Nattkyla och naturupplevelser

Hej!
(Tjena, halloj, läget? – alltid lite osäker på hur man börjar ett inlägg…)

Det börjar närma sig slutet på februari och i San Diego är vårvärmen efterlängtad. Va? Är det kallt i Kalifornien? Allt är relativt så klart, men vädret här har varit ovanligt kallt (och regnigt) denna vinter med frosttemperaturer på morgonen och strax under 15°C på dagarna. Låter som en svensk vår kan man tycka och nog hade det varit okej om det inte vore för att de flesta hus här är fruktansvärt dåligt isolerade. Vi snackar glipa-under-ytterdörren och fönster-man-kan-känna-vinden-genom dåligt isolerade. Särskilt på morgon, kväll och under natten är det kallt, så vi har extra filtar till frukost och sover i dubbla tjocktröjor och mössa. Självklart finns det värme i huset, men dels är det dyrt och med tanke på den dåliga isoleringen känns det lite som att elda för kråkorna, alltså är det kläder på som gäller.

Mina kurser i skolan fortsätter vara kul, men tidskrävande, och det börjar märkas att vi närmar oss slutet på denna quarter. Av 10 veckors vanlig undervisning är det nu tre kvar och sedan är det finals-week där det mesta ska redovisas och lämnas in. Jag skulle kunna skriva en massa saker om vad jag lärt mig i skolan på sistone (att Sverige har världens längsta mätserie över en glaciärs massbalans, hur man kodar en konisk Lambert projektion i Python, hur en spektrofotometer för pH mätning fungerar, och hur vi kopplar ihop modeller för klimatförändringar och framtida mat-försörjning för världens fattiga), men istället visar jag en bild från en av mina kurser som handlar om mätinstrument för havsforskning. Vi har fått plocka isär, rengöra och sätta ihop något kallat en ”SeapHOx” som är en kombinerad mätenhet för pH, salthalt, tryck, temperatur, och syrehalt. Som en del av kalibreringsprocessen har våra instrument fått sitta i en stor tank med havsvatten några dagar. Sedan manipulerade vi pH-värdet genom att slänga i torr-is i vattnet och gjorde fristående pH-mätningar med en spektrofotometer (ett väldigt noggrant pH-mätinstrument, i ett visst intervall på pH skalan beroende på den isosbestiska punkten hos indikatorn). Torr-is var kul, det blev mycket rök och bubblor. All kemi är mindre kul – det var aldrig mitt favoritämne, men det är ändå intressant att lära sig.

Annars rullar det på här i San Diego. Jag tränar gymnastik med skolan en gång i veckan, vilket är jättekul, men också något som lämnar en ödmjuk inför den nivå av kroppskontroll som krävs för att kasta sig/snurra/stå på händer och allt annat. Att vara stark och hyfsat vig är en sak, men att ha kontroll över alla muskler, inklusive de små, och få dem att samarbeta för göra komplexa rörelser är något helt annat. Kul är det i alla fall, förutom när jag förförra veckan stukade foten ordentligt och fick gå på kryckor i tre dagar. Lite mitt eget fel för att jag försökte spela tuff och inte behövde is/kompression när det hände och fortsatte gå runt på foten hela kvällen vilket jag fick igen dagen efter. Vissa läxor får man lära sig den hårda vägen…

Förra helgen var det långhelg här, ”President’s Day”, och alla var lediga en måndag, så hela ÅÄÖ-sororityn bestämde sig för att åka på en liten roadtrip. På torsdagen satte vi oss på en nattbuss till San Fransisco och efter nio timmar sittandes, och en bråkdel av dem sovandes, vaknade vi tidigt på fredagsmorgonen i centrala San Fransisco. Kanske inte det  bekvämaste sättet att resa, men det kostade oss 15 dollar att åka San Diego – San Fransisco, och för det priset kan man stå ut med ganska mycket. 

Vi tillbringade fredagen i San Fransisco med sightseeing och restaurangbesök, och rullade på lördagsmorgonen neråt kusten i en bil vi hyrt.

Det blev lite sightseeing stopp på vägen innan vi landade i Monterey och där körde ”17-mile drive”, en särskilt vacker kuststräcka mellan Monterey och Carmel (där Clint Eastwood är borgmästare). Nog var det finfint, men… jag kunde inte låta bli att skrocka lite åt hela konceptet. Att betala 10.50 dollar för att få åka in i det inhägnade området, åka längs en asfalterad väg med markerade stopp ”Vista Point” för att få uppleva fin utsikt och knäppa samma fotografi som hundratusentals före dig, utan att knappt behöva lämna din bil (amerikanarna gillar ju sina bilar).

När vi sedan kom till ett av de sista stoppen, ”The Lone Cypress” som är ett ensamt cypressträd som står en bit ut på en klippa (förstärkt med en murad stenvägg och vajrar för att hålla det uppe), tyckte jag att det nästan började bli lit löjligt. På en skylt vid trappan ner till terassen där man kan kolla på trädet satt en skylt som varnade för att ”The Lone Cypress” var ett registrerat varumärke för Pebble Beach Company (det närmsta lilla samhället) och alla reproduktioner, fotografier eller målningar, för kommersiella ändamål är olagliga. Tur då att jag inte tjänar ett öre på den här bloggen, så här kommer en bild på vad som sägs vara ett av Nordamerikas mest fotograferade träd. Varsågoda.

