Phew.
Kanske ett underligt sätt att starta ett blogginlägg på, men det sammanfattar de senaste två veckorna ganska väl. Efter att ha tagit mig hem från Memphis fylldes fyra dagar i San Diego av ett midterm, ett fotojobb på en konferens och allt möjligt annat som tvättmaskinshaveri och sushi-middag innan jag packade väskan igen och flög till Atlanta, Georgia. Min kusin är uppvuxen där och det var länge sedan vi sågs. Resten av hans familj (mamma, styvfar och halvsyskon) har jag knappt ens träffat.

Jag anlände en sen fredagkväll och gick upp tidigt (supertidigt om man är jetlaggad) för att åka till Athens och University of Georgia för att kolla på fotbollsmatch. Amerikansk fotboll alltså, sådan där ”fot”boll man spelar med händerna… Jag hade väntat mig lite av ett spektakel, men inte en show av den kalibern jag fick se. Tiotusentals Georgia Bullgogs-fans klädda i rött, svart och vitt fyllde den enorma stadion mitt på campus. Som tur var smälte jag bra in med svarta jeans och en röd jacka. Vissa skulle kanske kalla det tur, andra skicklighet, närmast sanningen är nog dock: ”på resa med bara en liten ryggsäck och brist på rena kläder pga tidigare nämnda tvättmaskinshaveri”.



Detta var ändå bara college-fotboll, men jösses Amalia, det var nationalsång, ett 100+ personer starkt marchingband (där min kusins yngre halvbror spelar trummor), amerikanska flaggor, maskotar (japp, plural: en riktigt bulldog och en kille i bulldogkostym), hyllningar till krigsveteraner, Coca-cola reklam (företaget grundades i Atlanta), flera olika cheerleader grupper och en rökmaskin. Fullt hålligång. The Bulldogs hade lekstuga och vann stort över University of Massachusetts och jag var fortfarande mållös flera dagar efteråt.



Resten av veckan tillbringades med diverse aktiviteter kring det lilla samhället utanför Atlanta där släkten bor. Vi var och kollade in staden Marietta, hikade och såg på monument över inbördeskriget, var och bowlade och spelade frisbeegolf. Hela hushållet är supermusikaliska, så det blev en hel del jam-sessions också. En dag åkte vi in till downtown Atlanta, gick längs ”The Beltline”, åkte elsparkcyklar, var och kollade på en väldigt hipster ”market” eller galleria, och gick i botaniska trädgården och Piedmont Park.

Veckans höjdpunkt var såklart ändå Thanksgiving som firades 22e november.
Jag har inte firat Thanksgiving på riktigt innan, och visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Kalkon? Fotboll på TV? Mer kalkon?
Världens bästa värdar fixade dock en massa vegansk mat (en massa mat i allmänhet), och Thanksgiving tillbringades med att assistera i köket, skjuta luftgevär på ölburkar och dricka whisky (vi är ju ändå i södern liksom), äta god mat, spela musik och skratta tills jag kiknade med en massa olika och roliga människor som bjöds in och dök upp till höger och vänster. Jag fick också lära mig att göra masken och dansa till Queen, och tar med mig att det viktigaste här i livet ändå måste vara att få vara sig själv och få omge sig med människor man tycker om.
Det är jag tacksam för.

Efter en smidig flygresa, med fantastik utsikt, tillbaka till San Diego sitter jag och skriver detta, tidigt som tusan en lördagsmorgon tack vare lite jetlag, och tänker att det är ändå skönt att vara tillbaka i Kalifornien.

Igår kväll tog jag mig ner till stranden och såg solen trilla ner bakom havet.
Fick nypa mig lite i armen så fint det var.



Jag kan knappt tro att jag redan varit här i mer än två månader, att det snart är slut på denna termin och dags att fira jul. Livet snurrar på, det är inte perfekt, men det är väldigt vackert ändå.

Som vanligt, tack för att du läst ända hit och ta hand om dig!