¡Hola!
Dessa rader skrivs på Managua Airport där jag och Michelle Obama sitter denna julaftons eftermiddag och väntar på att flyga till El Salvador. Ja, eller alltså, jag och Michelle Obamas röst i mina hörlurar när hon läser sin självbiografi ”Becoming”. Den är bra så här långt, en intressant inblick bakom kulisserna. Ändstation ikväll är San Fransisco där familjen möter upp mig imorgon. Jag skulle egentligen flugit via Miami men har blivit omdirigerad på grund av förseningar och missade anslutningar. Är lite stolt över mig själv att jag lyckats ta mig igenom incheckningen och tullen (två gånger) med annullerade stämplar i mitt pass och nya boarding kort, helt utan att kunna prata spanska eller bli förstådd när jag pratar engelska. Med lite handgester, leenden och många ”gracias” går det mesta. 

Jag lämnar Nicaragua lite mer solbränd än när jag kom, med en kamera full av bilder och ett huvud fullt av intryck. Nicaragua är ett litet land, folket är väldigt vänligt och naturen är vacker med bördiga slätter mellan vulkaner, vita stränder och grön djungel. Åkandes längs motorvägen till flygplatsen imorse (enfilig, skön omväxling från USA’s sju filer i vardera riktningen) passerade vi sockerrörsfält, bananplantager och små vägstånd med orangea papayor och matbananer staplade tre meter högt. Längs vägen låg små hus, som lätt skulle kunna kallas skjul, med tak av korrugerad plåt men målade i många fina färger. 

Vägarna trafikeras av många motorcyklar och ”chicken buses”, det vill säga knallgula gamla amerikanska skolbussar som körts ner hit och gjorts om till lokalbussar, vissa har målats om med fantastiska mönster. De flesta bilar har ett flak baktill (pick-up trucks) som utnyttjas för passagerare, och så åkte vi till och från stranden varje dag på vad som knappt kan kallas grusväg (håligare än en schweizerost…).

Min surf-teknik har blivit lite bättre under veckan, men jag har också lyckats med att ha sönder två brädor. Som nybörjare får man en ”soft-top” eller ”foamie”, det vill säga en bräda i plastöverdragen frigolit. Den flyter bra och gör inte så ont att få i huvudet, men är som sagt inte okrossbar. Bildbevis nedan.

När jag åkte iväg tänkte jag att jag skulle ha en lugn och skön semester full av egentid, men det lyckades jag halvbra med. De andra gästerna på campet var trevliga och det slutade med att vi hittade på en massa saker tillsammans när vi inte surfade. Vi åkte och kollade på Jesusstatyn som står på en topp och blickar ner på den lilla byn San Juan Del Sur, och såg solen gå ner över horisonten.

Vi gick på en hipster ölbar som hade ”open mic night”, det vill säga att de ställer fram en gitarr och en mikrofon och så får de som vill spela och sjunga, självklart kunde jag inte motstå det… (Farmor, klicka på triangeln i mitten så spelas videon upp!)

Vi åkte på djungeläventyr och körde fyrhjuling genom djungeln upp på ett berg och åkte zipline ner. Att susa genom regnskogens förbluffande grönska och höra vrålapor mellan trädkronorna var häftigt. Och så fick man göra sista åket upp och ner utan att hålla i sig med händerna om man ville, det var kul…

Vår guide berättade att om det inte varit för att Panama precis i rättan tid blev självständigt från Colombia, och ville ha pengar, så kunde vi haft en Nicaraguakanal istället för en Panamakanal mellan Atlanten och Stilla Havet. Trots att Nicaragua är bredare än Panama så påbörjades arbetet med att gräva inte så långt från Juan Del Sur innan det övergavs. Han berättade också om hur landet hade kunnat vara i princip självständigt på vind- och solkraft, men väljer att hålla sig med olja från Venezuela, av politiska skäl. Tråkigt, och den politiska instabilitet som rått i landet sedan i våras har skrämt bort många turister vilket har gått hårt åt ekonomin på många ställen. Men som ofta är fallet på dessa ställen i sådana tider så blir man som turist bemött väl och lokalbefolkningen vill inget hellre än att man ska ha en bra resa och åka hem och berätta om det för att få fler besökare.

Igår kväll satt jag på stranden, barfota och i bikini, med håret tilltrasslat av salta Stilla Havsvågor, sand ungefär överallt, den nedgående solens värme i ansiktet och tittade på en liten eremitkräfta som försökte klättra över min vänstra stortå på väg ner till vattnet. Det slog mig att livet ändå är bra spektakulärt ibland.

Jag hoppas att du som läser detta kan hitta några spektakulära ögonblick så här i helgtider. Ge någon du tycker om en kram och som alltid, tack för att du scrollat ända ner hit.