Vi fortsatte vår roadtrip ner längs Highway 1, gjorde lite fotostop på vägen, åt lunch i Morro Bay och fikade i Solvang innan vi på kvällen landade i Santa Barbara där vi sov över hos några andra studenter från Lund som pluggar på UC Santa Barbara.

Santa Barbara är ett intressant ställe. Vackert beläget med bergen i bakgrunden, natur och hav, men samtidigt en massa oljeplattformar vid horisonten (fast de är sällan med på vykorten man kan köpa längs strandpromenaden). Många med välfyllda plånböcker och många hemlösa. Spanskinfluerad arkitektur, men väldigt amerikanskt överlag. En kontrasternas stad i ett kontrasternas land.

Nog med filosoferande, dags att återgå till uppsatsskriving och programmerande.

Som alltid, tack och ta hand om dig!

Vatten och vårtecken

Hej.
Det känns som evigheter sedan jag satte mig ner för att skriva några rader här. Jag antar att ”evighet” är ett relativt begrepp, men hursomhelst, här är jag igen med en liten hög med bilder och mer eller mindre välformulerade tankar om livet.

Det har regnat i San Diego på sistone. Mycket. Mycket för att var här i alla fall. Vattnet har forsat ner för backen till Scripps och i en av mina kurser skriver jag en uppsats om hur regn påverkar kvaliteten på vattnet. Alla studier jag läst om vad som flyter med när regnet rinner över staden och sedan ut i havet har gjort mig tveksam till att hoppa i havet omedelbart efter att himlen öppnat sig. 

Jag märkte det knappt, men allt vatten sparkade liksom igång våren här borta. Träden vid poolen som jag hela hösten och vintern har sett släppa sina löv i vattnet är nu plötsligt täckt av vita blommor. Rosmarinen i gången bakom huset är lila, och busken med stora blommor jag inte vet vad den heter likaså. På vägen ner till Scripps tittar spirande ljusgrönt gräs fram på marken som jag trodde var enbart damm. Det har hunnit bli februari och jag antar att dessa ”vårtecken” är ungefär som att hitta snödroppar i rabatten hemma så här års. Fint är det i alla fall.

Fyra veckor har gått av denna quartern och läser fyra ganska olika kurser. Den första handlar om kryosfären och klimatsystemet. Kryosfären är vad man kallar den del av jorden som innehåller fruset vatten, det vill säga havsis, glaciärer, snö och permafrost. Det är mycket intressant, men artiklarna vi får läsa är inte direkt upplyftande. Smältande isar, rubbade nederbördsmönster som kommer påverka miljoner människor, enorma mängder växthusgaser (koldioxid och metan) som hotar frigöras från tinande permafrost när världen blir varmare. 

Ironiskt nog är det just nu extremt kallt på många platser i USA. The Midwest (staterna mellan The Dakotas och Ohio typ) har haft det neråt minus 30°C, och en viss president som inte verkar fatta att detta också är en del av klimatförändringarna (polarjetströmmen rubbas av onormala högtryck) twittrar ”bring back global warming!”. Ibland undrar man vart världen är på väg. (Bilden är från Riksgränsen 2018, saknar snön lite…)

Den andra kursen jag läser är en kurs där vi tittar på mätinstrument som används i havsforskning. Min grupp tittar specifikt på en pH-mätare och vi har varit och hämtat upp mätare som varit utplacerade i en lagun precis norr om San Diego. Vi får plocka isär, tvätta och serva allting, bygga nya batteri-paket och sedan kalibrera och testa allting innan vi skickar ut dem igen. Mycket hands on vilket är jättekul. 

Den tredje kursen är en kurs i programmering i ett språk som heter Python (japp, det är faktiskt uppkallat efter Monty Python). Det är också mycket hands on, det är enda sättet att lära sig programmera, och mycket roligare än vad jag trodde det skulle vara.

Sist men inte minst läser jag också en kurs som heter Climate Change and Global Health. Vår professor kommer från Frankrike och är ibland lite svår att förstå, men det är en superintressant kurs. Vi är folk från en massa olika program (miljöingenjörer, pre-med studenter, statsvetare med flera, jag är dock den enda med min bakgrund i ”Earth Sciences”), och det blir alltid intressanta diskussioner. Vi får lära oss om olika aspekter av klimatförändringar, toxikologi och epidemiologi, titta på hur olika studier har använt statistik mer eller mindre korrekt, och läsa en massa olika artiklar. Kontentan av mycket av det vi läst är att klimatförändringar definitivt är ett socioekonomiskt problem. I vartenda ett av områdena vi tittat på, heat waves, food security, vector borne diseases, water borne diseases och så vidare, så är det de som redan är utsatta som kommer få det svårast i framtiden. Klimatförändringar kommer framförallt att förstärka de klyftor som redan finns.

