Blog

English Blog

Rain and ramblings

  • February 3, 2019February 3, 2019

Hi,
Feels like forever I sat down to write a few lines here. I guess ”forever” is a relative term, but anyways, here I am again with a couple of photographs and some more or less well formulated thoughts on life in general.

It’s ben raining in San Diego lately. A lot. A lot for being this place anyways. The water has been rushing down the hill to Scripps, and in one of my courses I’m taking this quarter I’m writing a paper on how rainfall relates to the water quality in the ocean. All the studies I’ve read about what the runoff carries with it have made me quite hesitant to jump in the water right after the heavens have opened.

I barely even noticed at first, but all this water kind of kicked off spring over here. The tree by the neighbourhood pool that all of fall and winter have been dropping its leaves into the pool (to the dismay of the pool keeper) is now suddenly covered in tiny white flowers. The rosemary bush on the path behind the house is purple, as is the unidentified tree next to it. On the way down to Scripps I’m suddenly seeing burgeoning fresh grass on what used to be dust, and where I thought nothing could grow. It’s February already and I guess these signs of spring are similar to finding snowdrops on the ground back home. It’s pretty anyhow.

Four weeks of this quarter have already passed and I’m taking four quite different courses. The first is about the cryosphere and the climate system. The cryosphere is what you call the parts of Earth containing frozen water, that is, sea ice, glaciers, snow and permafrost. It’s very interesting, but the articles we get to read are not very uplifting. Melting ice, disrupted precipitation patterns that will effect millions (California for example is heavily dependent on snowfall i the High Sierras for its water supply), enormous amounts of green house gases (carbon dioxide and methane) that will be released from thawing permafrost as the world warms. Ironically, it’s extremely cold in many places in the US right now. The Midwest have experienced temperatures of almost -30°C and a certain president that doesn’t seem to understand that this is also a part of climate change (the polar vortex is disrupted by abnormal high pressure zones) tweets ”bring back global warming!”. Sometimes you start wondering where the world is going.
(The picture is from Riksgränsen, Northern Sweden, I’m missing the snow a little bit.)

The second course I’m taking is a course where we’re looking at instruments used in marine research. My group is focusing on a pH meter that we’ve brought back from deployment in a lagoon just north of San Diego. We get to pick it apart, clean and service it, build new battery packs for it, and the calibrate and test it before we put it back out there. Very hands on, which I enjoy. 

The third course is a programming course where we’re learning Python (yep, it’s actually named after Monty Python). Also very hands on, that’s the only way to learn how to programming, and much more fun than I thought it would be.

Last but not least I’m also taking a course called ”Climate Change and Global Health”. Our professor is from France and sometimes a little hard to understand, but it’s such an interesting course. We’re people from a bunch of different programs and majors (but I’m the only Earth Science student), and the class discussions are always good. We learn about different aspects of climate change, toxicology, epidemiology and look at different studies and how they’ve used statistics. The main conclusion we’ve reached is that climate change definitely is a socioeconomic issue. In each and every area we’ve looked at, heat waves, food security, vector and water borne diseases et cetera it’s always the already vulnerable that will be hit the hardest in the future. Climate change will primarily cement the gaps that already exist.

It’s not all rain in San Diego, and can’t break the trend and do a blog post without a picture of a pretty sunset now can I?

It’s interesting to realise that not everyone has realised what issues we are facing. I feel I’ve had this explained to me about a gazillion times and I believe that you could ask any fifth grader in Sweden what the green house effect is and they’ll explain it to you. It’s been an eye opener to come here and realise some people are not necessarily seeing it the same way. Some are hesitant to wether it’s really as bad as they say, drive their car 500 me to the grocery store to get milk and won’t sort their trash (I mean it is messy and smelly, right?), and maybe think that this is a problem for future generations, or that it won’t matter whet the individual does (there are so many people who are s much worse). It’s definitely a more convenient way of thinking about it than actually scrutinise your habits and make those changes (sort your trash, drive less, change your diet etc).

You could feel a little angry and disappointed for less I believe. Sometimes it seems like people just don’t get it and lack respect for nature, and by extension themselves and everyone around them. This weekend I was supposed to be going to Joshua Tree National Park on a camping trip organised by the sports club at school. But as there’s been a government shutdown (Mr T does it again…) all the government employees that normally work in the park haven’t been payed, and for the past month the gates have been open. People have been running all over the park, littering, cutting down trees, and destroying roads and campgrounds. It’s going to take years for the park to recover and our trip there was cancelled. Tragic.

Instead I’ve been home in San Diego all weekend studying with the rain pouring down outside the window. Maybe not as fun, but productive and I had time to sit down and write a few lines here.

As always, thanks for reading and take care!   

