Blog

Värdelöst vetande och volontärarbete

Hej,
Hoppas du har det bra och att december fört med sig lite julkänsla, vart i världen du nu än befinner dig.

Detta blir ett inlägg utan så mycket bilder och med mer text. Ibland är det skönt att inte ha med sin kamera, man tvingas se världen med båda ögonen och vara här och nu utan att leta bästa ljuset och kompositionen. Istället slänger jag in en bild på mig och mina kära syskon som kommer och hälsar på mig om bara två veckor, vilket jag ser väldigt mycket fram emot.

Allt är bra i San Diego. De senaste två veckorna har det regnat sammanlagt tre hela dagar. Det har forsat längs gatorna och varit ”flash flood” varning i hela vårt område. Lite regn här är ungefär vad snökaos är hemma, man blir ursäktad om man kommer sent och lärarna säger att man hör till de modiga som trotsar vädrets makter. Kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt, men allt handlar om perspektiv antar jag. 

Men nu är solen framme igen, termometern visar 20 grader och ordningen är återställd. Vi är officiellt klara med all undervisning för denna termin och har bara ”finals week” kvar. Jag ska skriva slutprov i alla mina tre kurser i slutet av nästa vecka, och har således några dagar på mig att trycka in allt möjligt oceanografi-relaterat i huvudet. 

Aningen värdelösa men intressanta fakta jag lärt mig i skolan på sistone (men som inte lär komma på ett prov):
– Vi kan bevisa att det funnits marina parasiter ungefär lika länge det funnits andra marina djur bland annat genom att titta på fossilerat hajbajs och se spår av bandmaskar.

– El Nino heter just så (”pojken” på spanska) eftersom det uppträder kring jul när vi firar jesubarnets födelse. I år är sannolikheten för ett vi får ett El Nino år ungefär 80% baserat på de något förhöjda havstemperaturer vi har utanför Kaliforniens kust. El Nino är, i korthet, ett fenomen som innebär att de vindar som normalt blåser varmt ytvatten västerut längs ekvatorn, från Nord- och Sydamerikas västkust till Oceanien, av flera olika samspelande anledningar avtar. Normalt blåser ytvattnet bort och låter kallt näringsrikt vatten välla upp från djupet vilket ger ett bra fiske, men under El Nino år får vi istället varmt vatten utanför Amerika, torka lite över allt och dåligt fiske.

– Skandinavien har producerat en ansenlig mängd framstående oceanografer och fysiker. Jag har försökt lära min Professor i oceanografi att säga ”Ekman” med betoning på ”e”, men det går sådär, de vill hellre betona ”k” här, och säga ”Äkkmann”. Hursom, Ekman var professor vid Lunds Universitet och har löst en massa superviktiga ekvationer som beskriver hur vinden, tillsammans med corioliskrafter, får havet att strömma på ett visst sätt. Rossby har fått namnge så kallade planetära vågor, och Bjerknes och Sverdrup (norrmän) har beskrivit och tagit fram ekvationer för hur massa och energi bevaras i haven.

– Mannen som kom på hur vi kan dela upp fluiders rörelser över olika kroppar i gränsskikt och således löste problem inom strömningslära som varit olösta sedan Newton, han hette Prandtl och 1909 fick han gifta sig med sin PhD-handledares dotter vilket var kutym på den tiden.

(Jag förvarnade faktiskt att det var lite värdelöst vetande… Men om inte annat så kanske de kan påminna om att det är en väldigt stor värld där ute, att det finns massor med saker att upptäcka, och att det finns något för alla att nörda ner sig i. Men lite nyfikenhet kommer man långt.)

I övrigt har jag precis officiellt blivit volontär för det stora akvariet (Birch Aquarium) som är en del av Scripps Institution of Oceanography. Det innebär att jag någon gång i veckan får gå dit och hjälpa till med lite av varje. Allt från att berätta om hur pingviner håller sig varma i kylan och hjälpa besökande barn med att klistra bomullsbollar på bilder av pingviner (”penguinfluff”, hade klister och bomull överallt efteråt), till att traska runt på akvariet en kväll när ett stort läkemedelsföretag håller julfest där och berätta om sköldpaddan, och visa hajäggen där man ser mini-hajarna röra sig genom skalet. 

