Hej!
(Tjena, halloj, läget? – alltid lite osäker på hur man börjar ett inlägg…)

Det börjar närma sig slutet på februari och i San Diego är vårvärmen efterlängtad. Va? Är det kallt i Kalifornien? Allt är relativt så klart, men vädret här har varit ovanligt kallt (och regnigt) denna vinter med frosttemperaturer på morgonen och strax under 15°C på dagarna. Låter som en svensk vår kan man tycka och nog hade det varit okej om det inte vore för att de flesta hus här är fruktansvärt dåligt isolerade. Vi snackar glipa-under-ytterdörren och fönster-man-kan-känna-vinden-genom dåligt isolerade. Särskilt på morgon, kväll och under natten är det kallt, så vi har extra filtar till frukost och sover i dubbla tjocktröjor och mössa. Självklart finns det värme i huset, men dels är det dyrt och med tanke på den dåliga isoleringen känns det lite som att elda för kråkorna, alltså är det kläder på som gäller.

Mina kurser i skolan fortsätter vara kul, men tidskrävande, och det börjar märkas att vi närmar oss slutet på denna quarter. Av 10 veckors vanlig undervisning är det nu tre kvar och sedan är det finals-week där det mesta ska redovisas och lämnas in. Jag skulle kunna skriva en massa saker om vad jag lärt mig i skolan på sistone (att Sverige har världens längsta mätserie över en glaciärs massbalans, hur man kodar en konisk Lambert projektion i Python, hur en spektrofotometer för pH mätning fungerar, och hur vi kopplar ihop modeller för klimatförändringar och framtida mat-försörjning för världens fattiga), men istället visar jag en bild från en av mina kurser som handlar om mätinstrument för havsforskning. Vi har fått plocka isär, rengöra och sätta ihop något kallat en ”SeapHOx” som är en kombinerad mätenhet för pH, salthalt, tryck, temperatur, och syrehalt. Som en del av kalibreringsprocessen har våra instrument fått sitta i en stor tank med havsvatten några dagar. Sedan manipulerade vi pH-värdet genom att slänga i torr-is i vattnet och gjorde fristående pH-mätningar med en spektrofotometer (ett väldigt noggrant pH-mätinstrument, i ett visst intervall på pH skalan beroende på den isosbestiska punkten hos indikatorn). Torr-is var kul, det blev mycket rök och bubblor. All kemi är mindre kul – det var aldrig mitt favoritämne, men det är ändå intressant att lära sig.

Annars rullar det på här i San Diego. Jag tränar gymnastik med skolan en gång i veckan, vilket är jättekul, men också något som lämnar en ödmjuk inför den nivå av kroppskontroll som krävs för att kasta sig/snurra/stå på händer och allt annat. Att vara stark och hyfsat vig är en sak, men att ha kontroll över alla muskler, inklusive de små, och få dem att samarbeta för göra komplexa rörelser är något helt annat. Kul är det i alla fall, förutom när jag förförra veckan stukade foten ordentligt och fick gå på kryckor i tre dagar. Lite mitt eget fel för att jag försökte spela tuff och inte behövde is/kompression när det hände och fortsatte gå runt på foten hela kvällen vilket jag fick igen dagen efter. Vissa läxor får man lära sig den hårda vägen…

Förra helgen var det långhelg här, ”President’s Day”, och alla var lediga en måndag, så hela ÅÄÖ-sororityn bestämde sig för att åka på en liten roadtrip. På torsdagen satte vi oss på en nattbuss till San Fransisco och efter nio timmar sittandes, och en bråkdel av dem sovandes, vaknade vi tidigt på fredagsmorgonen i centrala San Fransisco. Kanske inte det  bekvämaste sättet att resa, men det kostade oss 15 dollar att åka San Diego – San Fransisco, och för det priset kan man stå ut med ganska mycket. 

Vi tillbringade fredagen i San Fransisco med sightseeing och restaurangbesök, och rullade på lördagsmorgonen neråt kusten i en bil vi hyrt.

Det blev lite sightseeing stopp på vägen innan vi landade i Monterey och där körde ”17-mile drive”, en särskilt vacker kuststräcka mellan Monterey och Carmel (där Clint Eastwood är borgmästare). Nog var det finfint, men… jag kunde inte låta bli att skrocka lite åt hela konceptet. Att betala 10.50 dollar för att få åka in i det inhägnade området, åka längs en asfalterad väg med markerade stopp ”Vista Point” för att få uppleva fin utsikt och knäppa samma fotografi som hundratusentals före dig, utan att knappt behöva lämna din bil (amerikanarna gillar ju sina bilar).

När vi sedan kom till ett av de sista stoppen, ”The Lone Cypress” som är ett ensamt cypressträd som står en bit ut på en klippa (förstärkt med en murad stenvägg och vajrar för att hålla det uppe), tyckte jag att det nästan började bli lit löjligt. På en skylt vid trappan ner till terassen där man kan kolla på trädet satt en skylt som varnade för att ”The Lone Cypress” var ett registrerat varumärke för Pebble Beach Company (det närmsta lilla samhället) och alla reproduktioner, fotografier eller målningar, för kommersiella ändamål är olagliga. Tur då att jag inte tjänar ett öre på den här bloggen, så här kommer en bild på vad som sägs vara ett av Nordamerikas mest fotograferade träd. Varsågoda.

Vi fortsatte vår roadtrip ner längs Highway 1, gjorde lite fotostop på vägen, åt lunch i Morro Bay och fikade i Solvang innan vi på kvällen landade i Santa Barbara där vi sov över hos några andra studenter från Lund som pluggar på UC Santa Barbara.

Santa Barbara är ett intressant ställe. Vackert beläget med bergen i bakgrunden, natur och hav, men samtidigt en massa oljeplattformar vid horisonten (fast de är sällan med på vykorten man kan köpa längs strandpromenaden). Många med välfyllda plånböcker och många hemlösa. Spanskinfluerad arkitektur, men väldigt amerikanskt överlag. En kontrasternas stad i ett kontrasternas land.

Nog med filosoferande, dags att återgå till uppsatsskriving och programmerande.

Som alltid, tack och ta hand om dig!