Det är lite intressant att inse att alla inte fattat vilka problem vi står inför. Jag själv tycker jag fått detta förklarat för mig en miljon gånger och tror att ungefär varenda femteklassare i Sverige kan tala om för dig vad växthuseffekten är om du frågar dem. Det har varit en ögonöppnare att komma hit och inse att folk inte ser det på samma sätt. Man tvekar lite på om det verkligen kan vara så illa ställt med klimatet som vissa påstår, man kör sin bil 500 meter till matbutiken och hem, sopsorterar inte (det är ju så jobbigt) och kanske tänker man att det är ett problem för framtida generationer, eller att det inte spelar någon roll vad jag som enskild individ gör när det är så många andra som är ”så mycket värre än vad jag är”. Det är ju definitivt ett bekvämare förhållningssätt än att faktist rannsaka sig själv och sina vanor och göra de där förändringarna som är inte obekväma till en början (sopsortera, köra mindre bil, lägga om sin diet till mer vegetariskt och så vidare).

Lite arg och besviken kan man bli. Ibland verkar det som om folk verkligen inte förstår och helt saknar respekt, för naturen, och därmed för både sig själva och alla runt omkring dem. Denna helgen skulle jag egentligen åkt till Joshua Tree National Park på en campingresa organiserad av skolan, men eftersom det har varit en ”government shutdown” (Mr T levererar igen…) så har de statsanställda som jobbar i Joshua Tree inte fått betalt och kunnat göra sitt jobb. Under en hel månad har dörrarna stått öppna och folk har skövlat, klottrat, fällt träd (de fantastiska träd parken är uppkallad efter) och kört sina bilar överallt. Det kommer ta många år för naturen att återhämta sig och vår resa dit blev inställd för att campingplatserna var förstörda. Så himla tråkigt.

Istället har jag varit hemma i San Diego och pluggat med regnet forsandes utanför. Kanske inte lika roligt, men ganska produktivt, och jag fick tid och ro att sätta mig ner och skriva lite här. 

Som alltid, tack för att du läst ända hit och ta hand om dig!

San Fransisco och solen

Är det bara jag som tycker att det nya året alltid börjar väldigt fort?
Innan man vet ordet av så är man halvvägs genom januari, på gott och ont. Jag välkomnar alltid ljusare tider, men det känns sällan som jag hinner med all den reflektion över det gångna året som man kanske skulle önska innan kalendern för det nya är full.

Nåväl, inte för att mitt jullov varit det minsta outhärdligt. Efter att ha lämnat Nicaragua mötte jag upp ett glatt, och något jetlaggat, gäng i San Fransisco och tillbringade tre dagar med att vakna av stök i köket på gränsen till okristligt tidigt (när tidigare nämnda jetlaggade gäng ville ha frukost), äta god mat, se Chinatown, traska minst tjugo tusen steg om dagen och cykla över Golden Gate bron. Det var en upplevelse, mycket folk i hela San Fransisco men det är en häftig stad och definitivt ett ställe jag gärna åker tillbaka till.

En av dagarna åkte vi lite norrut för att besöka nationalparken Muir Woods. Redwoodträden var så höga att till och med min pappa, som jag annars tycker är ganska lång, såg ut som en liten myra.

Efter några dagar San Fransisco packade vi in oss i en Range Rover som var stor på utsidan, men liten på insidan, och rullade söderut. Första stoppet var Monterey där det största intrycket gjordes av frukosten på ett café där pannkakorna var större än en pizzatallrik och serverades med extra allt. Vi passerade Carmel by the Sea, Santa Cruz, en massa stränder, fyrar, vackra klippor och tog oss igenom ett antal hårnålskurvor för att sedan landa i Morro Bay. Det är en liten fiskeby skyddad av en naturlig lagun och med en småbåtshamn full av både säl och utter.

Därifrån rullade vi nästa dag vidare till Solvang, en autentisk dansk by, mitt i Kalifornien. Komplett med wienerbröd,  stockstugor, (svenska) polkagrisar och en liten sjöjungfrustaty. Till sist kom vi till Santa Barbara där vi firade in det nya året med fin middag och konstig cider. Mycket trevligt. Inga fyrverkerier, men skådespel på himlen ändå.

Efter att ha vinkat av min far och bror, som rullade tillbaka uppåt San Fransisco för att flyga hem till Sverige, tog resten av gänget oss ner till Los Angeles, strosade en bit längs boardwalken i Venice Beach och åt burritos innan vi körde vidare till Laguna Beach och stannade för natten.

När jag vaknade där var det min 25-års dag (eller fyllde jag 25 nio timmar tidigare när det blev den 2a januari i Sverige? jag kan inte riktigt klura ut hur det funkar med tidsskillnad i detta fallet…)
Vi år lyxfrukost och rullade ner till San Diego. De resterande dagarna tillbringades med lite hiking, lite surf, trevligt sällskap och solnedgångar.

Imorse vinkade jag hej då till mamma och lillasyster och så pang var det dags för skola och vardag igen. Denna termin ska jag läsa en extra kurs jämfört med den förra, potentiellt mycket att göra alltså, men alla kurser verkar väldigt spännande och med bra variation mellan ämnen och teori/praktik.