På helgerna kan allmänheten boka in sig på att ha födelsedagskalas på akvariet, och sådana fick jag hjälpa till vid både denna och förra helgen. Det var något av en kulturchock första gången. Jag hade ingen aning om att man kunde göra födelsedagskalas till en sådan stor grej. Det är snacks, pizza, tårta, inträde och guidad visning till akvariet, inklusive särskilda interaktiva upplevelser där man får klappa hajar, för alla barn och deras föräldrar och presentpåsar till alla gäster. När jag var liten åt man korv med bröd och gick till parken och lekte stafett när det var kalas (men kanske är för att jag börjar bli gammal som gatan?). Jag var rätt förbluffad, och lägg till detta att brandlarmet gick på grund av en bagel som brann upp i mikrovågsugnen i personalköket så hela akvariet fick utrymmas, och försök hålla koll på 15 sexåringar höga på sockriga snacks bland 300+ andra besökare, och du har en minnesvärd lördag…

Men det är kul på akvariet, och jag får gå runt och titta hur mycket jag vill efter mina skift. Här är några bilder. Uppifrån och ner är det en sjödrake, California Moray Eel och en jättebläckfisk.

Nu är det ju officiellt december också vilket innebär att jag inte längre kan protestera när det ska spelas julmusik (jag har en kvot för hur mycket ”jingle bells” jag klarar på en dag). I The ÅÄÖ-Sorority House har vi både druckit saftglögg och bakat (svenska) lussebullar och pepparkakor, gått på julmingel med renhorn/julgranar på huvudet, byggt ihop pepparkakshus från IKEA och julpyntat med handklippta snöflingor. Och så hade vi ett stort blandat gäng svenskar och amerikaner över på ”Swedish Julknytis” där alla fick ta med sig något. Tror att vi hade det mesta som finns på ett svenskt julbord. IKEA levererade köttbullar och sill, det fanns ägg och potatis, lax, ost och grönkål. Inte fy skam. Men helt ärligt känner jag mig ganska klar med julen redan. I alla fall ett litet tag framöver…

Nu ska jag återgå till att plugga.
Som vanligt tack för att du läser, det tar jag inte för givet.

Bulldogs och bra utsikt

Phew.
Kanske ett underligt sätt att starta ett blogginlägg på, men det sammanfattar de senaste två veckorna ganska väl. Efter att ha tagit mig hem från Memphis fylldes fyra dagar i San Diego av ett midterm, ett fotojobb på en konferens och allt möjligt annat som tvättmaskinshaveri och sushi-middag innan jag packade väskan igen och flög till Atlanta, Georgia. Min kusin är uppvuxen där och det var länge sedan vi sågs. Resten av hans familj (mamma, styvfar och halvsyskon) har jag knappt ens träffat.

Jag anlände en sen fredagkväll och gick upp tidigt (supertidigt om man är jetlaggad) för att åka till Athens och University of Georgia för att kolla på fotbollsmatch. Amerikansk fotboll alltså, sådan där ”fot”boll man spelar med händerna… Jag hade väntat mig lite av ett spektakel, men inte en show av den kalibern jag fick se. Tiotusentals Georgia Bullgogs-fans klädda i rött, svart och vitt fyllde den enorma stadion mitt på campus. Som tur var smälte jag bra in med svarta jeans och en röd jacka. Vissa skulle kanske kalla det tur, andra skicklighet, närmast sanningen är nog dock: ”på resa med bara en liten ryggsäck och brist på rena kläder pga tidigare nämnda tvättmaskinshaveri”.



Detta var ändå bara college-fotboll, men jösses Amalia, det var nationalsång, ett 100+ personer starkt marchingband (där min kusins yngre halvbror spelar trummor), amerikanska flaggor, maskotar (japp, plural: en riktigt bulldog och en kille i bulldogkostym), hyllningar till krigsveteraner, Coca-cola reklam (företaget grundades i Atlanta), flera olika cheerleader grupper och en rökmaskin. Fullt hålligång. The Bulldogs hade lekstuga och vann stort över University of Massachusetts och jag var fortfarande mållös flera dagar efteråt.



Resten av veckan tillbringades med diverse aktiviteter kring det lilla samhället utanför Atlanta där släkten bor. Vi var och kollade in staden Marietta, hikade och såg på monument över inbördeskriget, var och bowlade och spelade frisbeegolf. Hela hushållet är supermusikaliska, så det blev en hel del jam-sessions också. En dag åkte vi in till downtown Atlanta, gick längs ”The Beltline”, åkte elsparkcyklar, var och kollade på en väldigt hipster ”market” eller galleria, och gick i botaniska trädgården och Piedmont Park.

Veckans höjdpunkt var såklart ändå Thanksgiving som firades 22e november.
Jag har inte firat Thanksgiving på riktigt innan, och visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Kalkon? Fotboll på TV? Mer kalkon?
Världens bästa värdar fixade dock en massa vegansk mat (en massa mat i allmänhet), och Thanksgiving tillbringades med att assistera i köket, skjuta luftgevär på ölburkar och dricka whisky (vi är ju ändå i södern liksom), äta god mat, spela musik och skratta tills jag kiknade med en massa olika och roliga människor som bjöds in och dök upp till höger och vänster. Jag fick också lära mig att göra masken och dansa till Queen, och tar med mig att det viktigaste här i livet ändå måste vara att få vara sig själv och få omge sig med människor man tycker om.
Det är jag tacksam för.