På svenska

Vatten och vårtecken

  • February 3, 2019February 3, 2019

Hej.
Det känns som evigheter sedan jag satte mig ner för att skriva några rader här. Jag antar att ”evighet” är ett relativt begrepp, men hursomhelst, här är jag igen med en liten hög med bilder och mer eller mindre välformulerade tankar om livet.

Det har regnat i San Diego på sistone. Mycket. Mycket för att var här i alla fall. Vattnet har forsat ner för backen till Scripps och i en av mina kurser skriver jag en uppsats om hur regn påverkar kvaliteten på vattnet. Alla studier jag läst om vad som flyter med när regnet rinner över staden och sedan ut i havet har gjort mig tveksam till att hoppa i havet omedelbart efter att himlen öppnat sig. 

Jag märkte det knappt, men allt vatten sparkade liksom igång våren här borta. Träden vid poolen som jag hela hösten och vintern har sett släppa sina löv i vattnet är nu plötsligt täckt av vita blommor. Rosmarinen i gången bakom huset är lila, och busken med stora blommor jag inte vet vad den heter likaså. På vägen ner till Scripps tittar spirande ljusgrönt gräs fram på marken som jag trodde var enbart damm. Det har hunnit bli februari och jag antar att dessa ”vårtecken” är ungefär som att hitta snödroppar i rabatten hemma så här års. Fint är det i alla fall.

Fyra veckor har gått av denna quartern och läser fyra ganska olika kurser. Den första handlar om kryosfären och klimatsystemet. Kryosfären är vad man kallar den del av jorden som innehåller fruset vatten, det vill säga havsis, glaciärer, snö och permafrost. Det är mycket intressant, men artiklarna vi får läsa är inte direkt upplyftande. Smältande isar, rubbade nederbördsmönster som kommer påverka miljoner människor, enorma mängder växthusgaser (koldioxid och metan) som hotar frigöras från tinande permafrost när världen blir varmare. 

Ironiskt nog är det just nu extremt kallt på många platser i USA. The Midwest (staterna mellan The Dakotas och Ohio typ) har haft det neråt minus 30°C, och en viss president som inte verkar fatta att detta också är en del av klimatförändringarna (polarjetströmmen rubbas av onormala högtryck) twittrar ”bring back global warming!”. Ibland undrar man vart världen är på väg. (Bilden är från Riksgränsen 2018, saknar snön lite…)

Den andra kursen jag läser är en kurs där vi tittar på mätinstrument som används i havsforskning. Min grupp tittar specifikt på en pH-mätare och vi har varit och hämtat upp mätare som varit utplacerade i en lagun precis norr om San Diego. Vi får plocka isär, tvätta och serva allting, bygga nya batteri-paket och sedan kalibrera och testa allting innan vi skickar ut dem igen. Mycket hands on vilket är jättekul. 

Den tredje kursen är en kurs i programmering i ett språk som heter Python (japp, det är faktiskt uppkallat efter Monty Python). Det är också mycket hands on, det är enda sättet att lära sig programmera, och mycket roligare än vad jag trodde det skulle vara.

Sist men inte minst läser jag också en kurs som heter Climate Change and Global Health. Vår professor kommer från Frankrike och är ibland lite svår att förstå, men det är en superintressant kurs. Vi är folk från en massa olika program (miljöingenjörer, pre-med studenter, statsvetare med flera, jag är dock den enda med min bakgrund i ”Earth Sciences”), och det blir alltid intressanta diskussioner. Vi får lära oss om olika aspekter av klimatförändringar, toxikologi och epidemiologi, titta på hur olika studier har använt statistik mer eller mindre korrekt, och läsa en massa olika artiklar. Kontentan av mycket av det vi läst är att klimatförändringar definitivt är ett socioekonomiskt problem. I vartenda ett av områdena vi tittat på, heat waves, food security, vector borne diseases, water borne diseases och så vidare, så är det de som redan är utsatta som kommer få det svårast i framtiden. Klimatförändringar kommer framförallt att förstärka de klyftor som redan finns.

(Det är inte bara regn i San Diego och jag kan ju inte bryta trenden att skriva något här utan att ha med minst en bild på en solnedgång?)

Det är lite intressant att inse att alla inte fattat vilka problem vi står inför. Jag själv tycker jag fått detta förklarat för mig en miljon gånger och tror att ungefär varenda femteklassare i Sverige kan tala om för dig vad växthuseffekten är om du frågar dem. Det har varit en ögonöppnare att komma hit och inse att folk inte ser det på samma sätt. Man tvekar lite på om det verkligen kan vara så illa ställt med klimatet som vissa påstår, man kör sin bil 500 meter till matbutiken och hem, sopsorterar inte (det är ju så jobbigt) och kanske tänker man att det är ett problem för framtida generationer, eller att det inte spelar någon roll vad jag som enskild individ gör när det är så många andra som är ”så mycket värre än vad jag är”. Det är ju definitivt ett bekvämare förhållningssätt än att faktist rannsaka sig själv och sina vanor och göra de där förändringarna som är inte obekväma till en början (sopsortera, köra mindre bil, lägga om sin diet till mer vegetariskt och så vidare).

