Hej.
Det känns som evigheter sedan jag satte mig ner för att skriva några rader här. Jag antar att ”evighet” är ett relativt begrepp, men hursomhelst, här är jag igen med en liten hög med bilder och mer eller mindre välformulerade tankar om livet.

Det har regnat i San Diego på sistone. Mycket. Mycket för att var här i alla fall. Vattnet har forsat ner för backen till Scripps och i en av mina kurser skriver jag en uppsats om hur regn påverkar kvaliteten på vattnet. Alla studier jag läst om vad som flyter med när regnet rinner över staden och sedan ut i havet har gjort mig tveksam till att hoppa i havet omedelbart efter att himlen öppnat sig. 

Jag märkte det knappt, men allt vatten sparkade liksom igång våren här borta. Träden vid poolen som jag hela hösten och vintern har sett släppa sina löv i vattnet är nu plötsligt täckt av vita blommor. Rosmarinen i gången bakom huset är lila, och busken med stora blommor jag inte vet vad den heter likaså. På vägen ner till Scripps tittar spirande ljusgrönt gräs fram på marken som jag trodde var enbart damm. Det har hunnit bli februari och jag antar att dessa ”vårtecken” är ungefär som att hitta snödroppar i rabatten hemma så här års. Fint är det i alla fall.

Fyra veckor har gått av denna quartern och läser fyra ganska olika kurser. Den första handlar om kryosfären och klimatsystemet. Kryosfären är vad man kallar den del av jorden som innehåller fruset vatten, det vill säga havsis, glaciärer, snö och permafrost. Det är mycket intressant, men artiklarna vi får läsa är inte direkt upplyftande. Smältande isar, rubbade nederbördsmönster som kommer påverka miljoner människor, enorma mängder växthusgaser (koldioxid och metan) som hotar frigöras från tinande permafrost när världen blir varmare. 

Ironiskt nog är det just nu extremt kallt på många platser i USA. The Midwest (staterna mellan The Dakotas och Ohio typ) har haft det neråt minus 30°C, och en viss president som inte verkar fatta att detta också är en del av klimatförändringarna (polarjetströmmen rubbas av onormala högtryck) twittrar ”bring back global warming!”. Ibland undrar man vart världen är på väg. (Bilden är från Riksgränsen 2018, saknar snön lite…)

Den andra kursen jag läser är en kurs där vi tittar på mätinstrument som används i havsforskning. Min grupp tittar specifikt på en pH-mätare och vi har varit och hämtat upp mätare som varit utplacerade i en lagun precis norr om San Diego. Vi får plocka isär, tvätta och serva allting, bygga nya batteri-paket och sedan kalibrera och testa allting innan vi skickar ut dem igen. Mycket hands on vilket är jättekul. 

Den tredje kursen är en kurs i programmering i ett språk som heter Python (japp, det är faktiskt uppkallat efter Monty Python). Det är också mycket hands on, det är enda sättet att lära sig programmera, och mycket roligare än vad jag trodde det skulle vara.

Sist men inte minst läser jag också en kurs som heter Climate Change and Global Health. Vår professor kommer från Frankrike och är ibland lite svår att förstå, men det är en superintressant kurs. Vi är folk från en massa olika program (miljöingenjörer, pre-med studenter, statsvetare med flera, jag är dock den enda med min bakgrund i ”Earth Sciences”), och det blir alltid intressanta diskussioner. Vi får lära oss om olika aspekter av klimatförändringar, toxikologi och epidemiologi, titta på hur olika studier har använt statistik mer eller mindre korrekt, och läsa en massa olika artiklar. Kontentan av mycket av det vi läst är att klimatförändringar definitivt är ett socioekonomiskt problem. I vartenda ett av områdena vi tittat på, heat waves, food security, vector borne diseases, water borne diseases och så vidare, så är det de som redan är utsatta som kommer få det svårast i framtiden. Klimatförändringar kommer framförallt att förstärka de klyftor som redan finns.

Det är lite intressant att inse att alla inte fattat vilka problem vi står inför. Jag själv tycker jag fått detta förklarat för mig en miljon gånger och tror att ungefär varenda femteklassare i Sverige kan tala om för dig vad växthuseffekten är om du frågar dem. Det har varit en ögonöppnare att komma hit och inse att folk inte ser det på samma sätt. Man tvekar lite på om det verkligen kan vara så illa ställt med klimatet som vissa påstår, man kör sin bil 500 meter till matbutiken och hem, sopsorterar inte (det är ju så jobbigt) och kanske tänker man att det är ett problem för framtida generationer, eller att det inte spelar någon roll vad jag som enskild individ gör när det är så många andra som är ”så mycket värre än vad jag är”. Det är ju definitivt ett bekvämare förhållningssätt än att faktist rannsaka sig själv och sina vanor och göra de där förändringarna som är inte obekväma till en början (sopsortera, köra mindre bil, lägga om sin diet till mer vegetariskt och så vidare).

Lite arg och besviken kan man bli. Ibland verkar det som om folk verkligen inte förstår och helt saknar respekt, för naturen, och därmed för både sig själva och alla runt omkring dem. Denna helgen skulle jag egentligen åkt till Joshua Tree National Park på en campingresa organiserad av skolan, men eftersom det har varit en ”government shutdown” (Mr T levererar igen…) så har de statsanställda som jobbar i Joshua Tree inte fått betalt och kunnat göra sitt jobb. Under en hel månad har dörrarna stått öppna och folk har skövlat, klottrat, fällt träd (de fantastiska träd parken är uppkallad efter) och kört sina bilar överallt. Det kommer ta många år för naturen att återhämta sig och vår resa dit blev inställd för att campingplatserna var förstörda. Så himla tråkigt.

Istället har jag varit hemma i San Diego och pluggat med regnet forsandes utanför. Kanske inte lika roligt, men ganska produktivt, och jag fick tid och ro att sätta mig ner och skriva lite här. 

Som alltid, tack för att du läst ända hit och ta hand om dig!