Som alltid, tack och ta hand om dig. God fortsättning!

Reflektioner och regnskog

¡Hola!
Dessa rader skrivs på Managua Airport där jag och Michelle Obama sitter denna julaftons eftermiddag och väntar på att flyga till El Salvador. Ja, eller alltså, jag och Michelle Obamas röst i mina hörlurar när hon läser sin självbiografi ”Becoming”. Den är bra så här långt, en intressant inblick bakom kulisserna. Ändstation ikväll är San Fransisco där familjen möter upp mig imorgon. Jag skulle egentligen flugit via Miami men har blivit omdirigerad på grund av förseningar och missade anslutningar. Är lite stolt över mig själv att jag lyckats ta mig igenom incheckningen och tullen (två gånger) med annullerade stämplar i mitt pass och nya boarding kort, helt utan att kunna prata spanska eller bli förstådd när jag pratar engelska. Med lite handgester, leenden och många ”gracias” går det mesta. 

Jag lämnar Nicaragua lite mer solbränd än när jag kom, med en kamera full av bilder och ett huvud fullt av intryck. Nicaragua är ett litet land, folket är väldigt vänligt och naturen är vacker med bördiga slätter mellan vulkaner, vita stränder och grön djungel. Åkandes längs motorvägen till flygplatsen imorse (enfilig, skön omväxling från USA’s sju filer i vardera riktningen) passerade vi sockerrörsfält, bananplantager och små vägstånd med orangea papayor och matbananer staplade tre meter högt. Längs vägen låg små hus, som lätt skulle kunna kallas skjul, med tak av korrugerad plåt men målade i många fina färger. 

Vägarna trafikeras av många motorcyklar och ”chicken buses”, det vill säga knallgula gamla amerikanska skolbussar som körts ner hit och gjorts om till lokalbussar, vissa har målats om med fantastiska mönster. De flesta bilar har ett flak baktill (pick-up trucks) som utnyttjas för passagerare, och så åkte vi till och från stranden varje dag på vad som knappt kan kallas grusväg (håligare än en schweizerost…).

Min surf-teknik har blivit lite bättre under veckan, men jag har också lyckats med att ha sönder två brädor. Som nybörjare får man en ”soft-top” eller ”foamie”, det vill säga en bräda i plastöverdragen frigolit. Den flyter bra och gör inte så ont att få i huvudet, men är som sagt inte okrossbar. Bildbevis nedan.

När jag åkte iväg tänkte jag att jag skulle ha en lugn och skön semester full av egentid, men det lyckades jag halvbra med. De andra gästerna på campet var trevliga och det slutade med att vi hittade på en massa saker tillsammans när vi inte surfade. Vi åkte och kollade på Jesusstatyn som står på en topp och blickar ner på den lilla byn San Juan Del Sur, och såg solen gå ner över horisonten.

Vi gick på en hipster ölbar som hade ”open mic night”, det vill säga att de ställer fram en gitarr och en mikrofon och så får de som vill spela och sjunga, självklart kunde jag inte motstå det… (Farmor, klicka på triangeln i mitten så spelas videon upp!)

Vi åkte på djungeläventyr och körde fyrhjuling genom djungeln upp på ett berg och åkte zipline ner. Att susa genom regnskogens förbluffande grönska och höra vrålapor mellan trädkronorna var häftigt. Och så fick man göra sista åket upp och ner utan att hålla i sig med händerna om man ville, det var kul…

Vår guide berättade att om det inte varit för att Panama precis i rättan tid blev självständigt från Colombia, och ville ha pengar, så kunde vi haft en Nicaraguakanal istället för en Panamakanal mellan Atlanten och Stilla Havet. Trots att Nicaragua är bredare än Panama så påbörjades arbetet med att gräva inte så långt från Juan Del Sur innan det övergavs. Han berättade också om hur landet hade kunnat vara i princip självständigt på vind- och solkraft, men väljer att hålla sig med olja från Venezuela, av politiska skäl. Tråkigt, och den politiska instabilitet som rått i landet sedan i våras har skrämt bort många turister vilket har gått hårt åt ekonomin på många ställen. Men som ofta är fallet på dessa ställen i sådana tider så blir man som turist bemött väl och lokalbefolkningen vill inget hellre än att man ska ha en bra resa och åka hem och berätta om det för att få fler besökare.

Igår kväll satt jag på stranden, barfota och i bikini, med håret tilltrasslat av salta Stilla Havsvågor, sand ungefär överallt, den nedgående solens värme i ansiktet och tittade på en liten eremitkräfta som försökte klättra över min vänstra stortå på väg ner till vattnet. Det slog mig att livet ändå är bra spektakulärt ibland.

Jag hoppas att du som läser detta kan hitta några spektakulära ögonblick så här i helgtider. Ge någon du tycker om en kram och som alltid, tack för att du scrollat ända ner hit.