Lite arg och besviken kan man bli. Ibland verkar det som om folk verkligen inte förstår och helt saknar respekt, för naturen, och därmed för både sig själva och alla runt omkring dem. Denna helgen skulle jag egentligen åkt till Joshua Tree National Park på en campingresa organiserad av skolan, men eftersom det har varit en ”government shutdown” (Mr T levererar igen…) så har de statsanställda som jobbar i Joshua Tree inte fått betalt och kunnat göra sitt jobb. Under en hel månad har dörrarna stått öppna och folk har skövlat, klottrat, fällt träd (de fantastiska träd parken är uppkallad efter) och kört sina bilar överallt. Det kommer ta många år för naturen att återhämta sig och vår resa dit blev inställd för att campingplatserna var förstörda. Så himla tråkigt.

Istället har jag varit hemma i San Diego och pluggat med regnet forsandes utanför. Kanske inte lika roligt, men ganska produktivt, och jag fick tid och ro att sätta mig ner och skriva lite här. 

Som alltid, tack för att du läst ända hit och ta hand om dig!

På svenska

San Fransisco och solen

  • January 10, 2019January 11, 2019

Är det bara jag som tycker att det nya året alltid börjar väldigt fort?
Innan man vet ordet av så är man halvvägs genom januari, på gott och ont. Jag välkomnar alltid ljusare tider, men det känns sällan som jag hinner med all den reflektion över det gångna året som man kanske skulle önska innan kalendern för det nya är full.

Nåväl, inte för att mitt jullov varit det minsta outhärdligt. Efter att ha lämnat Nicaragua mötte jag upp ett glatt, och något jetlaggat, gäng i San Fransisco och tillbringade tre dagar med att vakna av stök i köket på gränsen till okristligt tidigt (när tidigare nämnda jetlaggade gäng ville ha frukost), äta god mat, se Chinatown, traska minst tjugo tusen steg om dagen och cykla över Golden Gate bron. Det var en upplevelse, mycket folk i hela San Fransisco men det är en häftig stad och definitivt ett ställe jag gärna åker tillbaka till.

En av dagarna åkte vi lite norrut för att besöka nationalparken Muir Woods. Redwoodträden var så höga att till och med min pappa, som jag annars tycker är ganska lång, såg ut som en liten myra.

Efter några dagar San Fransisco packade vi in oss i en Range Rover som var stor på utsidan, men liten på insidan, och rullade söderut. Första stoppet var Monterey där det största intrycket gjordes av frukosten på ett café där pannkakorna var större än en pizzatallrik och serverades med extra allt. Vi passerade Carmel by the Sea, Santa Cruz, en massa stränder, fyrar, vackra klippor och tog oss igenom ett antal hårnålskurvor för att sedan landa i Morro Bay. Det är en liten fiskeby skyddad av en naturlig lagun och med en småbåtshamn full av både säl och utter.

Därifrån rullade vi nästa dag vidare till Solvang, en autentisk dansk by, mitt i Kalifornien. Komplett med wienerbröd,  stockstugor, (svenska) polkagrisar och en liten sjöjungfrustaty. Till sist kom vi till Santa Barbara där vi firade in det nya året med fin middag och konstig cider. Mycket trevligt. Inga fyrverkerier, men skådespel på himlen ändå.

Efter att ha vinkat av min far och bror, som rullade tillbaka uppåt San Fransisco för att flyga hem till Sverige, tog resten av gänget oss ner till Los Angeles, strosade en bit längs boardwalken i Venice Beach och åt burritos innan vi körde vidare till Laguna Beach och stannade för natten.

När jag vaknade där var det min 25-års dag (eller fyllde jag 25 nio timmar tidigare när det blev den 2a januari i Sverige? jag kan inte riktigt klura ut hur det funkar med tidsskillnad i detta fallet…)
Vi år lyxfrukost och rullade ner till San Diego. De resterande dagarna tillbringades med lite hiking, lite surf, trevligt sällskap och solnedgångar.

Imorse vinkade jag hej då till mamma och lillasyster och så pang var det dags för skola och vardag igen. Denna termin ska jag läsa en extra kurs jämfört med den förra, potentiellt mycket att göra alltså, men alla kurser verkar väldigt spännande och med bra variation mellan ämnen och teori/praktik.

