Rörmokeri och varma källor

Det är inte så att jag inte har det bra här borta i Kalifornien, men, for the record, så vill jag bara understryka att alla dagar verkligen inte är solsken och strandhäng. Veckans höjdpunkt var, förutom att skriva ett svårt midterm, att lösa ett stopp i köksvasken vilket krävde all möjlig finess och runtkrypande på ett köksgolv täckt av smutsigt diskvatten i ett försök att leka rörmokare. Inte det minsta glamoröst, men vi löste det tillslut.

Till helgen kom en kom en kompis från min klass i Lund på snabbvisit till Kalifornien som avslut på sitt sommarjobb i Kansas. Vi drog på roadtrip en lördag morgon, tillsammans med en Los Angeles-baserad kompis till henne, med en liten hike och varma källor i sikte.
Men ingenting gick riktigt som planerat.

Google maps ledde oss fel (eller så var det vårt fel som litade på Google maps) och efter ganska seriös off-road körning på vad som knappt kan kallas farbar grusväg med en liten Honda Fit (genomförbart, men inget jag skulle rekommendera för de med svaga nerver) fick vi lämna bilen och gå sista biten till grindstugan vid starten på turen vi skulle gå. Varmt och svettigt var det. Efter en liten detour (vi fick gå tillbaka och hämta bilen och köra hela vägen tillbaka och runt en annan väg innan de släppte in oss…), traskade vi tillslut längs en sandig stig med fantastik utsikt.


Stigen är en del av PCT (Pacific Crest Trail, en legendarisk turled längs hela Nordamerikanska västkusten) och det fanns en flod och tektoniskt varma källor i botten på en av ravinerna. Kanske att jag hade väntat mig en lite mer orörd naturupplevelse, men det är ju mycket folk överallt här i Kalifornien (nästa fyra gånger så många som i Sverige fast på samma yta) och klockan började närma sig sen eftermiddag, så självklart var vi inte först på plats.

Och tror ni inte att vi sitter i en av källorna och pratar svenska med varandra och plötsligt hör ”Är ni också från Sverige?” och att det är ett gäng utbytesstudenter från Lunds Universitet som åkt till UC Santa Barbara som sitter där bredvid oss och vi inser att vi har gemensamma vänner? Som sagt, världen må vara stor, men på vissa ställen finns det mycket folk i den.

Vi traskade upp ur ravinen och fångade de sista solstrålarna innan de dök ner bakom horisonten vilket var ganska mäktigt. Väl tillbaka i civilisationen (asfalterad bilväg är ändå bra trevligt ibland…) insåg vi att jag missat sista bussen tillbaka till San Diego och fick således planera för att sova en natt med de andra i LA och åka tillbaka nästa dag. Väl tillbaka i LA och på väg in i duschen insåg dock min kompis att hennes flyg gick tidigt söndag morgon, inte sent söndag kväll, och vi fick göra en ”midnight run” till LAX och vinka av henne. Vi åkte hem igen, jag sov några timmar innan jag gick upp med solen som lyste morgonröd över Los Angeles-förorten och haffade en Uber där chauffören körde mig i 180 knyck genom stan till busstationen, med Lady Gaga på högsta volym hela vägen. Jag klev på en Greyhound buss, såg södra Kalifornien insvept i dimma rulla förbi utanför fönstret och anlände välbehållen i San Diego ungefär 30 timmar efter att jag först lämnade.

Som sagt, ingenting gick riktigt som planerat, men det var ganska roligt ändå.
Stoppet i köksvasken också. I alla fall efteråt. Det finns guldkorn i alla situationer.

I veckan väntar fler midterms. Och Halloween.
Vet inte vad jag är mest nervös över.

Tack för att du läste ända hit. Ha en riktigt bra vecka!

Skolarbete och stjärnhimlar

Ibland undrar man vart tiden tog vägen.
Veckan har gått i raketfart. Det är mitterminsprov (”midterms”) på gång i nästa vecka och mycket att göra i skolan. Av någon underlig anledning känns det också ofta som att mycket att göra i skolan alltid lyckas sammanfalla med mycket att göra utanför skolan. Är det ren tillfällighet? Eller kanske snarare att man försöker undvika att göra skolarbete och därför kommer på att man ska hitta på en massa andra saker?