Efter en smidig flygresa, med fantastik utsikt, tillbaka till San Diego sitter jag och skriver detta, tidigt som tusan en lördagsmorgon tack vare lite jetlag, och tänker att det är ändå skönt att vara tillbaka i Kalifornien.

Igår kväll tog jag mig ner till stranden och såg solen trilla ner bakom havet.
Fick nypa mig lite i armen så fint det var.



Jag kan knappt tro att jag redan varit här i mer än två månader, att det snart är slut på denna termin och dags att fira jul. Livet snurrar på, det är inte perfekt, men det är väldigt vackert ändå.

Som vanligt, tack för att du läst ända hit och ta hand om dig!  

Memphis och Mississippi

I veckan kom Santa Ana till Kalifornien.
Det är katabatiska vindar, vindar som går nerför sluttningar på grund av gravitationen, från nordöst. När de sjunker ner mot kusten värms de adiabatiskt och blir varma och torra, vilket  medför stor risk för skogsbränder. Tyvärr härjar förödande bränder både i norra och södra Kalifornien för tillfället och de har krävt både liv och orsakat stora skador. San Diego är säkert för tillfället, men det är självklart tragiskt att se.

I fredags lämnade jag Kalifornien och begav mig mot Tennessee.
Två flygplan, två tidszoner och ett temperaturfall på ungefär 40 grader (okej, 40° i Farenheit, 22° i Celcius) senare landade jag i Memphis där min Farfar bor tillsammans med Pam. (Han är från Skåne, men har bott i USA de senaste 35 åren och Pam är från Memphis).

Memphis bjöd på kallt (väldigt kallt om den inre termostaten är satt på San Diego temperatur), klart väder och höstfärger på löven som strösslade vägarna. Vi besökte Shelby Farms, en gammal fänglelsebondgård där man odlade jordnötter nu omgjord till park, och hunden Thor, en welsh terrier som gillar att bli kliad på magen och är bra på att tigga mat, (han väger som 1.5 welsh terrier, men har ett ego för fyra enligt Farfar), försökte bråka med en minst dubbelt så stor german shepard. Det var mindre framgångsrikt.


Jag fick också följa med på en road trip genom hela Memphis på jakt efter väggmålningar, lyssna på jazz i bilen och promenera längs Mississippi och se solen gå ner över Arkansas i väst.




Memphis påstås vara känt för två saker, sin barbeque och Elvis. Det förstnämnda åtnjöts i form av tofu, och det sistnämnda innebar självklart ett besök på Graceland. The Mansion, The Air Planes, The Automobiles och The Costumes. The Full Tour. Även om jag inte är ett inbitet Elvis-fan så kan jag säga att det var en upplevelse.

Jag har också hunnit med att promenera över floden Mississippi på en ny gångbro som har byggts, så tekniskt sett har jag satt min fot i Arkansas också (vem har inte det på sin bucket list liksom?).

När regnet kom under måndagen (Veterans Day som är en helgdag) blev det ett besök på The Civil Rights Museum vid The Lorraine Motel där Martin Luther King Jr mördades. Det var mycket välgjort och tankeväckande, och det kommer ta ett tag att processa hur upp och nervänt samhället varit genom historien och hur människor kunde bete sig så illa mot varandra, men också hur modiga de som slogs mot mänskliga rättigheter var. 

Sedan var det dags att bege sig till Memphis flygplats där dessa rader skrivs. Lukten av friterade pommes från de fyra olika matställen som finns här (BBQ, Hamburgare, BBQ med kyckling, eller BBQ med sport på TV-skärmar) är genomträngande. Men, förhoppningsvis kommer jag hem till San Diego ikväll, trots en omläggning av rutten via Dallas istället för Phoenix på grund av förseningar.

Som vanligt, tack för att du läser om du tagit dig ända hit, och ha en bra vecka.

Tack och hej!

Fejkblod och febrila studier

Överlevde både midterm-vecka och Halloween.

Jag kan inte påstå att Halloween är något jag firat särskilt mycket i Sverige, men här är det definitivt en av de stora högtiderna som det spenderas mycket tid och pengar på. Vi valde att bjuda in en massa folk hem till oss dagen efter ”riktiga” Halloween (som firas 31 oktober) eftersom många hade midterms.

Det visade sig att partyförberedelser är väldigt bra om man vill prokrastinera att plugga till midterms, men med lite lagom pysslande och lite vanligt svart och vitt papper, sax och klister tycker jag att vi fick till det ganska okej med dekorationer, till och med jämfört med grannarnas avancerade spöken, häxor och skelett.