Som alltid, tack och ta hand om dig. God fortsättning!

English Blog

San Fransisco and the sun

  • January 10, 2019January 11, 2019

Why does it always seem to be that the new year starts in turbo mode?
Before you know it you’re halfway through January and you barely finished reflecting on the past year before your calendar for the next one starts filling up?

Well, not that my last days of 2018 were the least bit intolerable. After leaving Nicaragua, I met up with a happy, and slightly jet lagged, gang in San Fransisco on Christmas Day. The next three days were spent waking up at almost ungodly early hours (when aforementioned jet lagged people wanted breakfast), walking 20k+ steps a day, eating lots of good food and biking across the Golden Gate Bridge. San Fransisco is definitely a place to come back to. We also visited Muir Woods National Park which was amazing.

After a couple of beautiful days in San Fransisco we squeezed into a Range Rover, that looked large on the outside but was rather small on the inside, and headed south. We stopped by Mavericks and a beautiful lighthouse before we landed in Monterey. My biggest impression from that place was the authentic american breakfast at a local cafe with pancakes the size of pizza plates, served with extra everything. The next day we passed through Carmel by The Sea, Santa Cruz, plenty of beaches, lighthouses, steep cliffs and hairpin curves and landed in Morro Bay. The village is mainly a big harbour protected by a natural lagoon that smells of fish and where both seals and otters were swimming amongst the many boats.

After spending the night in Morro Bay, we headed onwards to Solvang, an authentic Danish village, in California, complete with log houses, (swedish) candy stores, and a small mermaid statue. At last we came to Santa Barbara where we welcomed the new year with a nice dinner and somewhat weird champagne. No firework show lighting up the sky other than what mother nature put on herself. Most enjoyable.

After saying goodbye to my father and brother, who headed back to San Fransisco to fly back to Sweden, the remaining parts of the gang made our way to Los Angeles, hit the boardwalk for a bit and ate burritos before continuing onwards to Laguna Beach. 

Waking up the next morning it was my 25th birthday (or did I turn 25 nine hours earlier in Sweden because of the time difference? This confuses me…). We had a really nice breakfast and drove the last few miles to San Diego. The remaining days were spent hiking, surfing, hanging out with great people and watching sunsets. 

This morning I waved goodbye to my mother and sister and suddenly found myself back in the class room and normal everyday schedule. This quarter I’m taking one extra class, potentially a busy time ahead, but all classes seem super interesting so far and it’s a good balance between topics and theory/practical work, so I’m very much looking forward to it.

As always, thank you, take care and I hope you have a happy start to 2019.

English Blog

¡Hola! and hermit crabs

  • December 25, 2018December 26, 2018

¡Hola!
These words are typed at Managua Airport in Nicaragua where I and Michelle Obama are sat this Christmas Eve waiting to board a flight to El Salvador. Well, I and Michelle Obama’s voice in my headphones reading her newly released memoir ”becoming”, that is. It’s pretty good so far, an interesting peek behind the curtains. Final destination tonight is San Fransisco where my family will meet me tomorrow. I was supposed to fly via Miami but was rerouted due to delays and missed connections. I am pretty proud of myself for managing to get through check-in and immigrations (twice) with annulled stamps in my passport and new boarding passes, all without understanding any Spanish and not being understod when speaking English either. Some hand gestures, smiles and plenty of ”gracias” goes a long way.

I’m leaving Nicaragua a little bit more tanned than when I left, with camera full of pictures and a head full of impressions. Nicaragua is a small country, the people are very friendly and the nature is beautiful with rich fields nestled between volcanoes, white beaches and green jungle. Riding along the highway to the airport this morning (a single file road which was a nice change from the 7 lanes you often get in California), we passed sugar cane fields, banana plantages and small roadside stalls selling deep golden papayas and plantains stacked three metres high. Along the road you find small houses, that could aptly be called sheds, with corrugated roofs and painted in rich colors.

The roads are trafficked by plenty of motorcycles and ”chicken buses”, that is old, repurposed american school buses driven down here and turned into the local buses, some have been painted beautifully. Most vehicles are pickup trucks where the back of the cars are used for passengers, and that was also how we rode to the beach every day, on a dirt road with more holes than a Swiss cheese, with the surf boards stacked on the roof.

My surf technique has gotten a little better over the course of the week, but I have also managed to break not only one but two boards. If you’re a beginner you get to ride a ”soft top” or ”foamie”, that is, a board made of styrofoam covered in a layer of plastic. It floats well and it doesn’t hurt too bad if it hits you in the head, but they are not unbreakable. Photographic evidence provided below.

