Dessa rader skrivs från ett obekvämt säte på Miami’s förvånansvärt kalla flygplats, med utsikt över start- och landningsbanorna American Airlines använder. Klockan är bara nio på morgonen och det spelas ”hiss-julmusik” i bakgrunden. Ni vet sådan där obestämbar instrumental musik som inte säger något alls och är nästan lite obehagligt mycket mellanmjölk, fast med jultema. Här är full rulle med plan som kommer och går flera gången i minuten. Jag vet inte vad det är, men ända sedan jag var liten har jag varit fascinerad av flygplan. Varje gång vi reste någonstans ville jag alltid ha fönsterplats och såg fram emot att få känna suget i magen när motorerna drog igång för take off. Det är lite av det ultimata tecknet på att resan börjar på riktigt och man har passerat ”the point of no return”. Jag gillar flygplatser. Få ställen är bättre att studera människor på, och det är fascinerade att tänka att vi kan skicka upp en enorm plåtfågel i luften, och få ner den säkert igen, och att all logistik runt omkring flygresor, allt från bagage till städning av gaten, fungerar. Och ja, absolut det svider lite i klimatsamvetet att flyga, men samtidigt ser världen ut som den gör, och det finns mycket annat man kan göra för minska sin klimatpåverkan (inte köra bil överallt (trots att man är i Amerika), äta veganskt, konsumera mindre men bättre), och man kan alltid klimatkompensera. Min favorit är en organisation som heter Cool Earth som fokuserar på att bevara regnskog snarare än plantera ny, vilket ur ett rent koldioxidbalans-perspektiv är effektivare. Läs mer här på Cool Earths hemsida.

Efter att ha överlevt ”finals weeks” och skrivit tre stycken tretimmars tentor inom loppet av ett dygn (en övning som kan resultera i att hjärnan känns ungefär som hälften superseg dator, hälften potatismos) lät jag känslan av att ha ett riktigt jullov sjunka in ordentligt med en en tur i vårt närmsta lilla naturreservat och finlunch med fint folk.

Därefter packade jag min ryggsäck och begav mig till San Diegos flygplats och klev på en ”red eye flight” till Miami där jag nu befinner mig. Jag sov några timmar på flyget och några timmar till i ett hörn av en oanvänd gate under en stor sjal (tricket för att sova på flygplatser är att ta på sig kläder för att inte frysa och ha en mössa, fungerar som ljus- och ljud-utestängare och extra huvudvaddering samtidigt). Dagens slutliga destination är Managua Airport i Nicaragua. Japp, det är precis så spontant som det låter, jag bokade biljetterna för knappt två veckor sedan. Varför Nicaragua? Varför inte? Biljetterna var billiga, vädret är varmt och soligt, surfen bra och jag har 10 dagar innan jag ska möta upp min familj i San Fransisco dit jag flyger direkt från Managua på självaste julafton. Jag pratar inte ett ord spanska, men det ska nog gå bra…

Jag vet att jag är lyckligt lottad för att jag kan göra något sådant här, och ser verkligen fram emot att få ha lite egentid (hur mycket jag än gillar mina housemates så är det lite speciellt att bo på varandra och inte ens ha en dörr att stänga om sig på tre månader). Bilder och vidare rapport från regnskogen kommer. Nu ska jag äta frukost.
Tack och hej och ta hand om dig.