Vi bestämde oss för att klä ut oss till de fyra karaktärerna från filmen Mean Girls, därav allt det rosa (jo, partyt skulle egentligen varit på en onsdag – om du sett filmen förstår du denna referens), men med lite Halloween-smink blev det läskigt. Det var fejkblod, påklistrade ärr, spöken, spindelväv och beer pong i källaren.

”The ÅÄÖ Sorority” är vad vi kallar oss, vi som bor i huset. ”Greek life”, det vill säga fraternities och sororities med en massa grekiska bokstäver till namn som håller i partyn är en stor grej här, men det känns lite kostsamt och mest anpassat för förstaårselever, så vi kör på vår egen svenska sorority – ÅÄÖ (väldigt fyndigt, eller hur?).

Förutom fejkblod och febrila studier har veckan också bjudit på häftiga vyer över San Diego när dimman rullat in. Relativt Sverige är det inte särskilt kallt här, men temperaturskillnaderna mellan natt och dag, och skillnaden mellan land och hav, är tillräckligt för att skapa vita massor, men det har jag ingen bild på, för det är bara vitt…

Nästa vecka väntar förhoppningsvis lite lugnare tempo, och en tur till Memphis.
Ha det fint!

Rörmokeri och varma källor

Det är inte så att jag inte har det bra här borta i Kalifornien, men, for the record, så vill jag bara understryka att alla dagar verkligen inte är solsken och strandhäng. Veckans höjdpunkt var, förutom att skriva ett svårt midterm, att lösa ett stopp i köksvasken vilket krävde all möjlig finess och runtkrypande på ett köksgolv täckt av smutsigt diskvatten i ett försök att leka rörmokare. Inte det minsta glamoröst, men vi löste det tillslut.

Till helgen kom en kom en kompis från min klass i Lund på snabbvisit till Kalifornien som avslut på sitt sommarjobb i Kansas. Vi drog på roadtrip en lördag morgon, tillsammans med en Los Angeles-baserad kompis till henne, med en liten hike och varma källor i sikte.
Men ingenting gick riktigt som planerat.

Google maps ledde oss fel (eller så var det vårt fel som litade på Google maps) och efter ganska seriös off-road körning på vad som knappt kan kallas farbar grusväg med en liten Honda Fit (genomförbart, men inget jag skulle rekommendera för de med svaga nerver) fick vi lämna bilen och gå sista biten till grindstugan vid starten på turen vi skulle gå. Varmt och svettigt var det. Efter en liten detour (vi fick gå tillbaka och hämta bilen och köra hela vägen tillbaka och runt en annan väg innan de släppte in oss…), traskade vi tillslut längs en sandig stig med fantastik utsikt.


Stigen är en del av PCT (Pacific Crest Trail, en legendarisk turled längs hela Nordamerikanska västkusten) och det fanns en flod och tektoniskt varma källor i botten på en av ravinerna. Kanske att jag hade väntat mig en lite mer orörd naturupplevelse, men det är ju mycket folk överallt här i Kalifornien (nästa fyra gånger så många som i Sverige fast på samma yta) och klockan började närma sig sen eftermiddag, så självklart var vi inte först på plats.

Och tror ni inte att vi sitter i en av källorna och pratar svenska med varandra och plötsligt hör ”Är ni också från Sverige?” och att det är ett gäng utbytesstudenter från Lunds Universitet som åkt till UC Santa Barbara som sitter där bredvid oss och vi inser att vi har gemensamma vänner? Som sagt, världen må vara stor, men på vissa ställen finns det mycket folk i den.

Vi traskade upp ur ravinen och fångade de sista solstrålarna innan de dök ner bakom horisonten vilket var ganska mäktigt. Väl tillbaka i civilisationen (asfalterad bilväg är ändå bra trevligt ibland…) insåg vi att jag missat sista bussen tillbaka till San Diego och fick således planera för att sova en natt med de andra i LA och åka tillbaka nästa dag. Väl tillbaka i LA och på väg in i duschen insåg dock min kompis att hennes flyg gick tidigt söndag morgon, inte sent söndag kväll, och vi fick göra en ”midnight run” till LAX och vinka av henne. Vi åkte hem igen, jag sov några timmar innan jag gick upp med solen som lyste morgonröd över Los Angeles-förorten och haffade en Uber där chauffören körde mig i 180 knyck genom stan till busstationen, med Lady Gaga på högsta volym hela vägen. Jag klev på en Greyhound buss, såg södra Kalifornien insvept i dimma rulla förbi utanför fönstret och anlände välbehållen i San Diego ungefär 30 timmar efter att jag först lämnade.

Som sagt, ingenting gick riktigt som planerat, men det var ganska roligt ändå.
Stoppet i köksvasken också. I alla fall efteråt. Det finns guldkorn i alla situationer.

I veckan väntar fler midterms. Och Halloween.
Vet inte vad jag är mest nervös över.

Tack för att du läste ända hit. Ha en riktigt bra vecka!