When I left for Nicaragua I thought I would have a chill getaway with plenty of time for myself, but that mission was a moderate success. The other guests at the camp were super friendly and there were so many fun activities happening besides of surfing. We went to see the Jesus statue, perched atop a hill overlooking the small village of San Juan del Sur, and saw the sun go down.

We went to a hipster brewery/bar that had an open mic night and I couldn’t help myself (I mean the guitar was a super nice Ibanez…).

We went on a jungle adventure and rode a 4×4 up a mountain to go zip-lining. Whizzing through the air seeing the green lushness of the rainforest, hearing howling monkeys scream from somewhere amongst the treetops, was a cool experience. The last ride we got to do upside down and no hands, that was definitely the best part…

Our guide told us about how if it hadn’t been for Panama becoming independent just at the right time, and being in need of money, we might have had a Nicaragua canal instead of a Panama canal between the Atlantic and the Pacific. Despite Nicaragua being broader that Panama the digging actually started not too far from San Juan del Sur before it was abandoned when Panama said go ahead and dig through our country. He also spoke about how the country could be pretty much self sufficient on renewables like wind and solar, but instead, for political reasons, is turning to Venezuela for oil. Tragic, and being very dependent on tourism, the recent political unrest in the country has hit many business hard, scaring away visitors. But as often is the case in these places in such times, when you go there as a tourist you are treated very well, and the locals want nothing more than for you to have a good time and to go back home and tell everyone about it, bringing more visitors.

Last night I found myself at the beach, barefoot and in a bikini, sand everywhere, with my hair tangled to a mess by the salty waves of the Pacific, with the warmth of the setting sun on my face and watched a tiny hermit crab trying to haul its shell house across my left big toe. It hit me in that moment that life can be bloody spectacular sometimes.

I hope you who read this will find some spectacular moments in your life in these holiday times. Give a hug to someone you love, and as always, thank you for scrolling all the way down here. 

På svenska

Reflektioner och regnskog

  • December 25, 2018December 25, 2018

¡Hola!
Dessa rader skrivs på Managua Airport där jag och Michelle Obama sitter denna julaftons eftermiddag och väntar på att flyga till El Salvador. Ja, eller alltså, jag och Michelle Obamas röst i mina hörlurar när hon läser sin självbiografi ”Becoming”. Den är bra så här långt, en intressant inblick bakom kulisserna. Ändstation ikväll är San Fransisco där familjen möter upp mig imorgon. Jag skulle egentligen flugit via Miami men har blivit omdirigerad på grund av förseningar och missade anslutningar. Är lite stolt över mig själv att jag lyckats ta mig igenom incheckningen och tullen (två gånger) med annullerade stämplar i mitt pass och nya boarding kort, helt utan att kunna prata spanska eller bli förstådd när jag pratar engelska. Med lite handgester, leenden och många ”gracias” går det mesta. 

Jag lämnar Nicaragua lite mer solbränd än när jag kom, med en kamera full av bilder och ett huvud fullt av intryck. Nicaragua är ett litet land, folket är väldigt vänligt och naturen är vacker med bördiga slätter mellan vulkaner, vita stränder och grön djungel. Åkandes längs motorvägen till flygplatsen imorse (enfilig, skön omväxling från USA’s sju filer i vardera riktningen) passerade vi sockerrörsfält, bananplantager och små vägstånd med orangea papayor och matbananer staplade tre meter högt. Längs vägen låg små hus, som lätt skulle kunna kallas skjul, med tak av korrugerad plåt men målade i många fina färger. 

Vägarna trafikeras av många motorcyklar och ”chicken buses”, det vill säga knallgula gamla amerikanska skolbussar som körts ner hit och gjorts om till lokalbussar, vissa har målats om med fantastiska mönster. De flesta bilar har ett flak baktill (pick-up trucks) som utnyttjas för passagerare, och så åkte vi till och från stranden varje dag på vad som knappt kan kallas grusväg (håligare än en schweizerost…).

Min surf-teknik har blivit lite bättre under veckan, men jag har också lyckats med att ha sönder två brädor. Som nybörjare får man en ”soft-top” eller ”foamie”, det vill säga en bräda i plastöverdragen frigolit. Den flyter bra och gör inte så ont att få i huvudet, men är som sagt inte okrossbar. Bildbevis nedan.

När jag åkte iväg tänkte jag att jag skulle ha en lugn och skön semester full av egentid, men det lyckades jag halvbra med. De andra gästerna på campet var trevliga och det slutade med att vi hittade på en massa saker tillsammans när vi inte surfade. Vi åkte och kollade på Jesusstatyn som står på en topp och blickar ner på den lilla byn San Juan Del Sur, och såg solen gå ner över horisonten.

Vi gick på en hipster ölbar som hade ”open mic night”, det vill säga att de ställer fram en gitarr och en mikrofon och så får de som vill spela och sjunga, självklart kunde jag inte motstå det… (Farmor, klicka på triangeln i mitten så spelas videon upp!)

Vi åkte på djungeläventyr och körde fyrhjuling genom djungeln upp på ett berg och åkte zipline ner. Att susa genom regnskogens förbluffande grönska och höra vrålapor mellan trädkronorna var häftigt. Och så fick man göra sista åket upp och ner utan att hålla i sig med händerna om man ville, det var kul…

Vår guide berättade att om det inte varit för att Panama precis i rättan tid blev självständigt från Colombia, och ville ha pengar, så kunde vi haft en Nicaraguakanal istället för en Panamakanal mellan Atlanten och Stilla Havet. Trots att Nicaragua är bredare än Panama så påbörjades arbetet med att gräva inte så långt från Juan Del Sur innan det övergavs. Han berättade också om hur landet hade kunnat vara i princip självständigt på vind- och solkraft, men väljer att hålla sig med olja från Venezuela, av politiska skäl. Tråkigt, och den politiska instabilitet som rått i landet sedan i våras har skrämt bort många turister vilket har gått hårt åt ekonomin på många ställen. Men som ofta är fallet på dessa ställen i sådana tider så blir man som turist bemött väl och lokalbefolkningen vill inget hellre än att man ska ha en bra resa och åka hem och berätta om det för att få fler besökare.

Igår kväll satt jag på stranden, barfota och i bikini, med håret tilltrasslat av salta Stilla Havsvågor, sand ungefär överallt, den nedgående solens värme i ansiktet och tittade på en liten eremitkräfta som försökte klättra över min vänstra stortå på väg ner till vattnet. Det slog mig att livet ändå är bra spektakulärt ibland.

Jag hoppas att du som läser detta kan hitta några spektakulära ögonblick så här i helgtider. Ge någon du tycker om en kram och som alltid, tack för att du scrollat ända ner hit.

På svenska

Surf och solnedgångar

  • December 21, 2018

Hola!
Jag anlände till Managua Airport i söndags, tog mig igenom tullen med hjälp av en mix av påhittad spanska, engelska och handgester och klev rakt in i en vägg av hetta, stekos från kyckling och matbanan och spanska ord som kastas fram och tillbaka i halsbrytande hastighet (men som jag inte förstår alls). Jag bor på ett surfcamp/resort en bit ner längs Nicaraguas Stilla Havskust, nära gränsen til Costa Rica, cirka 3.5 timme från huvudstaden. Campet är ganska ”upscale” men erbjöd 50% rabatt på bokningar gjorda i december i ett försök att attrahera gäster efter att ha varit stängt de senaste månaderna på grund av oroligheter i landet (främst i huvudstaden). Det är alltså ett ställe för resenärer med lite större budget, men gästerna här är typerna du vanligtvis hittar på ett hostel. Vi är en salig blandning av åldrar och nationaliteter vilket är jättekul. Surfen är bra, de lagar veganmat åt mig och jag lyxade till det och bokade ett eget rum åt mig själv, vilket jag anser att jag kan vara förtjänt av efter att inte ha haft en dörr att stänga om mitt “rum” (det vill säga lilla hörna ovanför trappan) på tre månader.

Yogan är bra, min surfinstruktör är hysteriskt rolig och beskriver allting som ”suuuuper trippy man”, stranden är fin och solnedgångarna är inte så tokiga de heller som kanske framgår av bilderna. Jag har en massa annat jag skulle kunna berätta, men jag visar lite bilder och sparar reflektionerna tills jag samlat tankarna lite.
Som vanligt, tack för att du läser, ta hand om dig och gå och krama någon du tycker om!

English Blog

Spontaneous solo trips and sunsets

  • December 21, 2018

Hola!
After an intense finals week where I wrote three exams, a total of 9h in the span of 24 hours, an exercise that can make your brain feel something like a mix of superlaggy computer and mashed potatoes. I made my way to San Diego Airport and got on a red eye to Miami. After a few hours of sleep, in flight and on the floor in a quiet corner of Miami airport, I found myself walking into a wall of heat, the smell of fried plantains and Spanish words being thrown at me as I exited Managua Airport in Nicaragua where I decided to go on a very spontaneous solo trip. Why Nicaragua? Well, why not? Tickets were cheap, weather’s nice, surf’s good and I had 10 days before meeting up with my family in San Fransisco. Yes, it’s pretty much as spontaneous as it sounds, and no, I don’t speak a word of Spanish. Whatsoever. But I like to travel on my own, meet interesting people, learn about new cultures and get out of my own everyday for a bit.

