Hej!
Här kommer ännu ett inlägg skrivet ombord på Sikuliaq…

Det rullar ganska bra ombord på Sikuliaq just nu. Jag förstår varför det finns handtag att hålla sig i precis överallt (inklusive i duschen) och varför borden har runda hål för glasen (som är i plast). Som tur är verkar jag har lyckats skaffa sjöben ganska snabbt och märker inte så mycket av båtens rörelser. Fast när man ligger i sängen bör man ligga på rygg snarare än på sidan eftersom det blir ganska vingligt annars.

Annars är livet ombord ganska lyxigt. Tre mål mat om dagen serveras i mässen, och eftersom vi är den enda forskningsgruppen ombord är det gott om plats. Det finns en bastu, gym, och bibliotek med en stor TV och massor med filmer. Inte för att det finns så mycket tid över till nöje dock. Allting styrs av väderlek och instrumenten som ska hämtas in/placeras ut. Häromdagen var vi uppe till efter midnatt och jobbade i strålkastarljuset på akterdäck med att hala in en boj som varit placerad på 700 meters djup. Det är världens procedur som kräver många händer, flera vinscher, rep, säkringar, tunga instrument med mera. Ur havets djup halas meter efter meter med kedjor, linor och olika instrument upp. De instrument som suttit relativt högt upp nära bojen är ofta helt täckta av diverse olika alger, havstulpaner och andra djur. 

Igår gick ingenting som det var tänkt. Först gjorde alla sig redo för att lägga ut en boj på 4000 meters djup, och vi stod alla redo och i position ända tills någon kom på att eftersom vi lagt om rutten i sista sekund så hade vi inte hämtat upp den boj från vilken det var tänkt att vi skulle använda ett antal flytelement (stora glasbollar i plastfodral som klarar trycket nere på 4000 meter och hjälper till att få upp all lina som annars blir väldigt tung). Således blev det helt om för att först hämta upp den boj från vilken vi skulle plocka flytelement. 

Först skulle det dock göras en CTD cast på 4000 meter vilket tog ett par timmar (60 meter per minut som sagt), och sedan strulade tekniken. Bojarna läggs i med tunga ankare (gamla tågvagnshjul) men med en så kallad “acoustic release” längst ner på linan. Det är en tung mackapär som håller fast i linan ända tills någon skickar en speciell ljudsignal (där av namnet “acoustic”) vilket får en spärr att släppa och linan lossnar från ankaret så att den kan plockas upp (men ankaret lämnas kvar på botten). Denna mackapär ville dock inte släppa, och inte heller den som satt som backup. Så med allting redo igen stod vi alla och väntade nervöst medan ingenjörerna svor, kaptenen var otålig och den franske teknikern såg plågad ut och rökte cigarett på cigarett. Tillslut, efter en dryg timme, sade det dock “ping” och linan var lös. Det tog en bra stund att hala in 4000 meter lina med diverse olika instrument på. Jag fick sköta vinschen och se till att linan rullades upp ordentligt på spolen, och efter fem timmar när allting var uppe ur vattnet såg jag fortfarande rullande spolar och linor när jag blundade.

Med hela akterdäck fullt av stora bojar gick alla och lade sig. Utom den stackars kocken som fick ställa sig och filea fisk som några ur besättningen roade sig med att dra upp från akterdäck medan 4 kilometer lina rullade förbi. 

Nästa steg blir att faktiskt lägga i de två bojar som ska ersätta de som hämtats upp. Och så ska jag skriva ett midterm ombord på båten, eftersom jag lyckades övertyga mina andra lärare att jag kunde få missa mitterminsprovet och skriva det ombord istället. Vi får se hur det här går…

Som alltid, tack för att du läser och ta hand om dig!