Surf och solnedgångar

Hola!
Jag anlände till Managua Airport i söndags, tog mig igenom tullen med hjälp av en mix av påhittad spanska, engelska och handgester och klev rakt in i en vägg av hetta, stekos från kyckling och matbanan och spanska ord som kastas fram och tillbaka i halsbrytande hastighet (men som jag inte förstår alls). Jag bor på ett surfcamp/resort en bit ner längs Nicaraguas Stilla Havskust, nära gränsen til Costa Rica, cirka 3.5 timme från huvudstaden. Campet är ganska ”upscale” men erbjöd 50% rabatt på bokningar gjorda i december i ett försök att attrahera gäster efter att ha varit stängt de senaste månaderna på grund av oroligheter i landet (främst i huvudstaden). Det är alltså ett ställe för resenärer med lite större budget, men gästerna här är typerna du vanligtvis hittar på ett hostel. Vi är en salig blandning av åldrar och nationaliteter vilket är jättekul. Surfen är bra, de lagar veganmat åt mig och jag lyxade till det och bokade ett eget rum åt mig själv, vilket jag anser att jag kan vara förtjänt av efter att inte ha haft en dörr att stänga om mitt “rum” (det vill säga lilla hörna ovanför trappan) på tre månader.

Yogan är bra, min surfinstruktör är hysteriskt rolig och beskriver allting som ”suuuuper trippy man”, stranden är fin och solnedgångarna är inte så tokiga de heller som kanske framgår av bilderna. Jag har en massa annat jag skulle kunna berätta, men jag visar lite bilder och sparar reflektionerna tills jag samlat tankarna lite.
Som vanligt, tack för att du läser, ta hand om dig och gå och krama någon du tycker om!

Flygplan och final exams

Dessa rader skrivs från ett obekvämt säte på Miami’s förvånansvärt kalla flygplats, med utsikt över start- och landningsbanorna American Airlines använder. Klockan är bara nio på morgonen och det spelas ”hiss-julmusik” i bakgrunden. Ni vet sådan där obestämbar instrumental musik som inte säger något alls och är nästan lite obehagligt mycket mellanmjölk, fast med jultema. Här är full rulle med plan som kommer och går flera gången i minuten. Jag vet inte vad det är, men ända sedan jag var liten har jag varit fascinerad av flygplan. Varje gång vi reste någonstans ville jag alltid ha fönsterplats och såg fram emot att få känna suget i magen när motorerna drog igång för take off. Det är lite av det ultimata tecknet på att resan börjar på riktigt och man har passerat ”the point of no return”. Jag gillar flygplatser. Få ställen är bättre att studera människor på, och det är fascinerade att tänka att vi kan skicka upp en enorm plåtfågel i luften, och få ner den säkert igen, och att all logistik runt omkring flygresor, allt från bagage till städning av gaten, fungerar. Och ja, absolut det svider lite i klimatsamvetet att flyga, men samtidigt ser världen ut som den gör, och det finns mycket annat man kan göra för minska sin klimatpåverkan (inte köra bil överallt (trots att man är i Amerika), äta veganskt, konsumera mindre men bättre), och man kan alltid klimatkompensera. Min favorit är en organisation som heter Cool Earth som fokuserar på att bevara regnskog snarare än plantera ny, vilket ur ett rent koldioxidbalans-perspektiv är effektivare. Läs mer här på Cool Earths hemsida.

Efter att ha överlevt ”finals weeks” och skrivit tre stycken tretimmars tentor inom loppet av ett dygn (en övning som kan resultera i att hjärnan känns ungefär som hälften superseg dator, hälften potatismos) lät jag känslan av att ha ett riktigt jullov sjunka in ordentligt med en en tur i vårt närmsta lilla naturreservat och finlunch med fint folk.

Därefter packade jag min ryggsäck och begav mig till San Diegos flygplats och klev på en ”red eye flight” till Miami där jag nu befinner mig. Jag sov några timmar på flyget och några timmar till i ett hörn av en oanvänd gate under en stor sjal (tricket för att sova på flygplatser är att ta på sig kläder för att inte frysa och ha en mössa, fungerar som ljus- och ljud-utestängare och extra huvudvaddering samtidigt). Dagens slutliga destination är Managua Airport i Nicaragua. Japp, det är precis så spontant som det låter, jag bokade biljetterna för knappt två veckor sedan. Varför Nicaragua? Varför inte? Biljetterna var billiga, vädret är varmt och soligt, surfen bra och jag har 10 dagar innan jag ska möta upp min familj i San Fransisco dit jag flyger direkt från Managua på självaste julafton. Jag pratar inte ett ord spanska, men det ska nog gå bra…

Jag vet att jag är lyckligt lottad för att jag kan göra något sådant här, och ser verkligen fram emot att få ha lite egentid (hur mycket jag än gillar mina housemates så är det lite speciellt att bo på varandra och inte ens ha en dörr att stänga om sig på tre månader). Bilder och vidare rapport från regnskogen kommer. Nu ska jag äta frukost.
Tack och hej och ta hand om dig.

Värdelöst vetande och volontärarbete

Hej,
Hoppas du har det bra och att december fört med sig lite julkänsla, vart i världen du nu än befinner dig.

Detta blir ett inlägg utan så mycket bilder och med mer text. Ibland är det skönt att inte ha med sin kamera, man tvingas se världen med båda ögonen och vara här och nu utan att leta bästa ljuset och kompositionen. Istället slänger jag in en bild på mig och mina kära syskon som kommer och hälsar på mig om bara två veckor, vilket jag ser väldigt mycket fram emot.

Allt är bra i San Diego. De senaste två veckorna har det regnat sammanlagt tre hela dagar. Det har forsat längs gatorna och varit ”flash flood” varning i hela vårt område. Lite regn här är ungefär vad snökaos är hemma, man blir ursäktad om man kommer sent och lärarna säger att man hör till de modiga som trotsar vädrets makter. Kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt, men allt handlar om perspektiv antar jag. 

Men nu är solen framme igen, termometern visar 20 grader och ordningen är återställd. Vi är officiellt klara med all undervisning för denna termin och har bara ”finals week” kvar. Jag ska skriva slutprov i alla mina tre kurser i slutet av nästa vecka, och har således några dagar på mig att trycka in allt möjligt oceanografi-relaterat i huvudet. 

Aningen värdelösa men intressanta fakta jag lärt mig i skolan på sistone (men som inte lär komma på ett prov):
– Vi kan bevisa att det funnits marina parasiter ungefär lika länge det funnits andra marina djur bland annat genom att titta på fossilerat hajbajs och se spår av bandmaskar.

– El Nino heter just så (”pojken” på spanska) eftersom det uppträder kring jul när vi firar jesubarnets födelse. I år är sannolikheten för ett vi får ett El Nino år ungefär 80% baserat på de något förhöjda havstemperaturer vi har utanför Kaliforniens kust. El Nino är, i korthet, ett fenomen som innebär att de vindar som normalt blåser varmt ytvatten västerut längs ekvatorn, från Nord- och Sydamerikas västkust till Oceanien, av flera olika samspelande anledningar avtar. Normalt blåser ytvattnet bort och låter kallt näringsrikt vatten välla upp från djupet vilket ger ett bra fiske, men under El Nino år får vi istället varmt vatten utanför Amerika, torka lite över allt och dåligt fiske.

– Skandinavien har producerat en ansenlig mängd framstående oceanografer och fysiker. Jag har försökt lära min Professor i oceanografi att säga ”Ekman” med betoning på ”e”, men det går sådär, de vill hellre betona ”k” här, och säga ”Äkkmann”. Hursom, Ekman var professor vid Lunds Universitet och har löst en massa superviktiga ekvationer som beskriver hur vinden, tillsammans med corioliskrafter, får havet att strömma på ett visst sätt. Rossby har fått namnge så kallade planetära vågor, och Bjerknes och Sverdrup (norrmän) har beskrivit och tagit fram ekvationer för hur massa och energi bevaras i haven.

– Mannen som kom på hur vi kan dela upp fluiders rörelser över olika kroppar i gränsskikt och således löste problem inom strömningslära som varit olösta sedan Newton, han hette Prandtl och 1909 fick han gifta sig med sin PhD-handledares dotter vilket var kutym på den tiden.

(Jag förvarnade faktiskt att det var lite värdelöst vetande… Men om inte annat så kanske de kan påminna om att det är en väldigt stor värld där ute, att det finns massor med saker att upptäcka, och att det finns något för alla att nörda ner sig i. Men lite nyfikenhet kommer man långt.)

I övrigt har jag precis officiellt blivit volontär för det stora akvariet (Birch Aquarium) som är en del av Scripps Institution of Oceanography. Det innebär att jag någon gång i veckan får gå dit och hjälpa till med lite av varje. Allt från att berätta om hur pingviner håller sig varma i kylan och hjälpa besökande barn med att klistra bomullsbollar på bilder av pingviner (”penguinfluff”, hade klister och bomull överallt efteråt), till att traska runt på akvariet en kväll när ett stort läkemedelsföretag håller julfest där och berätta om sköldpaddan, och visa hajäggen där man ser mini-hajarna röra sig genom skalet. 

På helgerna kan allmänheten boka in sig på att ha födelsedagskalas på akvariet, och sådana fick jag hjälpa till vid både denna och förra helgen. Det var något av en kulturchock första gången. Jag hade ingen aning om att man kunde göra födelsedagskalas till en sådan stor grej. Det är snacks, pizza, tårta, inträde och guidad visning till akvariet, inklusive särskilda interaktiva upplevelser där man får klappa hajar, för alla barn och deras föräldrar och presentpåsar till alla gäster. När jag var liten åt man korv med bröd och gick till parken och lekte stafett när det var kalas (men kanske är för att jag börjar bli gammal som gatan?). Jag var rätt förbluffad, och lägg till detta att brandlarmet gick på grund av en bagel som brann upp i mikrovågsugnen i personalköket så hela akvariet fick utrymmas, och försök hålla koll på 15 sexåringar höga på sockriga snacks bland 300+ andra besökare, och du har en minnesvärd lördag…

Men det är kul på akvariet, och jag får gå runt och titta hur mycket jag vill efter mina skift. Här är några bilder. Uppifrån och ner är det en sjödrake, California Moray Eel och en jättebläckfisk.

Nu är det ju officiellt december också vilket innebär att jag inte längre kan protestera när det ska spelas julmusik (jag har en kvot för hur mycket ”jingle bells” jag klarar på en dag). I The ÅÄÖ-Sorority House har vi både druckit saftglögg och bakat (svenska) lussebullar och pepparkakor, gått på julmingel med renhorn/julgranar på huvudet, byggt ihop pepparkakshus från IKEA och julpyntat med handklippta snöflingor. Och så hade vi ett stort blandat gäng svenskar och amerikaner över på ”Swedish Julknytis” där alla fick ta med sig något. Tror att vi hade det mesta som finns på ett svenskt julbord. IKEA levererade köttbullar och sill, det fanns ägg och potatis, lax, ost och grönkål. Inte fy skam. Men helt ärligt känner jag mig ganska klar med julen redan. I alla fall ett litet tag framöver…

Nu ska jag återgå till att plugga.
Som vanligt tack för att du läser, det tar jag inte för givet.

Bulldogs och bra utsikt

Phew.
Kanske ett underligt sätt att starta ett blogginlägg på, men det sammanfattar de senaste två veckorna ganska väl. Efter att ha tagit mig hem från Memphis fylldes fyra dagar i San Diego av ett midterm, ett fotojobb på en konferens och allt möjligt annat som tvättmaskinshaveri och sushi-middag innan jag packade väskan igen och flög till Atlanta, Georgia. Min kusin är uppvuxen där och det var länge sedan vi sågs. Resten av hans familj (mamma, styvfar och halvsyskon) har jag knappt ens träffat.

Jag anlände en sen fredagkväll och gick upp tidigt (supertidigt om man är jetlaggad) för att åka till Athens och University of Georgia för att kolla på fotbollsmatch. Amerikansk fotboll alltså, sådan där ”fot”boll man spelar med händerna… Jag hade väntat mig lite av ett spektakel, men inte en show av den kalibern jag fick se. Tiotusentals Georgia Bullgogs-fans klädda i rött, svart och vitt fyllde den enorma stadion mitt på campus. Som tur var smälte jag bra in med svarta jeans och en röd jacka. Vissa skulle kanske kalla det tur, andra skicklighet, närmast sanningen är nog dock: ”på resa med bara en liten ryggsäck och brist på rena kläder pga tidigare nämnda tvättmaskinshaveri”.



Detta var ändå bara college-fotboll, men jösses Amalia, det var nationalsång, ett 100+ personer starkt marchingband (där min kusins yngre halvbror spelar trummor), amerikanska flaggor, maskotar (japp, plural: en riktigt bulldog och en kille i bulldogkostym), hyllningar till krigsveteraner, Coca-cola reklam (företaget grundades i Atlanta), flera olika cheerleader grupper och en rökmaskin. Fullt hålligång. The Bulldogs hade lekstuga och vann stort över University of Massachusetts och jag var fortfarande mållös flera dagar efteråt.



Resten av veckan tillbringades med diverse aktiviteter kring det lilla samhället utanför Atlanta där släkten bor. Vi var och kollade in staden Marietta, hikade och såg på monument över inbördeskriget, var och bowlade och spelade frisbeegolf. Hela hushållet är supermusikaliska, så det blev en hel del jam-sessions också. En dag åkte vi in till downtown Atlanta, gick längs ”The Beltline”, åkte elsparkcyklar, var och kollade på en väldigt hipster ”market” eller galleria, och gick i botaniska trädgården och Piedmont Park.

Veckans höjdpunkt var såklart ändå Thanksgiving som firades 22e november.
Jag har inte firat Thanksgiving på riktigt innan, och visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Kalkon? Fotboll på TV? Mer kalkon?
Världens bästa värdar fixade dock en massa vegansk mat (en massa mat i allmänhet), och Thanksgiving tillbringades med att assistera i köket, skjuta luftgevär på ölburkar och dricka whisky (vi är ju ändå i södern liksom), äta god mat, spela musik och skratta tills jag kiknade med en massa olika och roliga människor som bjöds in och dök upp till höger och vänster. Jag fick också lära mig att göra masken och dansa till Queen, och tar med mig att det viktigaste här i livet ändå måste vara att få vara sig själv och få omge sig med människor man tycker om.
Det är jag tacksam för.

Efter en smidig flygresa, med fantastik utsikt, tillbaka till San Diego sitter jag och skriver detta, tidigt som tusan en lördagsmorgon tack vare lite jetlag, och tänker att det är ändå skönt att vara tillbaka i Kalifornien.

Igår kväll tog jag mig ner till stranden och såg solen trilla ner bakom havet.
Fick nypa mig lite i armen så fint det var.



Jag kan knappt tro att jag redan varit här i mer än två månader, att det snart är slut på denna termin och dags att fira jul. Livet snurrar på, det är inte perfekt, men det är väldigt vackert ändå.

Som vanligt, tack för att du läst ända hit och ta hand om dig!  