I veckan har jag brottats med svåra hemuppgifter och på gränsen till obegriplig kurslitteratur, men  vi har också varit på bio och sett ”A Star Is Born”, väldigt bra (om än sorglig) och så lyckades vi dra ihop en liten campingtur över helgen (som sagt, av någon anledning sammanfaller saker!).

Vi hyrde utrustning via skolan, packade in oss i en hyrbil i lördags morse och begav oss mot Cuyamaca Rancho State Park. Det ligger ungefär en timme rakt österut från San Diego. Stenigt ökenlandskap och små samhällen bestående av en handfull hus med en väg rakt igenom (gamla Highway 80). Vi vandrade upp på Stonewall Peak, 5730 feet över havet (cirka 1700m), spanade lite nervöst efter skallerormar och kunde rita mönster i dammet på benen efteråt.



Sedan åkte vi ännu längre österut längst Interstate Highway 8 och hamnade vid ett gammalt torn mitt i öknen som byggdes på 1920-talet. Nuförtiden är det ett museum som drivs av en quaker-familj med massor med hundar och både höns och påfåglar på tomten.

Vi hade bokat en campsite i förväg (det var det där med att det inte finns någon allemansrätt i det här landet), och satte upp vårt tält för natten bland stenar och kaktusar. Gällande just kaktusarna så är det lustiga saker. Det finns en uppsjö videos på Youtube om en kaktussort som heter ”Jumping Jollas” som målas upp som människojagande taggmonster som kan bokstavligt hoppa  på dig och slår rot i köttet på dig. Vi kunde såklart inte låta bli att testa att peta på dem lite, men de vi träffade på verkade väldigt beskedliga. Andra kaktusar ser bara coola ut.

Vi åt vår medhavda middag medan solen försvann bakom bergen, och låg och tittade på en miljon stjärnor under filtar medan dagens ökenhetta långsamt lämnade plats för nattkylan.


Med fyra personer i ett tält med extra tjocka sovsäckar var dock nattkylan inga problem, och nästa morgon packade vi ihop oss och rullade tillbaka mot San Diego. Det blev ett något bisarrt frukost-stopp på ett casino med utsikt över gränsen till Mexiko (markerad med ett fem meter högt järnstängsel). Klockan 10 en söndag var det nästan fullt och den etniska fördelningen mellan gäster och personal var precis som väntat. Menyn var precis så typiskt amerikansk man kunde tänka sig (men de hade havregrynsgröt…) och portionsstorleken lika så. Mätta och lätt förundrade rullade vi hem till San Diego och tillbringade resten av helgen med att plugga.

Det lär bli mer av det i veckan som kommer, plugg alltså, och lite förberedelser inför Halloween som börjar närma sig…

Adios amigos,
Ta hand om er!   

Filosoferande och skyltar

Det är fascinerande hur fort ett nytt ”normalläge” kan infinna sig.
Nu har jag varit i USA i en månad och jag kan inte avgöra om det känns som mycket längre eller mycket kortare. Man kommer in i en rytm. Vänjer sig vid allt från ljudet av jaktflygplan som övar loopar från flygbasen i närheten, till de svettframkallande uppförsbackarna till skolan och att vegan-lusläsa alla innehållsförteckningar (amerikanarna gömmer mjölk och/eller ost i allt – från rågbröd till flingor och pizzadeg). 

Cyklar till skolan på min smaragdgröna cykel jag köpt begagnad för 60 dollar. Kommer ihåg att svänga vänster och inte ta till höger vid busken med kolibrierna. Tänker på att tilltala min föreläsare med ”Professor” (tycker inte vi behöver börja med det i Sverige) och säga tack till busschauffören (det kan vi däremot börja göra allihopa). Har börjat klura ut vilken mataffär som är bäst (Trade Joe’s för godast hummus, Ralph’s för billigast frukt och WholeFoods för te) och hur ugnen i huset fungerar, fastän jag fortfarande inte kan översätta Fahrenheit till Celsius utan att behöva räkna i huvudet först (dra bort 32 och dela med 2, ungefär). Har köpt en klädställning och ett litet skrivbord till min lilla hörna ovanför trappen och äntligen flyttat ut ur min resväska. Och så har jag införskaffat en gitarr, min nya Ibanez AW54 Mahogany och jag är redan bästa kompisar.

