Sitter och reflekterar över veckan som gått.
Den första hela skolveckan med alla kurser jag ska läsa denna termin har varit en utmaning, och jag är det första som villigt erkänner att jag kanske lite väl kaxig hoppat på några kurser som jag trodde skulle vara ”lättare” och att det inte skulle vara så svårt att ställa om till det amerikanska systemet.

Jag läser tre kurser denna termin, alla är under Scripps Institution of Oceanography som ligger precis nere vid vattnet med en egen bit strand och en pir med en av USA’s äldsta meteorologiska stationer på.

Den första kursen heter ”Introduction to Marine Biology” och är just vad det låter. Det är en stor klass men väldigt intressant så här långt, trots att närvaro är en del av betyget och den tas med hjälp en en ”clicker” (en dyr liten fjärrkontroll, som används för att svara på flervalsfrågor under föreläsningen) och att till och med det billigaste sättet att få tag på kurslitteraturen, att hyra boken via Amazon, fick plånboken att kvida lite. Denna veckan har vi pratat om hur organismer anpassar sig till olika miljöer, framförallt temperatur och salthalt. Veckans ”wow” är att det finns en fiskart i Antarktis som har vitt blod, det vill säga att den inte har hemoglobin (det som annars gör blodet rött) för transport av syre, eftersom den lever i så kallt och syrehaltigt vatten att den kan ta upp det i blodet direkt.

Den andra kursen är ”Introduction to Physical Oceanography” och handlar om havet (uppenbarligen). Föreläsaren är störtskön. (Man imponerar på mig om man dyker upp i en skjorta med fiskar på första dagen man håller i en kurs om havet, ursäktar sig för att det man tänkte prata om på dagens lektion är ”brutal torture, but unfortunately mandatory” och gillar att dra rövarhistorier). Veckans mer eller mindre värdelösa vetande är att det genomsnittliga havsdjupet  på jorden är cirka 4000 meter, och att när vi mäter salthalten i vatten så mäter vi faktiskt bara ett ämne, klor (natriumklorid är ju vad vi kallar salt), eftersom proportionerna mellan klor och alla andra salter som finns är relativt konstant eftersom den speglar jordskorpans innehåll.

Den sista kursen jag läser heter ”Fluid Dynamics” och är liten, vi är bara sju personer, och föreläsaren är en fantastiskt intressant kvinna som bott på Hawaii i nästan 25 år. Hon inleder varje lektion med att säga ”Idag ska vi mest repetera lite matematik, det blir ganska lugnt”, och sedan sätter hon igång att prata och skriva på tavlan (samtidigt!) i hundraåttiofem knyck i timmen (minst) så att man knappt hinner få ner det i anteckningsblocket innan hon har fyllt hela tavlan och börjat sudda ut för att få plats med mer. Hon pratar om omfattningen på föreläsningen i termer av hur många kritor hon gör av med.

Matematiken vi går igenom har jag läst, men det var ett par år sedan och på svenska, och även om matematiken är ett universellt språk så finns det ändå variationer i notation, vilka bokstäver och symboler man använder för vad och så vidare. Det gäller bara att försöka komma på var i huvudet jag stoppade undan all denna mattekunskap…

Förutom mycket skola så har vi också firat födelsedag för en av mina housemates som fyllt 25. Vi hade fin middag och var på rooftop bio och kollade på Pretty Woman på storbildsskärm uppe på en takterass med San Diegos skyline i bakgrunden. Det var fint.

Dessutom hade vi födelsedagsbrunch och poolparty hos oss för en massa folk, mest andra svenskar från Lund och några från Uppsala. Den gigantiska uppblåsbara papegojan är vårt nya husdjur och har flyttat in bredvid tvättmaskinen i vårt garage.

Från vänster: Lova, Jag, Frida och Josefin

Dags att ta igen lite studier.
Ha en riktigt fin vecka!