Memphis och Mississippi

I veckan kom Santa Ana till Kalifornien.
Det är katabatiska vindar, vindar som går nerför sluttningar på grund av gravitationen, från nordöst. När de sjunker ner mot kusten värms de adiabatiskt och blir varma och torra, vilket  medför stor risk för skogsbränder. Tyvärr härjar förödande bränder både i norra och södra Kalifornien för tillfället och de har krävt både liv och orsakat stora skador. San Diego är säkert för tillfället, men det är självklart tragiskt att se.

I fredags lämnade jag Kalifornien och begav mig mot Tennessee.
Två flygplan, två tidszoner och ett temperaturfall på ungefär 40 grader (okej, 40° i Farenheit, 22° i Celcius) senare landade jag i Memphis där min Farfar bor tillsammans med Pam. (Han är från Skåne, men har bott i USA de senaste 35 åren och Pam är från Memphis).

Memphis bjöd på kallt (väldigt kallt om den inre termostaten är satt på San Diego temperatur), klart väder och höstfärger på löven som strösslade vägarna. Vi besökte Shelby Farms, en gammal fänglelsebondgård där man odlade jordnötter nu omgjord till park, och hunden Thor, en welsh terrier som gillar att bli kliad på magen och är bra på att tigga mat, (han väger som 1.5 welsh terrier, men har ett ego för fyra enligt Farfar), försökte bråka med en minst dubbelt så stor german shepard. Det var mindre framgångsrikt.


Jag fick också följa med på en road trip genom hela Memphis på jakt efter väggmålningar, lyssna på jazz i bilen och promenera längs Mississippi och se solen gå ner över Arkansas i väst.




Memphis påstås vara känt för två saker, sin barbeque och Elvis. Det förstnämnda åtnjöts i form av tofu, och det sistnämnda innebar självklart ett besök på Graceland. The Mansion, The Air Planes, The Automobiles och The Costumes. The Full Tour. Även om jag inte är ett inbitet Elvis-fan så kan jag säga att det var en upplevelse.

Jag har också hunnit med att promenera över floden Mississippi på en ny gångbro som har byggts, så tekniskt sett har jag satt min fot i Arkansas också (vem har inte det på sin bucket list liksom?).

När regnet kom under måndagen (Veterans Day som är en helgdag) blev det ett besök på The Civil Rights Museum vid The Lorraine Motel där Martin Luther King Jr mördades. Det var mycket välgjort och tankeväckande, och det kommer ta ett tag att processa hur upp och nervänt samhället varit genom historien och hur människor kunde bete sig så illa mot varandra, men också hur modiga de som slogs mot mänskliga rättigheter var. 

Sedan var det dags att bege sig till Memphis flygplats där dessa rader skrivs. Lukten av friterade pommes från de fyra olika matställen som finns här (BBQ, Hamburgare, BBQ med kyckling, eller BBQ med sport på TV-skärmar) är genomträngande. Men, förhoppningsvis kommer jag hem till San Diego ikväll, trots en omläggning av rutten via Dallas istället för Phoenix på grund av förseningar.

Som vanligt, tack för att du läser om du tagit dig ända hit, och ha en bra vecka.

Tack och hej!

Fejkblod och febrila studier

Överlevde både midterm-vecka och Halloween.

Jag kan inte påstå att Halloween är något jag firat särskilt mycket i Sverige, men här är det definitivt en av de stora högtiderna som det spenderas mycket tid och pengar på. Vi valde att bjuda in en massa folk hem till oss dagen efter ”riktiga” Halloween (som firas 31 oktober) eftersom många hade midterms.

Det visade sig att partyförberedelser är väldigt bra om man vill prokrastinera att plugga till midterms, men med lite lagom pysslande och lite vanligt svart och vitt papper, sax och klister tycker jag att vi fick till det ganska okej med dekorationer, till och med jämfört med grannarnas avancerade spöken, häxor och skelett.

Vi bestämde oss för att klä ut oss till de fyra karaktärerna från filmen Mean Girls, därav allt det rosa (jo, partyt skulle egentligen varit på en onsdag – om du sett filmen förstår du denna referens), men med lite Halloween-smink blev det läskigt. Det var fejkblod, påklistrade ärr, spöken, spindelväv och beer pong i källaren.

”The ÅÄÖ Sorority” är vad vi kallar oss, vi som bor i huset. ”Greek life”, det vill säga fraternities och sororities med en massa grekiska bokstäver till namn som håller i partyn är en stor grej här, men det känns lite kostsamt och mest anpassat för förstaårselever, så vi kör på vår egen svenska sorority – ÅÄÖ (väldigt fyndigt, eller hur?).

Förutom fejkblod och febrila studier har veckan också bjudit på häftiga vyer över San Diego när dimman rullat in. Relativt Sverige är det inte särskilt kallt här, men temperaturskillnaderna mellan natt och dag, och skillnaden mellan land och hav, är tillräckligt för att skapa vita massor, men det har jag ingen bild på, för det är bara vitt…

Nästa vecka väntar förhoppningsvis lite lugnare tempo, och en tur till Memphis.
Ha det fint!