Kort sagt, det känns som om man börjar bygga upp en liten tillvaro här. På det stora hela är det ganska likt Sverige, någonstans är ju innehållet som man gör, pluggar/jobbar, tränar, handlar, äter mat, umgås med vänner, likadant. Kanske att ramverket ser lite annorlunda ut här. En annan miljö, annat klimat, lite annat samhälle. Är väldigt tacksam för att jag får testa detta ramverk här i San Diego ett år, men jag ska också villigt erkänna att det inte är perfekt och jag ser både bra och dåliga saker med det. Precis som hemma i Sverige. 

Nog med filosoferande.
Veckans reflektion över kulturkrockar mellan Sverige och USA kommer i form av skyltar.
Jag vet inte vad det är, men det känns som om man blir bombarderad med skyltar så fort man går utanför dörren här. Vägskyltarna är hur många som helst och inte alltid så lätta att förstå.

”PED XING” målat på vägen? Tog mig gott och väl en vecka att förstå att de menar ”PEDESTRIAN CROSSING” – ”X” betyder ”cross”, fattar ni? (Som sagt, det gjorde inte jag först).

Skyltarna som talar om vad man får och inte får göra är lika många de.
I klassrummet gäller både ”No Pets” och ”Footwear is required to be worn at all times”. Kanske det sistnämnda har att göra med att många på Scripps passar på att utnyttja närheten till stranden för att surfa på lunchrasten…

I parken vill The City of San Diego påminna om att det är förbjudet med ”off road vehicle activity”, och att det inte är okej att ställa sig i parken och öva på sin golfsving. Vilket är ganska logiskt. Eller?
Det är inte bara skyltar för övrigt. Allting här verkar ha ett budskap, medvetet eller omedvetet. Bilarna är fulla med klistermärken baktill som berättar allt från vilka Nationalparker som bilens ägare besökt till vad de röstar på. Är det inte klistermärken så är det specialdesignade hållare till nummerplåten, ”______ Alumni” (fyll i valfri Ivy-league skola) eller ”Go _____” (fyll i valfritt fotboll/baseball/basket lag). 

Även vad folk har på sig kommunicerar tydligt åsikt och tillhörighet. Skolan har en egen bokaffär (och gym, och flera restauranger, en polisstation, en Amazon pickup point, ett postkontor, vårdcentral med mera…) i två våningsplan. Fast det är bara ena våningsplanet som är för böcker, det andra är för UCSD-merchandise. Här finns allt. Verkligen ALLT. Vi snackar inte bara t-shirts, hoodies, kepsar, strumpor och tygväskor i en uppsjö olika varianter.

Nej nej, detta är på en helt ny nivå. Flaggor att hänga på väggen, vattenflaskor, skrivblock, nyckelband och pennor finns i tjugo olika utföranden vardera. Du kan vara klädd i UCSD från topp till tå och ha nästan allt du interagerar med under en vanlig dag märkt med UCSD loggan. Vill du inte ha en liten UCSD scarf till hunden också? En UCSD-haklapp till bebisen? Eller varför inte en skrivbordsstol i mörkt trä med University of Californias emblem? Finns även som gungstol. (Bild från UCSD Bookstore’s hemsida)

Mest fascinerande tycker jag det är med all merchandise för studenternas familjer. ”UCSD Mom” eller ”UCSD Dad” finns på kepsar, tröjor, termosmuggar, nummerplåtshållare, ja till och med vinglas. Fast av någon anledning fanns det bara ”UCSD Mom”- vinglas, dricker inte pappor vin?
 Nu ska jag sluta vara ironisk och göra mig lustig över det som man här kallar för ”School Spirit”. Det är ju ändå helt rätt att man ska vara stolt över att gå på en bra skola, visa det och bidra till att bygga ett community. Min inre lilla svensk som vuxit upp med jantelagen ska bara vänja sig lite…

Dags att dra till stranden. (Definitivt ett stort plus med San Diego ramverket…)
Ha en fin vecka!

Matematik och uppblåsbara papegojor

Sitter och reflekterar över veckan som gått.
Den första hela skolveckan med alla kurser jag ska läsa denna termin har varit en utmaning, och jag är det första som villigt erkänner att jag kanske lite väl kaxig hoppat på några kurser som jag trodde skulle vara ”lättare” och att det inte skulle vara så svårt att ställa om till det amerikanska systemet.

