Det är inte så att jag inte har det bra här borta i Kalifornien, men, for the record, så vill jag bara understryka att alla dagar verkligen inte är solsken och strandhäng. Veckans höjdpunkt var, förutom att skriva ett svårt midterm, att lösa ett stopp i köksvasken vilket krävde all möjlig finess och runtkrypande på ett köksgolv täckt av smutsigt diskvatten i ett försök att leka rörmokare. Inte det minsta glamoröst, men vi löste det tillslut.

Till helgen kom en kom en kompis från min klass i Lund på snabbvisit till Kalifornien som avslut på sitt sommarjobb i Kansas. Vi drog på roadtrip en lördag morgon, tillsammans med en Los Angeles-baserad kompis till henne, med en liten hike och varma källor i sikte.
Men ingenting gick riktigt som planerat.

Google maps ledde oss fel (eller så var det vårt fel som litade på Google maps) och efter ganska seriös off-road körning på vad som knappt kan kallas farbar grusväg med en liten Honda Fit (genomförbart, men inget jag skulle rekommendera för de med svaga nerver) fick vi lämna bilen och gå sista biten till grindstugan vid starten på turen vi skulle gå. Varmt och svettigt var det. Efter en liten detour (vi fick gå tillbaka och hämta bilen och köra hela vägen tillbaka och runt en annan väg innan de släppte in oss…), traskade vi tillslut längs en sandig stig med fantastik utsikt.


Stigen är en del av PCT (Pacific Crest Trail, en legendarisk turled längs hela Nordamerikanska västkusten) och det fanns en flod och tektoniskt varma källor i botten på en av ravinerna. Kanske att jag hade väntat mig en lite mer orörd naturupplevelse, men det är ju mycket folk överallt här i Kalifornien (nästa fyra gånger så många som i Sverige fast på samma yta) och klockan började närma sig sen eftermiddag, så självklart var vi inte först på plats.

Och tror ni inte att vi sitter i en av källorna och pratar svenska med varandra och plötsligt hör ”Är ni också från Sverige?” och att det är ett gäng utbytesstudenter från Lunds Universitet som åkt till UC Santa Barbara som sitter där bredvid oss och vi inser att vi har gemensamma vänner? Som sagt, världen må vara stor, men på vissa ställen finns det mycket folk i den.

Vi traskade upp ur ravinen och fångade de sista solstrålarna innan de dök ner bakom horisonten vilket var ganska mäktigt. Väl tillbaka i civilisationen (asfalterad bilväg är ändå bra trevligt ibland…) insåg vi att jag missat sista bussen tillbaka till San Diego och fick således planera för att sova en natt med de andra i LA och åka tillbaka nästa dag. Väl tillbaka i LA och på väg in i duschen insåg dock min kompis att hennes flyg gick tidigt söndag morgon, inte sent söndag kväll, och vi fick göra en ”midnight run” till LAX och vinka av henne. Vi åkte hem igen, jag sov några timmar innan jag gick upp med solen som lyste morgonröd över Los Angeles-förorten och haffade en Uber där chauffören körde mig i 180 knyck genom stan till busstationen, med Lady Gaga på högsta volym hela vägen. Jag klev på en Greyhound buss, såg södra Kalifornien insvept i dimma rulla förbi utanför fönstret och anlände välbehållen i San Diego ungefär 30 timmar efter att jag först lämnade.

Som sagt, ingenting gick riktigt som planerat, men det var ganska roligt ändå.
Stoppet i köksvasken också. I alla fall efteråt. Det finns guldkorn i alla situationer.

I veckan väntar fler midterms. Och Halloween.
Vet inte vad jag är mest nervös över.

Tack för att du läste ända hit. Ha en riktigt bra vecka!