I’ve now been in Nicaragua for about five days and I’m loving it. I’m staying at a surf camp/resort that is pretty upscale, but gave 50% off anything booked in December in an attempt to attract customers after being closed for the past months due to the political situation in the country (Google it). Thus the place is aimed towards travellers with bigger budgets but the crowd is what you would usually find in a hostel. It’s great. We’re an eclectic mix of ages and nationalities. Surf’s good, they have great vegan food, and I splurged and got myself a single room, which I feel I deserve after not having a door to my ”room” (aka little corner above the staircase) for three months.

My surf instructor is hilarious and describes just about everything exciting as ”suuuuper trippy man”, and the beach is pretty nice. Sunsets are not too bad either as you can see from the pictures. There is a lot more I could say, but I’ll just show you for now and collect my thoughts on things and save the words for later.
As always, thank you for reading, take care and go hug someone you love!

På svenska

Flygplan och final exams

  • December 16, 2018

Dessa rader skrivs från ett obekvämt säte på Miami’s förvånansvärt kalla flygplats, med utsikt över start- och landningsbanorna American Airlines använder. Klockan är bara nio på morgonen och det spelas ”hiss-julmusik” i bakgrunden. Ni vet sådan där obestämbar instrumental musik som inte säger något alls och är nästan lite obehagligt mycket mellanmjölk, fast med jultema. Här är full rulle med plan som kommer och går flera gången i minuten. Jag vet inte vad det är, men ända sedan jag var liten har jag varit fascinerad av flygplan. Varje gång vi reste någonstans ville jag alltid ha fönsterplats och såg fram emot att få känna suget i magen när motorerna drog igång för take off. Det är lite av det ultimata tecknet på att resan börjar på riktigt och man har passerat ”the point of no return”. Jag gillar flygplatser. Få ställen är bättre att studera människor på, och det är fascinerade att tänka att vi kan skicka upp en enorm plåtfågel i luften, och få ner den säkert igen, och att all logistik runt omkring flygresor, allt från bagage till städning av gaten, fungerar. Och ja, absolut det svider lite i klimatsamvetet att flyga, men samtidigt ser världen ut som den gör, och det finns mycket annat man kan göra för minska sin klimatpåverkan (inte köra bil överallt (trots att man är i Amerika), äta veganskt, konsumera mindre men bättre), och man kan alltid klimatkompensera. Min favorit är en organisation som heter Cool Earth som fokuserar på att bevara regnskog snarare än plantera ny, vilket ur ett rent koldioxidbalans-perspektiv är effektivare. Läs mer här på Cool Earths hemsida.

Efter att ha överlevt ”finals weeks” och skrivit tre stycken tretimmars tentor inom loppet av ett dygn (en övning som kan resultera i att hjärnan känns ungefär som hälften superseg dator, hälften potatismos) lät jag känslan av att ha ett riktigt jullov sjunka in ordentligt med en en tur i vårt närmsta lilla naturreservat och finlunch med fint folk.

Därefter packade jag min ryggsäck och begav mig till San Diegos flygplats och klev på en ”red eye flight” till Miami där jag nu befinner mig. Jag sov några timmar på flyget och några timmar till i ett hörn av en oanvänd gate under en stor sjal (tricket för att sova på flygplatser är att ta på sig kläder för att inte frysa och ha en mössa, fungerar som ljus- och ljud-utestängare och extra huvudvaddering samtidigt). Dagens slutliga destination är Managua Airport i Nicaragua. Japp, det är precis så spontant som det låter, jag bokade biljetterna för knappt två veckor sedan. Varför Nicaragua? Varför inte? Biljetterna var billiga, vädret är varmt och soligt, surfen bra och jag har 10 dagar innan jag ska möta upp min familj i San Fransisco dit jag flyger direkt från Managua på självaste julafton. Jag pratar inte ett ord spanska, men det ska nog gå bra…

Jag vet att jag är lyckligt lottad för att jag kan göra något sådant här, och ser verkligen fram emot att få ha lite egentid (hur mycket jag än gillar mina housemates så är det lite speciellt att bo på varandra och inte ens ha en dörr att stänga om sig på tre månader). Bilder och vidare rapport från regnskogen kommer. Nu ska jag äta frukost.
Tack och hej och ta hand om dig.

English Blog

Useless facts and underwater animals

  • December 11, 2018December 11, 2018

Hello,
Hope all is well and that the arrival of December brought with it some Christmas spirit. Wherever in the world you might find yourself.

This might be a post with more text than photos. Sometimes it is nice to not carry around a camera everywhere. It allows you to see the world through both eyes, without always looking for the best light or composition. Instead you get to see a photo of me and my dear siblings who are coming to visit in just about two weeks now, and I couldn’t be more excited.

All is well in San Diego. The past two weeks we’ve had a total of three rainy days. It’s been surging down the streets and we’ve had flash flood warnings go out over the mobile network. A little bit of rain here has the same effect of a proper winter storm with lots of snow has back home. You’re excused for being late to class and the teachers will say ”thank you for braving the weather and coming to class”. I can’t help to find it amusing, but I get that it’s all about what you’re used to and what your infrastructure is built to handle. But the sun is back out now, and the thermometer shows 20°C and order has been restored. We’re officially done with all lectures for this quarter and what’s left now is just ”finals week”. I’m taking final exams in all my three courses at the end of this week and I thus have a couple of days to cram in a bunch of oceanography related things in my head.

Here are some slightly useless but potentially interesting facts I’ve learned in school recently (but that are unlikely to appear on an exam):

– We can prove that there have been parasitic lifeforms in the ocean for about as long as there have been other marine animals by findings of tapeworm eggs in fossilised shark poop.

– El Nino (”the boy” in Spanish) has its name from it appearing around Christmas when we celebrate the arrival of Jesus. This year the likelihood that we get to see and El Nino event is about 80% based on slightly elevated surface temperatures in the eastern Pacific.

– Scandinavia has produced a considerable number of prominent oceanographers and physicists. I have tried to teach my Oceanography professor to say ”Ekman” with the emphasis on the ”e”, but I’m not making much progress. They prefer to put the emphasis on the ”k” and say ”Äkkmann” (if you know Swedish you’ll hear the fun in this). Anyways, Ekman used to be a professor at Lund University and came up with a bunch of really important solutions describing how the wind and Coriolis forces puts the ocean into motion. Rossby gave name to planetary waves and Bjerknes and Sverdrup (Norwegians) came up with equations describing mass, energy and momentum balances in the ocean and interactions with the atmosphere.

– The man who came up with dividing fluid motion over an object into boundary layers, and thus solved fluid mechanics problems unsolved since Newton, his name was Prandtl and he had to marry his PhD-supervisors daughter, which was customary at the time.

(I did warn you the facts were slightly useless… Unless they can remind you of the vastness of the world and the fact that there is something to nerd out about for everyone out there. Curiosity keeps your mind young.)

Other exciting things that has happened recently include me officially becoming a volunteer at Birch Aquarium at Scripps Institution of Oceanography. That means that I pretty much every week get to go there and help out with a little bit of everything. It could be anything from teaching kids visiting the aquarium about how penguins regulate their body temperature, all while gluing cotton balls on to pictures of penguins (there was ”penguin fluff” glued all over the place and myself afterwards), or walking around the aquarium a late night when a big pharmaceutical company have their Christmas party, and tell people the story about the turtle with a 3D-printed shell and show the swell star eggs where you see the baby sharks moving through the shell.

On the weekends the public can book a birthday party at the aquarium, and I’ve helped out at a couple of those. The first one was something of a culture shock, for sure. I had no idea that a birthday party for a six year old could be turned into such a big deal. There’s snacks, drinks, pizza, cake, presents, admission and a guided tour of the aquarium for all the kids AND their parents, special interactive activities like petting the juvenile horn sharks and giftbags for all the guests. When I was a kid you ate cake and went to the park to play a game when there was a birthday party (but maybe that’s just me getting old…). I was already a little overwhelmed, and add to that a fire alarm that went off due to an overheated bagel in the microwave in the staff kitchen, and having to keep track of 15 six year olds on a sugar high (and their parents) as the whole aquarium was evacuated, and all 300+ visitors stood outside waiting for the fire brigade to say it was okay to go back in, and you have all the necessary ingredients for a memorably Saturday… But I am enjoying my time at the aquarium, and I get to walk around and look at things as much as I want after my shifts. Here are some pictures, from the top: a leafy seadragon, California Moray Eel, and a giant octopus. 

Now it’s also officially December which mean that I cannot protest the Christmas music any longer (I do have a limit for how many times in a day I can listen to Jingle Bells without going crazy). In the ÅÄÖ – Sorority House we’ve been drinking ”glögg”, baked (Swedish) saffron buns and gingerbread, attended a Christmas party with reindeer horns/Christmas trees on our heads, assembled gingerbread houses (yes, plural on that one) and decorated the house with hand cut paper snowflakes.
We also had a diverse group of people over for a ”Swedish Christmas potluck” where everyone had to bring something. IKEA supplied the pickled herring and meatballs and there was eggs, potatoes, salmon, cheese and cabbage. Not too shabby. But to be completely honest, now I feel pretty done with Christmas, at least for a little while…

Time to go back to studying. As always, thank you for reading.