Jag läser tre kurser denna termin, alla är under Scripps Institution of Oceanography som ligger precis nere vid vattnet med en egen bit strand och en pir med en av USA’s äldsta meteorologiska stationer på.

Den första kursen heter ”Introduction to Marine Biology” och är just vad det låter. Det är en stor klass men väldigt intressant så här långt, trots att närvaro är en del av betyget och den tas med hjälp en en ”clicker” (en dyr liten fjärrkontroll, som används för att svara på flervalsfrågor under föreläsningen) och att till och med det billigaste sättet att få tag på kurslitteraturen, att hyra boken via Amazon, fick plånboken att kvida lite. Denna veckan har vi pratat om hur organismer anpassar sig till olika miljöer, framförallt temperatur och salthalt. Veckans ”wow” är att det finns en fiskart i Antarktis som har vitt blod, det vill säga att den inte har hemoglobin (det som annars gör blodet rött) för transport av syre, eftersom den lever i så kallt och syrehaltigt vatten att den kan ta upp det i blodet direkt.

Den andra kursen är ”Introduction to Physical Oceanography” och handlar om havet (uppenbarligen). Föreläsaren är störtskön. (Man imponerar på mig om man dyker upp i en skjorta med fiskar på första dagen man håller i en kurs om havet, ursäktar sig för att det man tänkte prata om på dagens lektion är ”brutal torture, but unfortunately mandatory” och gillar att dra rövarhistorier). Veckans mer eller mindre värdelösa vetande är att det genomsnittliga havsdjupet  på jorden är cirka 4000 meter, och att när vi mäter salthalten i vatten så mäter vi faktiskt bara ett ämne, klor (natriumklorid är ju vad vi kallar salt), eftersom proportionerna mellan klor och alla andra salter som finns är relativt konstant eftersom den speglar jordskorpans innehåll.

Den sista kursen jag läser heter ”Fluid Dynamics” och är liten, vi är bara sju personer, och föreläsaren är en fantastiskt intressant kvinna som bott på Hawaii i nästan 25 år. Hon inleder varje lektion med att säga ”Idag ska vi mest repetera lite matematik, det blir ganska lugnt”, och sedan sätter hon igång att prata och skriva på tavlan (samtidigt!) i hundraåttiofem knyck i timmen (minst) så att man knappt hinner få ner det i anteckningsblocket innan hon har fyllt hela tavlan och börjat sudda ut för att få plats med mer. Hon pratar om omfattningen på föreläsningen i termer av hur många kritor hon gör av med.

Matematiken vi går igenom har jag läst, men det var ett par år sedan och på svenska, och även om matematiken är ett universellt språk så finns det ändå variationer i notation, vilka bokstäver och symboler man använder för vad och så vidare. Det gäller bara att försöka komma på var i huvudet jag stoppade undan all denna mattekunskap…

Förutom mycket skola så har vi också firat födelsedag för en av mina housemates som fyllt 25. Vi hade fin middag och var på rooftop bio och kollade på Pretty Woman på storbildsskärm uppe på en takterass med San Diegos skyline i bakgrunden. Det var fint.

Dessutom hade vi födelsedagsbrunch och poolparty hos oss för en massa folk, mest andra svenskar från Lund och några från Uppsala. Den gigantiska uppblåsbara papegojan är vårt nya husdjur och har flyttat in bredvid tvättmaskinen i vårt garage.

Från vänster: Lova, Jag, Frida och Josefin

Dags att ta igen lite studier.
Ha en riktigt fin vecka!

Heltäckningsmattor och surfande hundar

Dessa rader skrivs utomhus på altanen en söndag eftermiddag (ska tilläggas att jag precis badade i poolen och solen skiner, i september… denna väderlek är precis i min smak). Vi har flyttat in i vårt nya hus, skolan har börjat och sakta med säkert börjar jag inse att Kalifornien är mitt hem de kommande månaderna.

Antalet gånger vi denna veckan har konstaterat att vi tycker amerikanarna gör saker och ting på konstiga sätt (varför ställer man till exempel de krossade tomaterna bredvid den konserverade frukten och inte bredvid bönorna i mataffären – så ologiskt) är för många för att räkna, men det är väldigt roligt, om än ibland något utmattande, att navigera ett nytt land och en ny kultur. Mycket är väldigt likt, men det är de små detaljerna man inte ens tänker på förrän de uppenbarar sig som skiljer.

Vårt nya hus ligger på cykelavstånd på skolan, har heltäckningsmattor överallt utom i köket och en ugn utan glasfönster så man kan inte se in i den (igen, konstiga amerikanare). Än så länge är här lite kaos, vi delar dubbelsängar i väntan på enkelsängar, jag sover i hallen precis ovanför trappan och har fortfarande allt i en resväska, och en kompis som ännu inte fått flytta in i sitt riktigt boende sover på en luftmadrass i vardagsrummet. Men en tur till IKEA (självklart, vad annars, vi är ju trots allt från Sverige) ska nog reda ut det mesta. En riktig  ”housetour” med bilder utlovas senare…

Igår gick vi på ett evenemang ordnat av skolan nere på stranden precis i närheten. Om det är någonting de är bra på här så är det att organisera evenemang. Det var gratis tacos, badhanddukar, glass, vattenflaskor, sponsorer, live-DJ, surflektioner, kajakturer och surfande hundar. Japp, du läste rätt. Surfande hundar. Se bildbevis nedan.

Som svensk som inte betalar för skolan (varken hemma eller på utbytesstudier) blir man ibland lite fundersam, varifrån kommer alla dessa pengar de lägger på sådant här? Om man hade betalt pengar för skolan (mååånga pengar), hade man tyckt att detta var något man förtjänade i gengäld? Eller hade man tyckt att det var slöseri att lägga pengar på surfande hundar som underhållning för studenterna? Hursom, jag blir mer och mer övertygad om att vi är lyckligt lottade som har det skolsystem vi har i Sverige. Det är inte perfekt, men det är väldigt bra.

Efter surfing och tacos och fem minuters solande (ungefär så länge jag klarar av att ligga still på en strand) var det dags att lägga lite till karmakontot och plocka skräp på stranden. Inte första gången man fascineras över hur folk tänker när de bara släpper saker och går, men första gången jag fick en t-shirt för att jag städade.

Nu ska jag plugga lite inför veckan. Marinbiologi står på schemat. Veckans Youtube tips är att söka på ”Mimic Octopus Morphing” och kolla på hur en bläckfisk byter färg och form för att se ut som en massa olika fiskar och djur. Fascinerande.

Tack för att du tagit dig tid att läsa ända hit, och ha en riktigt fin vecka!

Sand och smores

Nu har jag varit i San Diego i snart en vecka. Jag har hunnit äta min vikt i nachochips (de gjorda på lila majs är godast), hängt på stranden, badat och fått sand precis överallt, och har nästan, fast bara nästan, kommit på hur man korsar en normalstor amerikansk kvartersgata, som är minst lika bred som en svensk motorväg, utan att bli påkörd. 

I helgen besökte vi Coronado Beach. Det är en del av San Diego med tät anknytning till flottbasen som ligger precis i närheten. Naval Base San Diego är landets fjärde största flottbas och här finns större delen av Amerikas Pacific Fleet. Från luften, eller från bron till Coronado Island, ser man bara rader med jagare och korvetter. På Coronado Island bor många pensionerade militärer, husen är stora och det kryllar av amerikanska flaggor.

Stranden själv är lång bred och vit men innehöll också mycket glimmermineraler (likt kattguld) som gjorde att det såg ut som guld vid vattenkanten. Vi surfade med små bodyboards och kollade på pelikaner.

Vi har också varit uppe på campus, haft introduktion och plockat på oss en massa gratissaker från alla olika föreningar som vill att vill värva folk. UC San Diego har ungefär 35 000 studenter och det finns hundratals olika föreningar att gå med i. Rubik’s Cube Club, Salsa Society, UCSD Quidditch club, Origami folders of UCSD, Pokemon League @UCSD, TriTones A Capella (vilket är roligt för att skolans maskot är Triton, havsguden…) är bara exempel på några. Campus är stort, jättestort, men fint. Bilderna nedan är på campusbiblioteket.

Vi är ganska många svenskar från Lund på UCSD, vi bor lite utspritt i stan men några har klasser gemensamt. Vi drog ihop en grillkväll med smores (grillade marshmallows och choklad mellan två kex) och bad på stranden. Min tröja luktar forfarande rök och min säng känns numera mer som hälften sandlåda, men det var trevligt.

I veckan flyttar vi till vårt nya hus och skolan börjar på riktigt vilket ska bli superkul. Jag ser fram  emot att flytta ur min resväska och till en egen säng (vi har delat flera när vi bott i AirBnbt). Har fortfarande lite grejer att ordna med, som cykel och en gitarr, men känner mig redo att börja plugga. (Möjligt att jag om en vecka har ångrat mig på just denna punkt, det får framtiden utvisa…) Ha en fin vecka!

Tidsresor och sjölejon

Efter att i London klättrat in i en plåtfågel som med en hastighet av drygt 900 km/h transporterat mig 11 timmar, både över Atlanten och tillbaka i tiden, klev jag i måndags av i San Diego, enligt klockan tre timmar efter att jag klev på. 

Nu de första dagarna har några av oss Lundastudenter gemensamt ordnat ett AirBnb boende för att på plats lättare kunna leta efter något mer permanent tak över huvudet. Bostadsmarknaden för studenter i San Diego har beskrivits som mer eller mindre mardrömsframkallande med höga hyror och långa avstånd, men de andra, som redan varit här några dagar, hade när jag kom redan hittat vad som beskrevs som en riktig pärla. Således har jag nu, utan att behöva lyfta ett finger ens, boende i ett hus i La Jolla Village med tre andra svenska tjejer. Inte så pjåkigt. Jag har inte sett huset än, men det är en annan femma…

De senaste dagarna har spenderats på jakt efter amerikanska SIM-kort (förvånansvärt svårt att få tag på billigt) och bankkort (förvånansvärt lätt att få tag på, Bank of America gav mig till och med ett kreditkort utan att blinka…).

Vi har också hunnit med lite naturupplevelser och sett både säl, pelikan, kolibrier och sjölejon. De sistnämnda är min favorit. Det luktar fruktansvärt och låter som mistlurar, men de är väldigt underhållande att titta på när de halvt hoppar halvt hasar sig fram på stranden som stora bruna sniglar. Ungarna är särskilt söta. Typ “får hela klungan av folk som står och tittar att gemensamt bryta ut i ett kollektivt aaawwww”-söta.

Skolans officiella orientering är på söndag, fram tills dess lär vi fortsätta försöka ta oss igenom det berg av saker att fixa som uppenbarat sig. Byte av adresser, överföringar av pengar, olika konton som ska aktiveras, busskort, diverse olika typer av appar, internetbank, mail hit och dit. Vad gjorde vi före internet fanns?

Nu är det snart dags för en paus och lunch på stranden – jag klagar inte… 

Plötsligt händer det…

Plötsligt var det dags.
Dessa rader skriver jag från Heathrow där jag mellanlandar på väg till San Diego. Brittiska rugby-laget gick precis förbi och på TV-skärmen mitt emot snackar Zlatan Ibrahimovic på BBC News.

Jag fick nypa mig själv i armen lite när jag tittade ut genom flygplansfönstret och såg varenda glasruta och biltak i hela London glittra i solskenet nedanför. Först då insåg jag att resan börjat. Mina föräldrar diagnostiserade mig med ett allvarligt fall av resfeber (och de borde kanske veta, läkare som de är båda två) då jag har tillbringat de senaste veckan med att fara över halva Europa och Sverige för att hälsa på folk och säga hejdå. Jag började misstänka att de kanske hade rätt när min väska fortfarande var tom klockan tre igår eftermiddag… 

Italien, ett av ställena jag åkt för att krama folk.

Om det är något jag tar med mig från denna veckan så är det att långa kramar är så mycket bättre än korta. Tydligen finns det studier som hävdar att den optimala tiden för en kram är uppemot 20 sekunder för att alla bra hormoner ska utsöndras. Sant eller inte det kan diskuteras, men det är något särskilt med en lång och genuint varm kram. Så det tycker jag du ska göra nu när du slutat läsa, gå och ge någon du tycker om en lång kram.

Jag ska gå ombord på flyget till San Diego. Mot Kalifornien!

Hoppsan Kerstin…

Så, då har det hänt till slut. 

Jag har skaffat mig ett eget litet hörn av internet och namngett det efter mig själv, eller egentligen hur jag känner inför detta: hoppsan! Read more “Hoppsan Kerstin…” →