och med “sniffle stations” med gratis näsdukar (såklart bredvid en soptunna) för att slippa störa dina medpassagerare i liften med ditt snörvlande. Det satt också skyltar uppe som påminde om att det var förbjudet att röka på berget, och att ovårdat språk undanbedes. Som sagt, Kanada är välorganiserat.

Efter fyra dagar i Whistler åkte jag tillbaka till Vancouver och spenderade två dagar med att upptäcka staden, gå på konsert, konstmuseum och en hike i utkanten av stan innan jag flög hem till San Diego en måndag kväll. 10 timmar senare satt jag i skolbänken och quartern var officiellt igång. 

Denna sista läsperiod tar jag som det ser ut nu fyra kurser. En om satelliter och fjärranalys, två om mätinstrument för fysisk oceanografi och en ingenjörskurs som heter “Design for Development” där vi ska lösa ett problem åt ett lokalt community eller NGO som behöver hjälp. Jag valde den för att kanske kunna blåsa lite liv i mina ingenjörskunskaper. Så här långt är alla kurser roliga och en bra blandning mellan mycket teori och mer praktiskt. Förutom det så arbetar jag en dag i veckan i labbet där jag får pilla med allt möjligt, från att förbereda elektriska kablar till att rengöra transducers som ska renoveras. Jag volontärar på akvariet då och då, och har också lyckats gå med i UCSD’s seglingsteam (jag kommer ha fullt upp tills det är dags at åka hem…). Seglingssäsongen är nästan över, så det är inga regattor kvar vilket gör att det är inte så höga krav på att komma med i teamet, och det är mest segling för att det är kul att segla. Jag är ju inte på långa vägar någon expert, jag kan ta mig runt i en Laser, och det är mycket nytt att lära sig när vi seglar FJ’s vilket är ungefär 4.5 meter långa tvåmanna båtar med två segel. Dels att segla två, vilket jag inte gjort mycket innan, men också alla termer på engelska. När de frågar om jag kan slå en “bowline” så får man svara kanske, be någon visa och sedan säga att det är klart att jag vet hur man slår en pålstek (“paaauulstekk” som de säger när de försöker härma, ganska lustigt). Lite blåslagen blir man av att hoppa runt i båten innan man klurat ut hur man ska göra ett slag utan att slå smalben och armar i allt möjligt, men kul är det.

Nu ska jag återgå till att plugga lite och njuta av att jag har huset för mig själv denna helgen då mina housemates är på festival.

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig.